Lagen säger

Som jag tidigare beskrivit så tänkte jag gå igenom några argument både för den migrationsöverenskommelsen som s och mp i regeringen slutit samt även argument mot att vi i Miljöpartiet ska hålla medlemsomröstning i frågan. Syftet med detta är givetvis att jag ska vederlägga eller i vart fall svara på argumenten. I detta blogg-inlägg har turen kommit till argumentet att det hade blivit värre annars.

Bland många som hävdar detta så insinueras det att Socialdemokraterna – om Miljöpartiet inte gått med på överenskommelsen – gått ihop med Moderaterna i riksdagen och stängt gränserna helt. Jag vill dock framhålla att detta bara är rykten och att de aldrig lär kunna bekräftas även om riktigheten i dem skulle göra det något lite mer förståeligt varför partiledningen gick med på överenskommelsen.

1. För det första bör vi alltså vara på det klara med att det inte är säkert att sossarna ens hotade med detta. Det skulle kunna vara en efterhandskonstruktion. Jag är dock beredd att tro på det även om jag inte är säker.

2. För det andra så är det inte säkert att sossarna faktiskt hade gjort det även om de hotat med det. Om Socialdemokraterna gått ihop med Moderaterna i Riksdagen och röstat igenom någonting som inte regeringen varit överens om så är det ett uppenbart brott mot dels överenskommelser mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och dels mot alla konventioner och sätt man beter sig i en regering. Mer troligt då att man hade velat sparka ut Miljöpartiet ur regeringen och bilda en egen helt socialdemokratisk regering som kunde få stöd av Moderaterna i Riksdagen för att helt stänga gränserna.

Detta hot tycktes då inte Miljöpartiets partiledning ha velat syna. Jag tycker dock det är ett bisarrt hot eftersom det är så uppenbart otäckt och det hade kostat Socialdemokraterna mycket bland allmänna rödgröna väljare. De hade tappat rejält till Miljöpartiet och Vänsterpartiet i nästa val. Nu kan en ju tänka att det är långt till nästa val men den här socialdemokratiska regeringen vill rimligtvis få igenom sin budget (både vår- och höst-dito) i Riksdagen. I Riksdagen röstar Sverigedemokraterna med Moderaternas budgetförslag vilket gör att de är större än Socialdemokraterna om inte dessa har stöd av Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet. Om Socialdemokraterna sparkat ur Miljöpartiet ur regeringen är det knappast troligt att vi stött deras budget och Vänstern skulle också ha svårt att stödja en regering som bedrivit en sådan migrationspolitik. Men även om vänstern skulle stödja den så skulle det knappast räcka eftersom det då bara skiljer två röster mellan m+sd och s+v och det inte är fullständigt otänkbart att någon kd-are (eller hela kd!) skulle vilja rösta på moderaternas förslag bara för att stjälpa regeringens förslag…

Socialdemokraterna skulle dock kunna få stöd från FP och/eller C också. FP (okej – L men jag har inte vant mig ännu så ni får dras med FP) räcker inte – de är ännu mindre än vänstern och de skulle aldrig vilja samarbeta med s OCH vänstern så då krävs det C eller en kombination av centern och FP. Centern har också problemet med en väldigt liten marginal så rimligen skulle det behövas en kombination – vilket nog inte FP skulle vara helt kallsinniga till. Det skulle dock Centern tror jag. Jag tror det är helt uteslutet att Centern skulle samarbeta med Socialdemokraterna i budgetfrågor efter hur Annie Lööf uttalat sig i frågan. Särskilt inte om de helt stängt gränserna vilket Centern verkligen är emot.

Då återstår alltså för Socialdemokraterna att samarbeta med Moderaterna i budgetfrågor (KD är förs må). Jag tror iofs inte det är uteslutet att de skulle kunna komma överens. Däremot tror jag det är uteslutet att Socialdemokraterna skulle vilja bedriva en valkampanj sittandes i en regering med Moderaterna. Hur skulle de få sina valarbetare att jobba i det läget? Skulle LO kampanjs för de? Vem ska de hota med?? I ett läge där de alltså redan förlorat många röster till MP och V (se tidigare i inlägget).

Socialdemokraterna har alltså ingen möjlighet att sitta kvar i regering om de sparkar ut Miljöpartiet. Givetvis kan det ändå vara värt det om nu stängda gränser eller extremt kraftig begränsning av flyktingpolitiken är det allra viktigaste. Eller så var det helt enkelt en bluff från dem att ställa kabinettsfråga (om de nu gjorde det).

3. För det tredje så ÄVEN om Socialdemokraterna gjort slag i saken och stängt gränserna med Moderaterna och accepterat att de förlorat regeringsmakten eller att det blivit nyval där de skulle tappa många röster till MP och V så finns det goda skäl för Miljöpartiet att inte gå med på överenskommelsen:

Låt oss börja med att reda ut situationen vad gäller överenskommelsen. Vi tar ut några delar: tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta orsakar mer byråkrati och försvårar integrering. De medicinska ålderskontrollerna verkar eniga medicinska experter förkasta och vetenskapligheten i dessa kan alltså starkt ifrågasättas. Att syssla med ovetenskapliga mätningar och registrering av människors ben och sedan sortera ut människor på grund av dessa trodde iaf jag personligen att vi lämnat därhän efter 30- och 40-talen. ID-kontrollerna vid gränserna stoppar troligen mellan 90% och 95% av alla som skulle kunna söka asyl annars. Det är alltså en kraftig begränsning vi talar om.

Vi kan alltså konstatera att det är riktigt riktigt riktigt dåliga idéer vi gått med på men att de ändå sannolikt är bättre än helt stängda gränser. På det sättet kan man förstås säga att det hade varit värre om vi inte gått med på överenskommelsen. Kom dock ihåg att detta scenario är väldigt hypotetiskt och bygger på en hel del antaganden som inte kunnat bekräftas, se ovan.

Jag tror ändå att vi alla måste vara eniga om att det inte räcker att ett förslag blir bättre för att Miljöpartiet ska kunna gå med på det. Om Socialdemokraterna föreslog att hela statsbudgeten skulle gå till arbetets museum i Örnsköldsvik (finns det något sådant?) så räcker det förstås inte för Miljöpartiet att vi sparar 100 kr av statsbudgeten och försöker köpa in skyddsvärd skog för den. (Dessutom får man inte så mycket skog för 100 kr.) Min poäng med detta exempel är att det givetvis är så att det finns en gräns för när det inte är okej att gå med på någonting – även om man gör slutprodukten bättre än den skulle varit utan att man gick med på den.

Istället för att hela budgeten ska gå till arbetets museum i Örnsköldsvik (jag har inget emot att vi kan stödja museum men det bör givetvis finnas en rimlighet i hur mycket pengar det handlar om) så ska enligt det framförhandlade förslag istället endast 90% till 95% av budgeten gå till museumet. Resten ska gå till bra saker såsom forskning, högskola, föräldrapenning, sjukvård m.m., m.m. Detta är ju en kraftig förbättring av förslaget!! Nu kan vi gå med på förslaget och säga att vi lyckades rädda mycket pengar till vård, skola och omsorg!

Eller så konstaterar vi att det även om vi räddat mycket till dessa verksamheter ändå inte är ett acceptabelt förslag och att det bästa i det här läget är att säga nej och hoppas på att sossarnas kärlek till arbetets museum i Örnsköldsvik inte är så stor som de låter påskina. Är det så att de verkligen inte bluffar utan de verkligen vill driva igenom detta med stöd av moderaterna så kan Miljöpartiet ändå inte stå bakom ”kompromiss”-förslaget eftersom det är så uselt. Nu kanske ni undrar varför moderaterna i Riksdagen skulle gå med på att skänka hela statsbudgeten till arbetets museum i Örnsköldsvik? Saken är den att Moderaterna är mycket ivriga på att visa hur dåligt det går när Socialdemokraterna sitter i Regeringen att de ser till att stödja alla dåliga idéer som Socialdemokraterna hittar på om inte Miljöpartiet hinner före förstås.

Poängen med mina analogier är att visa att det går en gräns för vad man kan acceptera, även om en sak blir bättre. Argumentet att ”det hade blivit värre annars” är alltså inte relevant ensamt utan behöver kompletteras med en tydlig gräns för hur långt en kan tänka sig att gå. Rimligen bör denna också utarbetas innan en börjar kompromissa annars kommer den successivt att förflyttas.

I detta läge i diskussionen går det givetvis att hävda att gränsen inte passerats i och med detta. Men då vill jag verkligen verkligen veta: Om så dåliga förslag som tillfälliga uppehållstillstånd för alla, medicinska ålderskontroller och stoppande av 90 – 95% av alla flyktingar inte har passerat gränsen – var går då gränsen?

Detta bör också betraktas med bakgrund av att vi i valmanifestet lovade att aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige.

Hur man med denna bakgrund kan hävda att gränsen inte har passerats övergår mitt förstånd såtillvida att en gränsen faktiskt existerar. Min farhåga är att det i verkligheten aldrig har existerat någon gräns utan att MP hade kunnat gå hur långt som helst om inte vi medlemmar faktiskt stoppar det.

Ett bra sätt att försöka stoppa detta som medlem är att skriva på för en medlemsomröstning om migrationsöverenskommelsen.

Ett argument jag hört emot att vi i MP ska medlemsomrösta om migrationsöverenskommelsen är att avtal ska hållas. Hur ska vi kunna vara trovärdiga om vi backar från en överenskommelse?

Jag vill svara följande:

1. Sossarna backade redan från den första överenskommelsen vi gjorde med de borgerliga. Denna var tydligen inte nog utan man vill gå mycket mycket mycket mycket mycket längre. Detta tycker jag är ett flagrant brott mot överenskommelsen – särskilt om man såsom det ryktas har ställt kabinettsfråga (ultimatum om att avsluta regeringssamarbetet) på frågan om att gå ifrån tidigare överenskommelsen. Med ett sådant hot och avtalsbrott är det helt orimligt att anse att vi skulle vara bundna av en överenskommelse.

2. Skulle man ändå (vilket jag anser är fel, se punkt 1) anse att vi är bundna så bör man fundera på hur detta verkligen är möjligt. Jag är ju jurist så det kanske är oundvikligt att jag ser juridiskt på det men det är å andra sidan vad som styr avtal så det finns ju en viss poäng med det. Även om politiska avtal inte brukar omfattas så är det enda den gällande synen på avtal/överenskommelser i samhället.

Rimligen är partiledningen i Miljöpartiet att anse såsom handlande på partiets uppdrag, de företräder partiet kan man säga. Detta är alltså att vara fullmäktig åt partiet, dvs ha en fullmakt från partiet. Enligt avtalsrätten (styrs framför allt av avtalslagen från 1915) så binder en fullmäktig sin uppdragsgivare gentemot tredje part om denne sluter ett avtal åt denna. Inget konstigt så långt. Partiledningen slöt ett avtal med sossarna och eftersom de har fullmakt från partiet så binder det också partiet. Partistyrelsen har handlat inom sin behörighet (behörigheten att företräda partiet).

Grejen är dock den att inom avtalsrätten så pratar man även om de instruktioner som fullmäktigen fått från uppdragsgivaren. Detta benämns befogenhet. Partiet har styrdokument som är tänkta att styra de överenskommelser som görs av partiledningen, t.ex. valmanifest. Valmanifestet tas just för att det ska styra vad vi vill jobba för under kommande mandatperiod. I Miljöpartiets valmanifest står det:

Vi kommer alltid att arbeta för en mer human och öppen politik och vi kommer aldrig att göra det svårare för människor att komma till Sverige.

Det är alltså uppenbart att partiledningen gått ifrån sina instruktioner, gått utöver sin befogenhet. I normalfallet binder dock avtalet ändå uppdragsgivaren gentemot tredje part så länge fullmäktigen handlat inom ramen för behörigheten – eftersom det är denna som tredje man kan kontrollera. Instruktionerna är givetvis normalt hemliga. I detta fall är dock inte valmanifestet hemligt utan det är uppenbart att sossarna lusläst det inför förhandlingar. I sådana fall när fullmäktigen handlat utanför sin befogenhet och tredje man vetat om detta eller bort veta om det så binds inte uppdragsgivaren gentemot tredje man (AvtL 11 § 1 st).

Slutsats: Miljöpartiet kan inte anses vara bundet av att stå kvar vid denna usla överenskommelse. Om du är medlem i MP så skriv på för att få medlemsomröstning om migrationsöverenskommelsen här!

Jag har ett tag tänkt att jag ska skriva någonting klokt om detta, men nu har jag inte hunnit det och vill ändå länka till namninsamlingen på min blogg så här är länken! Det står också en del text som förklarar det hela om en klickar på länken. Kom ihåg att du måste vara medlem i MP för att kunna skriva på!

Jag vill också flagga för att min intention är att skriva en liten serie där jag argumenterar varför argumenten mot en medlemsomröstning inte är så bra. Återkommer!

Föga förvånande har det visat sig att SD vill maximera sitt inflytande och de har nu chansen att göra detta genom att säga att de ska rösta på borgarnas budgetförslag. Se exempelvis här, här eller här, eller här.

SD säger förstås att de vill att de andra partierna ska förhandla med dem men jag tror inte att den yttersta partiledningen är dummare än att de förstår att det inte kommer på fråga för tillfället. Troligen hoppas de orsaka så mycket kaos att partierna på sikt omvärderar denna ståndpunkt vilket jag iofs också tror är fåfängt men de är ju lite fåfänga också.

Vad resultatet i detta blir vet förstås ingen just nu men det finns egentligen tre huvudsakliga scenarios:

1. S+mp-regeringen sitter kvar och får igenom sin s+mp+v-budget.
2. Det blir nyval (extraval).
3. Borgarna bildar en ny minoritetsregering (med sin budget).
4. S+mp-regeringen sitter kvar och får igenom en s+mp+(något borgerligt parti)-budget.

Dessa fyra alternativ är i princip de enda möjliga vägarna ut ur detta men de kan uppkomma på flera olika sätt.

Om SD och borgarna röstar igenom borgarnas budget (oavsett om det sker i morgon eller senare) så kommer förstås Löfvén-regeringen att avgå direkt. Löfvén kan inte utlysa nyval innan 29 december men det kan ändå utlysas nyval innan (stay tuned). Han kan rimligtvis inte vänta tills 29 december med att avgå bara för att få utlysa nyval. När regeringen avgår går istället bollen över till riksdagens talman att försöka utse en ny statsminister. Han kommer då prata med samtliga partiledare och sedan kommer han utse Anna Kindberg Batra till att bli regeringsbildare, och då går bollen över till SD igen där en statsministeromröstning kan fälla borgarna om SD röstar emot. Om SD röstar ner en borgerlig regering blir det garanterat nyval.

Alternativt är att Anna Kindberg Batra inte vill försöka bilda regering och då kommer ingen annan vilja det heller. Då blir det också nyval.

Om borgarnas budget inte röstas igenom utan återremitteras så kan det förstås förhandlas och då finns det en liten chans att borgarna tar sitt förnuft till fånga och förhandlar med regeringen men hitintills ser det mörkt ut. Jag tror inte på detta. Mer troligt är i sådana fall att borgarna fegar ur och inte röstar på sin egen budget fullt ut vilket får s+mp+v-budgeten att gå igenom men det tror jag inte heller på.

Anledningen till att borgarna inte vill bilda regering är att de då blir beroende av SD:s aktiva stöd för allting, inte passiva som det var förut. De kan i princip inte genomföra jota och SD kommer hota dem med ständiga kriser och nyval och det blir inte roligt. Dessutom har m ingen partiledare och samtliga partier är regeringströtta.

Jag fattar inte varför borgarna låter detta ske eller var de har i kikarn. I princip är det ju de som har satt igång den här cirkusen (att skylla på SD är ju bara fånigt eftersom SD är som tjuriga barn som till skillnad från barn också är elaka). Borgarna måste ju antingen ta på sig ett omöjligt regeringsuppdrag, förhandla med nuvarande regering (vilket de nästan dyrt och heligt lovat att göra) eller gå till nyval utan m-partiledare och med rätt dåliga siffror, särskilt för kd…

I ett sådant läge kommer s och mp att öka, v minska något, fi minska kraftigt, fp och c minska (men ovanför spärren) kd minska (men ovanför spärren), sd minska något och m gå framåt något. Resultatet kommer dock bli samma dödläge som nu (fast med bättre siffror för de rödgröna och särskilt s+mp som skulle kunna bli större än borgarna tillsammans) och antingen måste då borgarna acceptera att samarbeta med åtminstone s eller så måste de samarbeta med sd eller så blir det ett till nyval och då skulle s gå framåt kraftigt.

Inget av detta är något som borde falla borgarna i smaken så jag förstår inte alls vad de sysslar med. De har i princip frisparksläge konstant i fyra år: Regeringen får i princip bara igenom sin budget och resten kan de stoppa och regeringen kommer framstå som svag och de har tid att läka sina sår och gå framåt till nästa ordinarie val. Men nu har de målat in sig i ett hörn och vet inte hur de ska komma ut utan att backa och ramla och slå sig.

Jag är rädd för att debattklimatet i Sverige ska kantra till att vi måste möta SD-väljares oro. Jag läser artiklar om varför SD-väljare röstar som de gör och det är naturligtvis intressant och givande och en ökad kunskapsmassa är alltid något positivt för ett samhälle.

Vad som inte är positivt för ett samhälle dock är att vi bara bryr oss om de mest högljudda. SD-väljare är säkert besvikna på samhället och vart det är på väg och är frustrerade över en massa saker. Förtjänar absolut att lyssnas på. Men det är inte det enda som förtjänas att lyssnas på. Vi får inte glömma att vi har ett samhälle med jättestora marginaliserade grupper som far illa, mår dåligt och får väldigt lite hjälp. Och uppriktigt sagt är inte denna grupp såvitt jag förstått SD-väljare.

Jag vet att jag uttalar mig nu utan att ha ordentligt på fötterna men allt jag läst om SD-väljare pekar på att det är ”etniska svenskar mitt i livet” samt ”etniska svenskar” efter ”mitt i livet”. Och dessutom väldigt ofta män. Jag förstår att det är frustrerande att se en framtid där tidigare självklara privilegier ständigt utmanas och där samhället avsätter resurser för att ta hand om nya grupper (och om man blundar för att dessa även genererar pengar till samhället så sticker det kanske i ögonen på vissa).

Jag tror dock det är ett stort misstag att börja rättfärdiga ett skitstövel-beteende såsom att rösta på SD med vad som helst. Det är liksom inte okej att bli nazist och ha ihjäl alla judar bara för att det någon gång i historien skulle ha funnits en girig judisk bankir (inte för att någon som påstår detta någonsin skulle leda detta i bevis men inte ens om det var så är det okej). På samma sätt är det inte okej att utrota alla människor bara för att en människa hade ihjäl en apa. Det är heller inte okej att vägra människor på flykt asyl bara för att en annan asylsökande begått ett inbrott.

Människor måste faktiskt själva ta ansvar för sina beteenden och inte skylla ifrån sig. En röst på SD är en röst på idioti, hobby-fascism, kverulans och intellektuell ohederlighet. Om någon känner att det är just detta som saknas i politiken så är det ju onekligen en röst på rätt parti men att bara ansvarslöst prata om att man vill ”röra om i grytan” eller ”visa de att man är missnöjd” är att abdikera sitt vuxenansvar och låta sin egoism gå ut över alla andra.

Det finns en stor grupp hårt kämpande människor som mår dåligt i samhället idag men som ändå tar ansvar för sitt samhälle och röstar för något som de tror är bättre för alla i samhället. Vi har inte bara en arbetarklass i Sverige utan även en underklass eller trasproletariat om ni så vill och där har vi ett mycket större problem än att någon sitter hemma på sin kammare och är bitter över att manlighet inte längre ger någon naturlig auktoritet. (Vilket det f.ö. gör fast bara inte lika extremt som tidigare.)

VEM är det som ska ta ansvar för att vi får ett bra samhälle om inte vi alla? Varför ska vi lyssna mer på bittra SD-väljare än sjukskrivna eller arbetslösa ensamstående mammor bara för att SD-väljaren skriker högre? (Och har tid att skrika högre.)

Jag tycker inte det på något sätt är orimligt att kräva av vuxna människor att de tar ansvar för och står för sina handlingar. Varför skulle vi kräva mindre? Vad är det för syn vi har på människor om vi klappar de på huvudet och säger att ”vi förstår att du är missnöjd” istället för att faktiskt kräva av de att de beter sig som folk, växer upp och börjar ta ansvar?

Många börjar nu prata om att ”vi borde lyssna på SD:s väljare” och förstå deras verklighet. Detta är både rätt och fel.

Det finns ingen som helst anledning att lyssna på SD:s väljare och tänka att det är synd om dem eller att nu måste vi göra någonting som de uppskattar. Ingen som helst. Vi (= alla åtminstone halvvettiga människor till vilka jag räknar de flesta av medlemmarna i de flesta andra partier) får aldrig börja närma oss SD:s världsbild eller människosyn.

Däremot kan vi förstås studera SD:s väljare som vilket annat studieobjekt som helst och försöka förstå varför de har röstat som de har röstat för att identifiera var någonstans det gick fel. Märk väl att anledningen till att någon gjort någonting inte nödvändigtvis är den anledning de själva tror är den riktiga. Det är inte givet att man får rätt svar bara genom att fråga folk.

Är det rasister? (Det behövs t.ex. värdegrundsarbete för att få de att inse att rasism är fel.)
Är de missnöjda därför att samhället blivit för hårt? (Sparka alliansen och börja bygga ett solidariskt samhälle.)
Är de… osv

Efter att man tagit reda på detta kan man fundera på vilka åtgärder man själv tycker är bäst, givet också hur alla andra människor tycker och vad som är bäst för planeten osv osv.

Men man ska INTE låta SD:s väljares synsätt på världen få något som helst genomslag.

Jag läste ett inlägg av Per-Anders Svärd som i korthet handlade om hur dåligt det är att vara lakto-ovo-vegetarian. Jag ska direkt avslöja att jag är lakto-ovo-vegetarian eller möjligtvis inte ens det eftersom jag typ en gång om året äter fisk men det är en annan historia. Jag kanske också bör nämna att jag inte av princip är emot allt dödande av djur även om jag är emot mycket av det dödande som sker idag.

Per-Anders har flera poänger och jag tror det är viktigt att vi ser hur mjölkproduktionen och äggproduktionen bidrar till att vissa djur lider. Det jag vänder mig emot i hans argumentation är dess oförsonliga och självhävdande uppdelning i gott och ont och inget däremellan. Det är en svart-vit syn på världen som inte leder oss framåt (vilket däremot hans kritik av mjölkdrickande och äggätande kan göra).

Låt mig presentera några av de logiska felslut som leder till att han tror sig ha rätt när han egentligen har fel:

Han menar att lakto-ovo-vegetarianism är ok bara som ett tillfälligt stadium på väg mot veganism därför att ”döden är absolut”. Vad han menar är i korthet att antingen dör ett djur eller så gör det inte det och så långt är det sant. Han exemplifierar vidare med ”Det är inte okej att jag oprovocerat slår ner dig och sedan försvarar mig med att jag i alla fall inte sparkade på dig när du låg ner.”. Där har han helt rätt. Det är inte ok. Det är dock skillnad mellan att dömas för vållande till annans död och att dömas för mord på 300 personer (på icke-juridiska även kallat massmord). På samma sätt är det skillnad mellan att dömas för fortkörning och för våldtäkt. Inget av dessa saker är rätt men det är definitivt olika mycket fel.

Att ”döden är absolut” innebär med automatik inget annat än just det. Om du avlivar ett djur som lider oerhört och där ingen vård finns att få är döden också absolut men de flesta av oss tycker det är bättre än att plåga ett friskt djur till döds för vårt nöjes skull.

Döden är kanske absolut men en vettig moral delar inte upp saker endast i de absoluta värdena ”helt rätt” och ”helt fel”!!!

(Huruvida döden är absolut kan man ev diskutera rent medicinskt också – när är någon död? – men jag låter bli detta i denna blogg-post.)

Låt mig istället gå vidare med hans argument att även om själva mjölkandet inte är ett dödande så bidrar man till den djurindustri som faktiskt dödar och plågar samt att mjölkproduktionen med nödvändighet medför ett visst dödande. Jag skulle säga att det är sant i sån måtto att den industriella nivån vi använder oss av idag så ser det ut så. Men om någon har ett par kor som någon gång (på naturlig väg) får kalvar och sedan mjölkar korna efter att kalvarna är klara med mjölken så är det inte så. Att både kalvarna och korna (liksom jag själv och Per-Anders) någon gång kommer dö hör i detta fall inte till saken, även om ”döden är absolut”. (Vilket f.ö. visar hur fördummande det är att förvisa komplicerade saker till korta absoluta sentenser.)

Vidare så är problemet med resonemanget också att det här med att bidra faktiskt är relativt (även om ”döden är absolut”). För den läkemedelsanvändning vi har idag (industriell) är det nödvändigt att staten går in och betalar det mesta (jmf med mjöklen ovan) och för att staten ska kunna göra detta är det nödvändigt att vi får in skatter. Jag är inte säker på om Per-Anders betalar någon skatt i Sverige men sannolikheten är hög om han inte bor utomlands (och då bidrar han till ett annat lands skatter) eller … tja … jag kom inte på något rimligt exempel där man inte åtminstone betalar viss moms… Läkemedelsindustrin använder djurförsök (det kan man vara emot liksom man kan vara emot hur mjölken produceras men det hör inte hit) och därmed stödjer man djurförsök om man betalar skatt. ”Döden är absolut”. (Jag utgår här ifrån att djuren i djurförsöken dödas och plågas vilket väl inte är sant i alla fall men iaf i många.)

Vidare köper Sverige (för skattepengar) in vapen av svensk vapenindustri. Denna industri säljer också vapen till konflikter och diktaturer (det spelar ingen roll att borgarna och sossarna vill mörka detta) och används för att döda människor, troligen stryker några djur med också. Även här bidrar sannolikt Per-Anders. Men Per-Anders kanske inte vill bidra till detta? (Jag vill inte och jag tror inte han vill heller!) Faktum kvarstår ändå att så sker. Jag kanske vill att mjölken i min ost ska komma från bra mjölkproduktion men jag kan inte välja någon sådan ost.

Men om man relaterar mitt ostätande till Per-Anders skattebetalande så kan man ju troligen se att det är lättare för mig att sluta äta ost än det är för Per-Anders att sluta betala skatt. Så är det troligen. Men nu pratar vi gråskalor och ”döden är absolut”.

Kontentan av detta är att jag vill visa att resonemanget inte håller. Det är bättre för djuren att vara vegan (och troligen ännu bättre att inte existera som människa) än att vara lakto-ovo-vegetarian vilket är bättre än att äta kött. Samtidigt är det nog ännu viktigare hur ofta och hur mycket man konsumerar och ännu viktigare vilken sorts mjölk eller kött man konsumerar och hur den har producerats. Det är inte absolut utan relativt och det finns många saker som är viktiga att göra i vårt samhälle för att få det bättre och självklart kan vi hacka på dem som inte är helt perfekta men vill vi ha verklig förändring tror jag det är viktigare att faktiskt verka positivt för förändring där vi utan skuld och skam får människor att vilja förändring. Detta innebär inte att vi inte ska berätta sanningen vilken ofta kan vara hemsk men innebär att vi bör låta människor dra sina egna slutsatser. Jag tror dessutom (förutom att det är mer sympatiskt) att det är lättare att följa sina egna slutsatser än andras.

Det har på den senaste tiden kommit en del frikännande domar i våldtäktsmål och kommer säkerligen fortsätta göra så. Många gånger (har iaf jag uppfattningen) så resulterar frikännandet i att omgivningen anser att det därmed klarlagt att det inte skett någon våldtäkt (om nu inte domen blir mediauppmärksammad och hårt kritiserad).

Jag menar dock att detta många gånger är ett felaktigt synsätt.

Man kan tänka sig två olika huvudtyper av frikännanden. Dels frikännande på grund av att man inte är säker på om man tagit rätt person eller är säker på att det är fel person och dels på grund av att man konstaterar att personen visserligen haft sex med offret vid det utpekade tillfället men att personen inte kan dömas för våldtäkt för detta. I det fallet man tagit fel person är det uppenbart att många ändå fortsättningsvis anser att en våldtäkt kan ha ägt rum. Detta fall lämnar vi därhän tills vidare.

I det andra fallet anser nog många att om en person nu blivit frikänd så var det ingen våldtäkt. Rättsstaten har fastslagit att det inte var någon våldtäkt. (Kanske sägs det t.o.m. så illa att ”hon var med på det”.)

Jag menar att detta inte alltid är rätt. I sådana här fall frias gärningsmannen ofta för att det inte funnits något subjektivt uppsåt att t.ex. tvinga till sig sex. Eller något subjektivt uppsåt att att offret var i ett hjälplöst tillstånd, osv. Detta innebär att gärningsmannen inte insåg och/eller inte ville varken tvinga till sig sex eller förstod att offret var i ett hjälplöst tillstånd. Personen som gjorde handlingarna ”visste inte bättre”. I ett sådant fall ska gärningsmannen frikännas.

Detta är rimligt. Vad som inte är rimligt är nästa steg. Frikännandet får inte med automatik leda till att man anser att det beteende som gärningsmannen använt sig av därmed är okej eller att detta innebär att offret inte blivit våldtagen. Det första är en moralisk fråga där alla borde inse att det är uppenbart att allt även om ett beteende inte är straffbelagt så kan det vara moraliskt förkastligt. Det andra är mer juridiskt och handlar i någon mening om huruvida ett brott blivit begånget. Kan ett brott bli begånget utan att den som gjort handlingen kan straffas för det?  Ja, faktiskt. Det är uppenbart om man tittar på medhjälps-bestämmelserna. Man kan bli dömd för medhjälp till ett brott som någon begått i objektiv mening men där det subjektiva rekvisitet för huvudgärningsmannen brister. (Dock krävs det givetvis att alla subjektiva rekvisita för medhjälparen är uppfyllda.) Låt mig ta ett exempel:

A pratar med B och förstår då att B tror att han har fått en gräsklippare av C. A vet att C inte har gett gräsklipparen till B men A hjälper ändå B att ta gräsklipparen från C. I detta fall har B inte subjektivt uppfyllt rekvisitet i stöldparagrafen i brottsbalken (8:1) om att olovligen ta något, B trodde ju han fick. A däremot visste att han hjälpte B att olovligen ta något och kan därför dömas till medhjälp till brottet stöld.

Här har alltså Cs gräsklippare blivit stulen av B som inte begått någon stöld och A har dömts till medhjälp till stölden. Ta nu bort A ur exemplet. B tar en gräsklippare som han tror han får ta men egentligen inte får ta. B kan inte dömas för stöld. Har det skett någon stöld? I objektiv mening har det skett en stöld men B har inte kunnat dömas för stölden.

Det är inte lika lätt att skilja på den objektiva delen och den subjektiva delen i våldtäktsmål men jag menar att resonemanget ändå ska ses på samma sätt i våldtäktsmål. Ett offer kan ha upplevt sig tvingad till sex samtidigt som gärningsmannen inte alls förstod att denne tvingade till sig sex. Jag menar då att det objektivt sett har skett en våldtäkt men att gärningsmannen inte är skyldig till våldtäkt. (Sedan är det en annan sak att jag personligen skulle vilja se att våldtäktslagstiftningen såg annorlunda ut, t.ex. med samtycke och möjligen även oaktsamhet men det är en sak jag inte diskuterar i detta inlägg.)

Jämför detta med en gräsklipparstöld eller en cykelstöld eller en bilstöld eller liknande. Hela samhället accepterar att man blivit besulen trots att det inte alls är säkert att den som begått handlingen faktiskt kan dömas till stöld, ens om den hittas och hela händelseförloppet är bevisat. Det kan finnas någon subjektiv grund för att det faktiskt inte är straffbart. Ändå menar nog de flesta att saken faktiskt blivit stulen, och det är en rimlig utgångspunkt.

På samma sätt borde vi kunna se det med våldtäkt. Att någon blivit frikänd innebär inte alls med automatik att offret inte blivit våldtaget!

Skrev tidigare ett inlägg om våldtäktsoffer och skuld och skam.

Som en liten fortsättning på tidigare inlägg (läs gärna det först) tänkte jag att jag kunde beröra frågan huruvida man som vit och/eller man kan förstå hur det är att vara ”rasifierad” eller kvinna. Eller om en person utan funktionshinder kan förstå hur det är att leva med ett osv.

Låt oss försöka förstå vad följande betyder: ”En person som inte är x kan aldrig förstå hur det är att vara x.”

Om vi bortser från det kategoriska ”aldrig” som ju gör satsen befängd (i princip kräver att människor aldrig kan förstå varandra för att den ska vara sann) så kan vi ändå se följande: Kan man som man förstå hur det är att vara kvinna? Det är väldigt svårt att svara på frågan. Vad är det egentligen att vara kvinna? Uppenbarligen är det olika från person till person, icke desto mindre delar många som är kvinnor någon form av gemensam erfarenhet som många som är män inte delar.

Är detta en erfarenhet man måste ha upplevt för att kunna förstå eller kan man få det förklarat för sig? Givetvis kan en förklara precis vad som händer i olika situationer och hur en tänker då osv. Men räcker detta för förståelse? Låt oss anta att det inte gör det, vad blir konsekvensen?

Om bara en person som personligen har upplevt någonting kan förstå denna upplevelse betyder det egentligen att vår förmåga att förstå varandra som människor är oerhört oerhört begränsad eftersom all förståelse av erfarenheter är omöjlig och alla erfarenheter måste upplevas av personen själv för att få en förståelse. Helt enkelt att det inte går att förstå någon annan människa än sig själv, åtminstone när det gäller erfarenhetsuttalande.

Jag har ingen empiri (skulle det kunna gå att få fram detta?) men konsekvensen av ovanstående är djupt otillfredsställande och i mitt tycke en fruktansvärt bra grogrund för egoism. Om en nu inte kan förstå någon annan, varför ens försöka? Varför ska en tro att andra vill ha det på ena eller andra sättet? Är det inte bäst att bara tänka på sig själv som ju faktiskt är den enda en förstår?

Jag vill tro att människor kan förstå varandra om de försöker och att det visst går att få inblick i andras erfarenheter genom att de delar med sig av dessa (t.ex. genom litteratur). Jag tror vi får ett bättre samhälle om vi tror på förståelse.

Är tanken med att vara feminist eller antirasist att vara den som har den mest rättrogna läran eller vara den som lyckas förändra mest? (Och kan man förändra åt rätt håll utan den rättrogna läran?)

[Jag kommer här använda rasism i den gängse meningen och inte i den meningen jag egentligen tycker vore mest logisk.]

Många gånger har jag stött på (på internet) människor som i all välvilja försöker utbilda sina medmänniskor i den rätta läran gällande jämställdhet och antirasism. Inget fel i detta, utan en idédebatt och att vi samtalar med varandra är det svårt att verkligen få syn på alla patrialkala och rasistiska strukturer som finns runtomkring oss (och kanske även i oss?).

Det problem jag ser är att jag tycker ibland att det finns en sorts jante-mentalitet:

Du ska inte tro att du är något!! Det räcker inte med alla kalla sig feminist!! (Förvisso.) Du ska inte kalla dig feminist om du inte tycker så här (precis som jag)! Då är du bara en låtsas-feminist! Eller:

Är du vit så är du rasist! Det spelar ingen roll om du kallar dig antirasist om du är vit eftersom du ändå då [per definition?] är rasist! Som vit kan du aldrig helt förstå rasismen, om du gör precis som jag säger så är du halvt med saken, gör du inte precis som jag säger är du helt emot! En vit antirasist kan inte förstå detta, så bara lyssna på mig och låt bli att ifrågasätta!

Givetvis är detta något tillspetsat, för att jag ska få fram poängen. (Jag har alltså inte läst att någon har skrivit så här men jag menar att samma tankegångar ligger bakom en hel del jag läst.)

Problemet med detta (i mitt tycke) är att detta är djupt kontraproduktivt. Kanske kan man ”branda” sig själv som en med rätt åsikter men i mitt tycke är det viktigaste med att se orättvisorna att därmed kan åtgärda dem. Står då dessa två saker verkligen emot varandra? I mitt tycke gör de det.

För att genomföra saker i ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle krävs att man får flertalet av befolkningen med sig (åtminstone krävs det det i många frågor och i det här fallet så krävs det kanske betydligt mer än en majoritet för att avskaffa rasismen och patriarkatet). Men ett sekteristiskt beteende där rätt åsikt är huvudsaken framför förståelse för andra eller där rätt åsikt är viktigare än att faktiskt nå fram till den andra leder inte till att man övertygar någon annan, istället får man människor att rygga tillbaka och bli avståndstagande alternativt rädda för att göra eller tycka fel. En människa som är avståndstagande är givetvis inte bra men även en människa som är rädd att tycka fel och försöker anpassa sig till auktoriteten utan att våga ifrågasätta är nästan ännu värre. Denna övertygelse är inte genuin utan bygger på rädsla och (förutom att det då är skadligt för personen och djupt oetiskt) leder inte till att man får någon möjlighet att kontrollera att man faktiskt själv har rätt. Även om man verkligen tror sig ha rätt så kan det vara bra att kolla att ens argument verkligen håller… Världen hade varit bättre om fler hade gjort så!

Vill vi ha en värld där människor verkligen är övertygade om det goda i vissa saker och gör rätt för att de vill det eller för att en auktoritet har berättat hur de ska tycka? (Jämför religion f.ö.)

Ibland finns det också en tendens att hålla fram att personer med vissa specifika erfarenheter har mer rätt i en diskussion just på grund av deras erfarenheter och inte på grund av vad som faktiskt sägs. Detta är lite som att om matematikprofessorn säger att en sats är sann så är den det men inte om den matematikstuderanden säger det, därför att budbäraren är en del av beviset. Detta är givetvis absurt. Ett påstående blir inte mer eller mindre sant beroende på vem som säger det! Konsekvensen blir givetvis att sanningshalten i ett påstående ska bedömas utefter innehållet och inte vem det är som säger det! Givetvis kan man tro att matematikprofessorn har rätt (vilket hen oftast har) men detta är inte beviset och matematikprofessorn vore en mycket dålig matematikprofessor om inte hen också kunde bevisa att hen har rätt.

Vad jag vill säga är alltså att en person som har en viss hudfärg inte på grund av detta har mer rätt i vad som är rätt sorts antirasism än någon annan. Möjligtvis har den på grund av sina (troligtvis beklagansvärda) erfarenheter lättare att se vad som är rätt sorts antirasism. Sättet att övertyga andra om detta är inte att påpeka att eftersom den andra inte har rätt hudfärg så har den mindre erfarenheter av problemet och därmed har den fel i sak utan att faktiskt med fakta-argument förklara hur den menar. Då har personen med den andra hudfärgen möjlighet att förstå eller peka ut en brist i resonemanget så att de sedan tillsammans kan komma fram till något ännu bättre.

Argumentet ”jag är x alltså vet jag hur det ligger till” är ett ohederligt argument eftersom det kan verka vettigt men egentligen är djupt auktoritärt och i förlängningen bidrar till ett icke-demokratiskt samhälle där position istället för fakta avgör vad som är sant.

Jag vet att det är jobbigt att ta diskussioner med folk som inte har fattat någonting, inte har någon personlig erfarenhet av att det finns ojämlikhet eller rasism och därför menar att den inte existerar samt är allmänt besserwissrig. (Jag har stått i valstuga många valrörelser och då får man sin beskärda del av dylikt.) Jag menar därför på intet sätt att det är ens skyldighet att alltid ta diskussionen med massa bra fakta-argument och lyssna på andras tokstollerier (det är det dock när man står i valstuga men det är en annan sak).

Det är helt ok att bara snällt påpeka att en tycker att den andra personen har fel i sak och inte har förstått och att man själv är för trött för att försöka förklara. Det som inte är ok är att hänvisa till att ”jag är minsann x” eller ”jag har minsann upplevt x” och därför vet jag mer än du och därför har jag rätt. Det är att understödja de grumliga (fascistiska?) idéerna om att någon bara i kraft av sin position per definition känner sanningen. Nedlåt dig inte till någonting sådant!

Utmana istället de som du anser felaktigen utger sig för att vara feminister och antirasister: Vad tycker du som feminist/antirasist om det här förhållandet? Tycker du som feminist/antirasist att det är rätt att x? Be människorna förklara sina i ditt tycke befängda åsikter! Antingen brister deras argumentation till form eller fakta eller så har de rätt! Finns det brister kan du påpeka dem och ni har kanske alla lärt er någonting?

Fristående fortsättning kring förståelse.

Funderar på varför alla (min fördom) feminism-hatande män är heterosexuella?

Det här ”man makt”-packet har ju mycket gemensamt med ”vit makt”-packet. Men medan ”vit makt”-packet har gått vidare från att hålla svarta som slavar (i alla fall utanför sina drömmar) och nu är helt inriktade på att isolera sig från alla som inte har rätt hudnyans så verkar inte ”man makt”-packet ha kommit så långt. Visserligen föraktar man kvinnor men man vill likväl vara tillsammans med dem och oftast är samma människor väldigt negativt inställda till homosexuella män.

När ska ”man makt”-packet gå från att hålla dem de föraktar nära sig och förtrycka dem där till att isolera sig och inte vilja ha med kvinnor att göra? När kommer vi se de första ”man makt”-”gated community” som bara tillåter män?

Eftersom nu rasism är någonting från Gud allmänt givet och något man inte själv väljer medan homosexualitet är mot naturens ordning och självvald dekadens ligger det ju nära till hands att ”man makt”-packet isolerar sig och börjar idka homosexuellt umgänge, eller?

PS: Jag är inte helt seriös i alla delar i detta inlägg men det finns en allvarlig bakgrund, jag är säker på att den intelligente läsaren förstår vad jag menar men om inte så skriv en kommentar så kan jag utveckla. F.ö. är jag givetvis medveten om att det finns en viss personunion mellan ”man makt”-packet och ”vit makt”-packet.

Det är något sjukt med att vi (samhället) ser just våldtäktsoffer som en särskild sorts offer till skillnad från andra brottsoffer.

Varför känner så många våldtäktsoffer skam och skuld över det inträffade? Jag klandrar inte de som känner så – detta är inte heller deras fel utan någonting som tyvärr fortfarande genomsyrar den samhälleliga synen på det hela. Jag tror det blir lättare att förstå hur absurt det är av oss att se det så om man jämför det med andra brottsoffertyper:

Inbrott. Tänk om någon inte vågade berätta att den haft inbrott för vänner bara föra att den skulle kunna känna skuld och skam för det inträffade?

Eller rån. Tänk om man skulle tänka att det nog var mitt fel att jag blev rånad…

Eller misshandel. Sjukt konstigt helt enkelt.

Ännu värre blir det om man börjar diskutera hur offret betedde sig vid en våldtäkt – som många gör medvetet eller omedvetet. (Jag har förstått det som att detta gäller många brottsoffer själva även om de faktiskt intellektuellt förstår att det inte var deras fel så tänker man på hur man betedde sig.)

Tänk er ett rån. Inte frågar man offret om offret visade sin iPhone innan rånet, underförstått att visar du att du har en ny iPhone så får du skylla dig själv om du blir rånad. Inte säger man att man får skylla sig själv om man har med sig sin telefon när man går hem en sen kväll. Och framför allt frågar man inte rån-offret om det inte var så att man egentligen ville ge bort sin nya iPhone till en främling! Det är underförstått att man inte vill ge bort alla sina prylar till vem som helst (men inte konstigt att man vill ge bort saker till människor man tycker om heller).

På samma sätt är det väl uppenbart att de flesta människor inte känner för att ha sex med någon annan hipp som happ. Givetvis finns det sådana och inget fel i det. På samma sätt finns det människor som ger bort alla sina saker. Men träffar du på någon på stan som verkar vilja ge dig en ny iPhone så kontrollerar du väl att personen verkligen vill det innan du tar telefonen och går?

Om du sitter och sms-ar på ett café och någon kommer och bara tar din telefon och går iväg, inte sjutton undrar vi om du gjorde motstånd! Visst hade du kunnat ge telefonen till personen men det är ju för sjutton ditt val i sådana fall!

Det finns någon sorts konstighet kring sex (tror jag) som får oss att inte se att våldtäktsoffret faktiskt är ett brottsoffer och att skulden för brottet helt åvilar förövaren oavsett var man befann sig, hur man var klädd eller för den delen om man var påverkad av alkohol. Det är inte skamligt att ha varit utsatt för ett brott, det är skamligt att vi har ett samhälle som får folk att känna skam när de varit utsatta för brott!

Jag är givetvis medveten om att min liknelse (som alla liknelser) inte håller i precis alla delar men min poäng är inte att den skulle göra det utan att jämförelsen faktiskt visar hur sjukt det är att offret skulle ha någon som helst skuld i det inträffade!