Här är en länk till texten och debatten och här är texten:
Anf. 12 LAGE RAHM (mp):
Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag innehåller, som jag ser det, egentligen två huvuddelar. Dels finns regeringens proposition utefter sanktionsdirektivet som i allmänhet kallas Ipred, dels finns en del motioner från den allmänna motionstiden.
Miljöpartiet har lagt fram en hel del motioner under den allmänna motionstiden som kommer in här. Den fråga som kanske är mest relevant när vi debatterar här gäller fildelning. Jag tänker kort prata om den innan jag går över till den för mig betydligt viktigare frågan som handlar om regeringens usla proposition.
Låt mig börja med att säga att vi i Miljöpartiet tycker att upphovsrätt är viktigt. Jag tror att många ibland misstar sig och tror att det inte är så. Problemet är att det inte är rimligt att kriminalisera människor för vad de gör för sitt privata bruk i den omfattning som sker i dag. Det får en mängd effekter.
Man kan fråga sig varför människor gör den här typen av saker. Är det för att de är onda? Är det för att de inte vill betala? Är det för att de är slappa, eller vad kan det vara? Jag tror att den synen på människor är problematisk.
Jag tar ett exempel: Det finns i praktiken i dag inget lagligt sätt att se på film på min dator. Det finns tjänster på nätet med vilka man skulle kunna ladda ned och hyra film. Men de fungerar inte på ganska många datorer. Det fungerar bara med vissa operativsystem. Man kan beställa hem dvd-filmer, men på min dator finns ingen dvd-spelare. De håller nämligen på att spela ut sin roll, eftersom man jobbar digitalt.
Det finns i princip inga tjänster som lyckas med det som har funnits på Internet sedan åtminstone 1998. Det har alltså gått över tio år, och inga tjänster har utvecklats som möjliggör en laglig tillgång till filmer. Varför använder jag då inte en annan dvd-spelare och för över filmen till datorn, kan man tänka. Men i så fall bryter jag mot det kopieringsskydd som finns på dvd-skivor, vilket också är olagligt. Det är alltså en orimlig situation som man ställer människor inför.
Man kan fråga sig om det inte går att stoppa detta ändå. Då skulle vi ju inte hamna där. Problemet är att det finns mängder av anonymiseringstjänster. Den typ av IP-adresser som vi nu pratar om att man ska kunna få ut uppgifter om faller ganska platt. Man skulle i princip vara tvungen att införa en polisstat som övervakar precis all Internettrafik för att kunna få fast de här människorna. Frågan är om det är värt det.
Jag tror att vi landar i att det är rimligt att upphovsrättspersoner – jag ska inte säga män, för det är kvinnor också – får betalt, och det är rimligt att folk betalar. Hur får man då folk att vilja betala? Det är där jag tror att vi måste landa, för det går som jag har sagt inte att tvinga folk att betala utan att inrätta en polisstat. Hur får vi folk att vilja betala?
Där tror jag att vi antingen får se till att det finns tjänster som är så pass billiga och lätta att folk känner att det här är rimligt, det här vill jag betala. Eller också får vi hitta någon annan form av finansieringssystem där vi gemensamt ser till att upphovsrättspersoner får betalt för sitt arbete. Detta om detta.
Med anledning av det jag har sagt vill jag yrka bifall till reservation 3.
Precis som Kent Persson misstänker jag att reservation 3 inte kommer att vinna bifall. För att man ändå ska kunna se över situationen hoppas jag att några borgerliga ledamöter tar sitt förnuft till fånga och åtminstone bifaller reservation 8 som någon form av kompromiss. Den vill jag yrka bifall till.
Själva huvudbetänkandet, herr talman, handlar ju om Ipred, om sanktionsdirektivet och så vidare. Det som det har pratats mest om är utlämnandet av adressuppgifter från IP-nummer som upphovsrättspersoner eller kanske framför allt deras organisationer eller de stora filmbolagen och liknande kan hitta. Redan här finns det påpekanden om att det är ett integritetsproblem att dela ut de här numren. Det är inte alls säkert att det faktiskt är det IP-numret som har använts för intrånget, som har påpekats tidigare. Dessutom är det än mindre säkert att det faktiskt är den som står för abonnemanget.
En annan intressant aspekt är att det i lagen står att tidigast efter en månad ska den vars abonnemangsuppgifter lämnades ut få reda på det. Då kan man fråga sig varför det är så. Det blir i princip så att staten tvingar människor att hemlighålla de här uppgifterna och genast får försöka skapa ett övertag rent rättsligt för dem som har fått ut uppgifterna.
Jag vill också påpeka att man kan ifrågasätta hur säkert det är att upphovsrättsorganisationerna faktiskt redovisar rätt IP-nummer. Det finns nämligen i princip inget säkert sätt att veta att de talar sanning. De kan ha skärmdumpar. Det är jättelätt att konstruera sådana. De kan berätta hur de har gjort och vittna om att de har talat sanning.
Jag säger inte att de gör det, men jag säger att det är problematiskt att ha en situation i en domstol där man är tvungen att förlita sig på en part i en civilrättslig tvist. Den parten säger sig tala sanning och får sedan som den vill. Det är inte ett bra sätt att hantera en situation i en rättsstat.
Det är ändå inte det värsta. När de har fått ut de här uppgifterna har man sett i andra länder, och det är väl också det som kan tänkas hända här, att de här organisationerna går ut med hotbrev. Om det stannar vid hotbrev tycker jag att vi ska vara glada. Man kan också tänka sig att folk kommer på besök och hotar eller trakasserar människor. Vi får hoppas att vi slipper se det. I varje fall har vi sett en mängd avskräckande exempel i Danmark. Av tidsskäl tänker jag inte gå in närmare på dem.
Jag vill ändå säga att jag tror att det finns en risk för att människor som är oskyldiga betalar ändå, fast de är oskyldiga. Frågan är varför. Jo, därför att de är rädda för att bli stämda inför rätta. Om de är oskyldiga borde de kunna bli frikända, tycker man. Då borde de inte vara rädda för rättegång. Men det finns en mängd faktorer som pekar på att man ändå skulle kunna vara rädd för att gå till rättegång.
Först och främst kan skadestånden bli ganska stora. Om man inte är säker på att man kan bevisa sin oskuld kan man räkna med att få betala ganska mycket. Det här är mer än vad det hade kostat att gå till en affär och köpa det som man har laddat ned. Det finns också en regel som säger att upphovsrättsinnehavarnas intresse av att det här intrånget inte görs ska beaktas när man fastställer skadeståndet. Det intresset kan knappast minska skadeståndets storlek, utan rimligtvis ökar det.
Vidare är det en civilrättslig process som vi pratar om när någon stämmer en annan. Förutom att det finns ett stort övertag för den som har betydligt mer pengar och att det inte finns något objektivitetskrav, som det finns hos en åklagare i en brottsutredning, är det också så att förloraren får betala rättegångskostnaderna. Det kan bli väldigt stora summor, särskilt med tanke på den omfattande utredning och de många advokater som upphovsrättsorganisationen kan tänkas ställa till förfogande.
Då kan man tänka sig att det finns en liten poäng i propositionen, nämligen regeringens begränsning av hur mycket rättegångskostnader som får ingå. Men den här begränsningen gäller när skadestånden blir ganska små. Risken är att de blir betydligt större. Det är dessutom svårt att förutsäga. Det innebär också att människor kommer att bli rädda för att bli stämda.
Hur ser då bevisningen ut om man väl kommer till den här rättegången? Om man vet att upphovsrättsorganisationerna pratar sanning vet man att ett visst IP-nummer har använts för en fildelning. Då står man som abonnent ansvarig för det här och undrar: Hur går det här till? Jag har inte gjort någonting.
Förutom att det kan finnas andra personer i hushållet som har gjort det här finns det, som det har pratats om tidigare, trådlösa nätverk. Många personer har i dag öppna trådlösa nätverk, som inte har något lösenord alls. Då kan man säga att det är fel att de ska få lida för att de inte har satt sig in i tekniken tillräckligt och lösenordsskyddat sitt nätverk. Det kan man ju tycka. Jag tycker att det är en orimlig utgångspunkt, men så kan man tycka.
Det finns ytterligare ett problem. Det är nämligen så att de här lösenordssystemen är ganska enkla att knäcka, särskilt äldre lösenordssystem. De äldre systemen distribueras fortfarande. Bredbandsbolaget till exempel tror jag låter nästan alla sina abonnenter få trådlöst bredband. Många har inte ens begärt att få trådlöst bredband. Det är på automatiskt, och det lösenordsskyddet är väldigt dåligt.
Det är alltså en enorm mängd människor som inte ens vet om att de har trådlöst bredband, som har dåligt lösenordsskydd och som riskerar att råka ut för det här. Många människor som fildelar är inte dåliga på datorer och den marknaden. Vi kommer att få se en effekt av detta.
Alltså kan man konstatera att det faktum att någon är abonnent eller står bakom abonnemangsuppgifterna inte bevisar någonting över huvud taget.
Hur ska man då få fast de människor som faktiskt gör det här intrånget? Hur ska man bevisa detta?
Troligtvis blir det så att den som har abonnemanget måste bevisa sin oskuld. Det är ett alternativ, förstås. Det är ett vämjeligt alternativ. Det är nämligen i stort sett omöjligt att bevisa sin oskuld, förstås. Så är det ju alltid. Det rimliga i en rättsstat är att någon annan är tvungen att bevisa skuld först.
Problemet är att det i en civilrättslig process inte är lika tydligt, det ställs inte lika höga beviskrav. Frågan är var domstolen kommer att landa. Det får vi väl se, men det hade varit rimligt om det inte hade varit ett lotteri var domstolen kommer att landa utan att man faktiskt i lagstiftningsärenden tog ställning till var man vill landa. Det är det normala i svensk rättstradition att man kan förutse någorlunda vad lagarna säger. Det är också det som borde vara grunden för en rättssäker stat.
Nåväl, ponera att man inte alls måste bevisa sin oskuld utan att det är höga beviskrav. Det kan man ju hoppas. Hur får man då fram de här bevisen? Hur vet man vem det är som faktiskt har använt de här abonnemangsuppgifterna? Rimligtvis är enda sättet att göra det vi har pratat om tidigare, en intrångsundersökning. Det har sagts här tidigare att det är att jämföra med en husrannsakan. Det är också vad regeringen säger i själva propositionen. I den här propositionen står det tydligt att det är att jämföra med husrannsakan. Den här intrångsundersökningen kan göras utan att meddela den som undersökningen ska göras mot. Det kan hända att någon knackar på dörren utan att man har en aning om vad som sker. Då har IP-adressen lämnats ut, och sedan ska en intrångsundersökning göras. Låt mig påminna om att det inte är säkert att den som står för abonnemangsuppgifterna faktiskt har sysslat med fildelningen. Då kan man onekligen bli ganska överraskad.
Vad är det som krävs för att få göra denna intrångsundersökning? Det framgår inte heller tydligt i propositionen. Visserligen har intrångsundersökningar gjorts tidigare i en hel del fall. Det som står här nu och det som finns sedan gammalt är att det skäligen kan antas att intrånget har gjorts. Om intrångsundersökningar över huvud taget ska få göras måste det baseras på att man vet att det är ett visst abonnemang som intrånget har skett från. Hur vet man det? Jo, för att någon annan har sagt det. Det är inte någon vidare bevisning. Det är rimligtvis på det sättet som undersökningen måste ske. Annars kommer intrångsundersökningen inte att kunna göras, såvida inte någon erkänner. Om någon erkänner kan man lika gärna ställa in processen. Då borde de ha betalat från början. Alltså är det rimligt att det här kommer att ske hos en mängd människor som inte har någon aning om vad som händer, om de nu inte gick med på kraven i hotbrevet först – krav som inte var rimliga att ställa på dem.
Det är inte ens så att ett intrång måste ha skett. I stället kan skäligen antas att ett försök till intrång har skett eller skäligen antas att det har varit en förberedelse till ett intrång. Det här kan omfatta många människor, beroende på vad domstolarna säger. Där får de ingen vägledning, och där kan vi tyvärr inte säga något.
Vad gör man då vid en intrångsundersökning? Jo, man undersöker i princip datorerna. Man får inte ta saker därifrån, men man kan gå igenom människors hela privatliv för att ta reda på detta. Inte ens när man har undersökt datorerna kan man vara säker på vem det är som faktiskt har gjort intrånget. Det kan hända att det finns flera personer. Vi har många ensamhushåll i Sverige, men det finns, trots allt, fortfarande hushåll med fler än en person. I dessa hushåll kan man inte vara säker på vem som har använt vilken dator vid vilket tillfälle.
Jag förstår inte hur det här ska landa i något som är tillnärmelsevis vettigt. Hur det här rimmar med tanken om integritet är oförståeligt. Det som är värst är frågan om hur det är med rättssäkerheten i detta. Om det ska finnas någon chans att fälla någon, om det här ska ha någon effekt, måste man åsidosätta mängder av människors rättssäkerhet. Det är väl ändå inte rimligt?
Det finns många fler orimligheter här. Jag kan ta inte upp alla, men jag kan nämna att det finns möjlighet att frysa bankkonton för människor som har gjort intrång. Jag tillhör inte dem som tror att det här kommer att ske i någon större omfattning, men det står ändå tydligt i propositionen – om jag inte har läst fel – att det här gäller inte bara kommersiella fall utan det här kan gälla även privatpersoner. Lagstiftningen öppnar för detta. Jag tror inte att vi kommer att behöva se det, men det är ytterligare en orimlighet. Om man inte vill ha det, varför låter man lagstiftningen öppna för detta?
Varför är också frågan man ställer sig när man läser hela propositionen. Det finns en grund i sanktionsdirektivet. Jag tycker att direktivet är dåligt. Men man ska vara medveten om att Sverige går längre än vad som är tvunget. Det kan man tydligt förstå av domstolsutslaget från EG-domstolen. Vi är inte ens tvingade att genomföra alla dessa åtgärder. Då väcker frågan om varför än mer förundran.
Vad blir det för effekter av detta, förutom för rättssäkerheten, för vanliga människor? Om rättssäkerheten för vanliga människor offras kanske vi ändå kommer åt de hemska bovarna som fildelar. Det hade varit för väl om det åtminstone hade varit så. Problemet är, som vi har hört tidigare, att det finns anonymiseringstjänster och möjlighet att skapa så kallade darknets där all kommunikation sker mellan en massa människor. Då är det omöjligt att avslöja vem det är som gör vad. Jag menar inte omöjligt. Det är faktiskt möjligt. Problemet är att man är tvungen att övervaka precis alla människors all datatrafik och kontrollera vad den innehåller. Då kan man komma åt detta. Det är väl inte det som är tanken med detta, det vill säga att skapa ett sådant övervakningssamhälle.
I övrigt kommer man inte att komma åt dem man vill komma åt, däremot kommer man att beröra vanliga människors rättssäkerhet.
Förutom att det handlar om att skapa detta övervakningssamhälle vill jag även påpeka att det är dyrt att göra denna övervakning av vanliga människor. Man kan ifrågasätta om det inte hade varit billigare att låta någon betala upphovsrättsinnehavarna från början än att skapa detta totala övervakningssamhälle som behövs för att ”klara hem” propositionen.
Med anledning av detta vill jag yrka avslag på propositionen och därmed yrka bifall till reservation 1.