Lagen säger

Jag har tidigare skrivit lite om vad jag egentligen anser vara rasism. Nu har jag dock läst ett mycket intressant blogginlägg om rasism (och mer) som jag känner en stor lust att diskutera här på bloggen, och väljer för detta syfte att använda ordet rasism i dels den mening jag uppfattar finns i inlägget och dels den mening jag tror folk i gemen många gånger använder (som kanske sammanfaller – det är en fråga för sig).

Jag tänkte kommentera och föra in mina tankar kring några av sakerna som nämns där. Först några allmänna anmärkningar:

Jag är vit och har föräldrar som är födda i Sverige, alla deras föräldrar är födda i Sverige och alla deras föräldrar är födda i Sverige och säkert fler men det vet jag inte så noga. Jag är svensk (dvs svensk medborgare – det är den enda vettiga definitionen). Jag pluggar juridik och det kommer influera den här bloggposten. Kanske kommer även min fäbless för naturvetenskap att göra det.

Jag funderade direkt när jag läste ”pkmaffians” inlägg och kategorisering i två olika former av antirasism vilken form jag kunde tänkas tillhöra: (jag citerar)

Jag tänker mig att det just nu praktiseras (åtminstone) två olika sorters antirasism. Den ena låter ungefär såhär: ”All rasism är lika dålig, oavsett vem som drabbas. Att en vit svensk blir utsatt för rasism av en rasifierad svensk är lika illa som det omvända scenariot. Handlingar och motiv är viktigare än kontexten i vilken handlingarna sker.”

Den andra lyder: ”Vi lever i ett samhälle/en kontext som gynnar vita över icke-vita personer. Det leder i sin tur till att vita människor har ett särskilt privilegium – white privilege – och makten som kommer med det. Vi vill kritisera och ifrågasätta den makten, eftersom den föder ett system som när sig på ojämn makt-och-resursfördelning. Rasismen som riktas uppifrån – av vita, som då har systemisk makt – förstärker rasistiska strukturer och vithetens överordnade status.” *djupt andetag*

Enligt Antirasism Typ Två verkar alltså rasistiska handlingar i och genom ett system – det är det systemet (fördomar plus makt) man talar om när man talar om rasism.

Enligt Antirasism Typ Ett är rasism rasistiska fördomar, och maktperspektivet spelar (oftast) ingen större roll.

Jag känner mig inte hemma i någon. Enligt min mening är all rasism dålig, men inte lika dålig. Graden av ”dålighet” beror enligt min mening på hur stor skada rasismen gör. Detta säger kanske inte någonting direkt men det avvisar perspektivet dels att all rasism är lika dålig men också någonting som jag uppfattar i variant två ovan, nämligen att rasism i princip bara finns inom ett system.

Jag anser (se denna post) att rasism är rasistiska fördomar. I definitionen av rasism spelar maktperspektivet ingen roll. I praktiken och i studierna av rasism spelar dock maktperspektivet stor roll och inte minst i frågan om skadan som den ställer till med, alltså hur dålig den är (enligt mitt sätt att se).

Vad beror då skadan på? Jag tror den beror mycket på vilken maktställning den som blir utsatt och den som utsätter har. Rasism gentemot svenskar faller i dagens Sverige i många fall tämligen platt och gör därför inte särskilt stor skada (betyder inte att det inte är rasism utan bara just att den inte gör så stor skada). Skadan beror mycket på den som blir drabbad och hur den uppfattar det och hur den känner det. Handlingen att utsätta någon för sin rasism kan se likadan ut gentemot två personer som kan uppfatta det olika och lida olika skada. Detta ger då olika resultat som för samhället är olika dåligt.

Det är inte samma sak som att de båda handlingarna är olika mycket förkastansvärda! Det är en annan sak som jag tycker ska bedömas utefter andra kriterier där man bör gå in på gärningsmannens subjektiva sida. Har personen kännedom (eller borde den ha det) om hur sin rasism kommer mottagas? Har personen några onda avsikter? (Återigen – skadan kan vara mycket stor utan onda avsikter men den som yttrat det rasistiska behöver kanske inte vara lika förkastansvärd.) Kanske finns det någonting specifikt som kan ursäkta beteendet i något avseende (typ dödsfall inom familjen eller liknande)?

Hur samhället bör arbeta mot rasism är ytterligare en annan sak där man bör se på skadan som människor lider av rasismen och prioritera det där skadan är störst vilket i snittfallet är de som i snitt är mest utsatta, vilket inte kommer vara folk som ser ut som ”svenskar”. Här bör man tydligt se maktstrukturerna eftersom dessa i så stor utsträckning bidrar till skadan och här måste man se till diskriminering men också ge människor verktyg att personligen hantera de saker de utsätts för på bästa sätt. (Kort sagt de metoder som genom vetenskap bäst minimerar skadan och de metoder som minimerar de moraliskt mest förkastliga uttrycken bör prioriteras.)

Som ni märker är jag en stor anhängare av att man är väldigt tydlig med vad man egentligen menar och inte slarvar med formuleringar. Jag säger inte att pkmaffian gjort det mer än någon annan, och jag tror att sådana här texter som jag läser ofta dels blir relativt långrandiga och kanske inte så roliga att läsa. Det jag säger är att jag tror vi skulle förstå varandra mycket bättre om vi var mycket tydligare med vad vi egentligen menar. Låt mig ge exempel genom att diskutera några fler saker i pkmaffians text:

Texten om Erik Helmersson i DNs resonemang om RFSU förstår jag inte alls (då har jag ändå läst hans text) men texten om Fredrik Strages text i DN tänkte jag kommentera. Förlåt mig för ett väldigt långt citat här men jag tror det underlättar förståelse bäst:

Enligt Strage behöver ”Miley Cyrus […] bara skaka och smiska rumpa för att stämplas som rasist.” Strage ifrågasätter begreppet ”cultural appropriation” och menar att vi inte skulle ha haft rockmusiken (tragedi!!) om det inte hade varit för att man, eh, “lånade” av varandra.

Okej. Här är en del av kritiken som har riktats mot Miley – inte av Strages “kulturvänster” (vilka är de och hur blir jag medlem????), utan av svarta amerikanska feminister: när Miley gjorde sin ”sexiga” debut gjorde hon det genom att lägga till sig med attribut som i USA förknippas med svarta amerikanska kvinnor. Därigenom kopplas sexualiteten, den vågade, farliga sexualiteten, med svarthet – det Miley gjorde var speciellt för att en vit kvinna gjorde det. Det bidrar till en vidare, rasistisk och sexistisk struktur i vilken svart kvinnlig sexualitet definieras med och mot vit femininitet. Miley Cyrus agerande kan därför kallas för rasistiskt enligt Antirasism Typ Två – men inte enligt Typ Ett, remember? När Strage skriver såhär:

Men kravet på artister att ta hänsyn till [kolonialt förtryck/rasism]  – och vara “jävligt försiktiga” – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.

erkänner han inte att problemet som de svarta feministerna tog upp faktiskt inte handlade om att kulturer ”inte ska blandas”, utan var en kritik av att en vit kvinna i en maktposition tog sig rätten att definiera sig med och mot svarthet. För, enligt dessa kvinnors analys, befäster det en vit överhöghet – och kostar således svarta kvinnor. (Jag tänker osökt på att den här sortens analys, dvs bland annat MIN, kan se samband mellan exempelvis blackface på Berns och de ökande hatbrotten mot svarta i Sverige – att båda är en del av ett vidare system som objektifierar svarta kroppar, som fråntar oss agens och subjektivitet.)

Men ÄN en gång konfronteras inte analysmodellen eller teorin bakom den – i stället drar Strage en sexig extremhöger-liknelse. (Ååh, extremhöger-liknelser, vad skulle antirasismen vara utan mantrat, ”Ni är lika illa som Avpixlat!!”?)

För mig är det här väldigt frustrerande – som att försöka ha en konversation med någon som hela tiden ba, ”Yo, Imma let you finish, but vi är alla lika goda kålsupare!!” Utan att låta en tala till punkt. Det leder dessutom till en ointressant och repetitiv debatt, då man på sin höjd ser lösryckta citat kritiseras utan djupare analys. Ibland försöker någon drämma till en med ”har du tänkt på…!”-grejer, som faktiskt länge har diskuterats inom området (se exempelvis Adam Cwejman, vars ”har ni tänkt på att prat om svarthet och vithet till en viss del skapar identiteterna svart och vit!?!” har diskuterats av bland annat Sara Ahmed, Richard Dyer, och Nira Yuval-Davies).

Här tycker jag att pkmaffian missar något MYCKET väsentligt. Pkmaffian skriver att Miley Cyrus kan klassas som rasist enligt pkmaffians analysmodell. Det är möjligt men i sådana fall är det en felaktig analysmodell. Innan jag går in på varför vill jag bara säga något om Miley Cyrus: Jag vet knappt vem det är och jag har inte sett hennes video och jag har ingen som helst aning om hon är rasist eller inte eller var hon står i någon politisk fråga. Jag tycker det är mycket problematiskt att hon bidrar (som jag förstått det) till att unga kvinnliga pop/rock-artister måste vara sexiga och klä av sig och den fokus på utseende som blir följden. Jag tycker det är hennes rättighet att göra det om hon vill men hade önskat att hon tänkt på konsekvenserna och inte gjort det.

Det jag vänder mig emot i pkmaffians text är just att bara för att hon lånat/stulit/härmat från någon form av svart kultur eller liknande så kan hon ses som rasist. Hon kanske är rasist men det är inte detta som gör det isf! Jag tycker pkmaffian kommer in på en begreppsförvirring: Jag utesluter inte att Miley Cyrus handlande blir en del i en rasistisk sktruktur som kan få stora skador som följd. Jag har ingen möjlighet att överblicka detta och lämnar det åt andra att bedöma. Men för att en människa ska vara rasist tycker jag det faktiskt krävs att personen hyser någon form av rasistiska fördomar.

Låt mig ta ett exempel: Säg att jag kör en stor rosa bil och några rasister (som också är homofober – surprise!) blir sura och försöker förfölja mig till fots men ger upp efter en stund. De ser då en svart människa. De hade kommit att se denna svart människa om det inte varit för mig och min rosa bil. Nu börjar de håna och trakassera sin medmänniska. Detta hade aldrig hänt om inte jag kört min bil tidigare. Är då detta mitt fel?

Nej svarar jag och säkert de flesta andra också. Min poäng är att bara för att ett handlande får en viss konsekvens betyder det inte att den som handlar också kan hållas moraliskt ansvarig för konsekvensen. Jag tycker då att frågan är om Miley Cyrus kan hållas moraliskt ansvarig för de (potentiella) negativa konsekvenserna av sitt handlande. Jag vet inte svaret. Det jag vet är att det inte är givet.

Kanske invänder någon att det var helt omöjligt för mig i bilen att förutsäga konsekvenserna men att Miley Cyrus mycket väl visste precis vad hennes handlande skulle få för konsekvenser och att hon gjorde det ändå eller kanske till och med just därför? Så kan det vara men då har vi ändå gått ifrån den automatiska kopplingen mellan handlande och rasismen och lagt till ett mycket viktigt mellanled – nämligen subjektivt granskat vad Miley Cyrus visste eller borde veta om konsekvenserna.

För mig så låter dessutom de analyser som pkmaffian pratar om att svarta amerikanska feminister gör inte långsökt utan en analys med väldigt många steg. För att Miley Cyrus handlade ska ha rasistiska konsekvenser (vilket inte automatiskt gör henne till rasist) måste alla stegen klaffa och jag tycker det verkar vara väldigt många hål. Det måste liksom hålla empiriskt (dvs i verkliga livet) och inte bara i en teori för att verkliga människor ska bli utsatta. Jag säger inte att det inte gör det men det borde väl åtminstone behöva göras troligt. (Mycket möjligt att feministerna redan gjort det – jag vet ju inte alls eftersom jag inte läst vad de skrivit.)

Slutligen håller jag med pkmaffian om att det är frustrerande när folk bara plockar saker ifrån tomma luften (som det verkar som om Fredrik Strage gjort i detta fall) utan att ha belägg eller på ett vettigt sätt definiera sin syn osv. Mitt problem med pkmaffians text är att jag tycker de också gör det, om än i mindre utsträckning. Kanske är det en nödvändig konsekvens av att inte blir för långrandig (som jag är – dock utan att ha nått perfektion på tydlighetsaspekten är jag väl medveten om).

Vill slutligen bara säga att jag tycker det är viktigt att hålla isär dels handlande, tankarna bakom handlandena och de konsekvenser handlande får (se ovan).

Kände jag var tvungen att skriva något när jag läste den här artikeln i SvD…

Jacob Rudolfsson från Svenska Evangeliska Alliansen har totalt missförstått det där med politik och ett pluralistiskt samhälle. Det var väl iofs inte förvånande med tanke på vad de har ägnat sig åt tidigare men jag ska inte ta upp det nu utan sakligt beröra vad som sägs i artikeln.

Han kritiserar mediedebatten i Sverige med avseende på den nytillträdde EU-kommisionären Tonio Borg. Tonio Borg vill att alla aborter vid alla tillfällen ska vara förbjudna samt att det ska vara omöjligt att skilja sig. Det första vill han dessutom skriva in i Maltas konstitution så att det inte ska kunna ändras om malteserna skulle bli mer liberala. Förutom detta är han såvitt jag förstått emot rättigheter för homosexuella och andra människor som avviker från normen.

Jag kan hålla med Jacob Rudolfsson att det i något fall gått till överdrift i de beskrivningarna av honom som person som förekommit men Jacobs slutord visar att det nog egentligen inte är det som är det främsta problemet för honom utan:

Tanken att värderingar, som delas av en mängd katoliker, protestanter, judar och muslimer – och en hel del sekulära personer – inte skulle få plats i ett pluralistiskt Europa vittnar knappast om ett öppet och fritt samhälle. Än mindre ett Sverige för alla.

Det handlar inte om att värderingar inte får plats i den meningen att de är förbjudna eller censureras bort. Det handlar om att vi inte vill låta oss representeras av värderingar vi inte står för och som vi tycker är fullständigt förkastliga och människofientliga. Tonio Borg är i sin fulla rätt att hysa dessa värderingar – men på samma sätt är det ingen mänsklig rättighet att bli EU-kommisionär – någonting man undrar om Evangeliska Alliansen anser?

För varför skulle Tonio Borg få bli EU-kommisionär och inte få kritiseras bara för att han har vissa övertygelser som delas av andra i Europa?

Konsekvensen av att man inte får framföra kritik mot att någon politiker väljs till ett politiskt ämbete med bakgrund i dennes politiska åsikter leder väldigt långt och väldigt fel. När ska man kunna föra en politisk debatt och kritisera sin motståndares åsikter? Oavsett om dessa motståndare håller upp religionsfrihetskortet och tror att man därmed inte får kritisera dem så är det faktiskt inte att de är troende som kritiseras utan de politiska förslag de driver och de åsikter de har som kritiseras.

Ett samhälle där vissa åsikter inte får kritiseras är inget öppet eller pluralistiskt samhälle. Det är möjligtvis ett teokratiskt samhälle, ett auktoritärt samhälle eller ett fascistiskt samhälle och det menar väl ändå inte Svenska Evangeliska Alliansen att vi borde ha i Sverige?

Som vanligt när man i sak inte kan försvara en åsikt eller ett politiskt förslag så slänger man ut offerkortet och menar att man inte får angripas för att antingen många tycker så (med det synsättet hade ingen utveckling mot ett öppnare samhälle kunnat ske) eller för att man anser att åsikterna kommer ifrån Gud och ifrågasätter man dem ifrågasätter man religionsfriheten. Låt mig säga något mer om det sistnämnda:

Det står Tonio Borg och alla andra fritt att tro på vad knäpperier de själva önskar och vill. Det står de också fritt att uttrycka sina åsikter och propagera för dem (så länge de inte hetsar mot utsatta grupper eller direkt uppmanar till allvarliga brott). På samma sätt står det mig fritt att avslöja åsikterna som mörka krafter som är kvinnofientliga och att med alla demokratiska medel se till att dessa människor inte blir valda till något där de kan förstöra för alla andra människor.

I sammanhanget kan påpekas att miljoner kvinnor dör varje år därför att de förvägras rätten till abort.

Som många andra läste jag dagens artikel i DN med förskräckelse. Jag ska redan nu erkänna att jag verkligen gillar Tintin och har gjort under väldigt lång tid. (Artikeln går i korthet ut på att chefen för en avdelning av Kulturhuset i Stockholm slänger ut Tintin och potentiellt annat med olika former av bättre eller sämre argument.) Efter egen erfarenhet vet jag att man ska vara väldigt försiktig med att tro på allt som står i tidningarna men detta förtjänar att kommenteras ingående, även om någon del (förhoppningsvis!!!) inte skulle stämma.

Låt oss först granska Tintin. ”Tintin i Kongo” som Behrang Miri (konstnärlig ledare på Kulturhuset) är som många andra tidigare konstaterat ganska fördomsfull (för att inte säga rasistisk) mot afrikarner i Afrika. De framställs som korkade men snälla. Det är ett tidigt Tintin-album och inte särskilt roligt – helt oavsett dess tveksamma porträttering av afrikaner. [Jag hade tidigare ett inlägg kring ”Tintin i Sovjet” som baserades på mitt minne av boken men efter att ha snabb-bläddrat igenom den så måste jag tillstå att poängen inte längre är särskilt giltig.]

Jag undrar om Behrang Miri verkligen läst alla Tintin-album? Det är verkligen en enorm skillnad i kvalitet mellan de olika albumen – både vad gäller fördomsfullheten och hur roliga de är att läsa för barn. Om han inte har läst fler Tintin-album än ”Tintin i Kongo” – hur kan han då anse sig kunna förbjuda alla Tintin-album?

När man ser närmare på det så blir det också mer logiskt. Det finns många Tintin-album som är allt annat än kolonial-rasistiska. Ta bara mitt favorit-album ”Blå Lotus” som exempel, det innehåller omfattande kritik av Englands opium-krig (eller iaf en kritisk granskning av Boxar-upproret), Japans ockupation av Kina och det amerikanska dubbelspelet med Japan under tiden samt en uppgörelse med den i västerlandet vanligaste fördomarna om kineser (m.m.). Detta ska alltså förbjudas eftersom ”Tintin i Kongo” är (enligt Behrang Miri) värd att förbjuda. (Värt att notera är att här var Hergé före sin tid till skillnad från de andra albumen då han var samtida med vad de flesta tyckte på den tiden.)

Logiken att om en författare har skrivit något som kan anses vara rasistiskt så ska allt personen skrivit förbjudas är i mitt tycke sjuk. I så många led! För det första så ska inte allt man tycker är fel förbjudas – det skapar ett hemskt repressivt samhälle. För det andra så handlar det då inte längre om att man inte vill att människor ska läsa någonting man tycker är fel utan snarare om att straffa eller fördöma någonting.

När nu personalen (enligt tidningsartikeln) ska leta upp annat som också kan anses fel får det enorma proportioner. Förutom det uppenbart konstiga att personal på Kulturhuset i Stockholm ska ägna tid åt att gå igenom böcker för att kanske döma ut dem enligt oklara kriterier så ska dessutom (om en bok upptäckts vara felaktig) hela författarskapet dömas ut! Varför stanna där förresten? Varför kan inte hela förlagets samtliga böcker dömas ut? (För syftet är väl att straffa – annars undrar man ju varför alla Tintin-album ska bort.)

Det blir oerhört mycket att rensa ut, även om man stannar vid Behrang Miris ”måttliga” bedömning att bara döma ut hela författarskap efter en bok. Jag vet att det finns åtminstone en uppenbart sexistisk bok i Elsa Beskows författarskap. Sannerligen inte ovanligt på den tiden men icke desto mindre ska alla Elsa Beskows böcker bort! För att inte tala om samtliga böcker av Astrid Lindgren (tänk bara kurre-kurre-dutt-ön!!!!). Vidare borde Iliaden och Odysséen bort! Homeros var (som alla andra på den tiden) rasist. Faktum är att i stort sett samtliga européer fram till 1800 måste ha varit rasister (även om de var för jämlikhet och bra rättigheter och slaveriets avskaffande m.m., m.m. så ansåg man på den tiden att raserna var olika och man tyckte bäst om sin egen ras). Ta bort all klassisk litteratur från biblioteket!!!!

Man skulle då kunna invända att det ju bara borde tas bort böcker som i sig själva är rasistiska. Även om författaren var rasist betyder ju inte det att själva boken är rasistisk. Men med logiken att om en bok är dålig måste alla andra böcker av samma författare bort så håller ju inte detta. Uppenbart finns det någon bok som är rasistisk och om inte annat är ju straffet (som jag tidigare framhållit) det centrala varvid författaren måste straffas.

Låt oss vidare titta lite på det som ska styra utrensningarna. Låt mig citera artikeln (och förhoppningsvis Behrang Miri – det är verkligen tråkigt om han skulle vara felciterad!):

I stället är utrensningen av Tintin en del i en helt ny vision som Behrang Miri arbetat fram för Kulturhusets räkning. En vision som ska styra Kulturhusets verksamhet utifrån diskrimineringslagen.

Detta är ju också riktigt konstigt. Antingen vet man inte vad antidiskrimineringslagen innehåller eller så bara ful-chansar man och hoppas att ingen ska genomskåda bluffen. Antidiskrimineringslagen (som är bra) bygger på att man inte ska tillåtas diskriminera andra människor i olika offentliga sammanhang. Det handlar däremot INTE om att det skulle vara förbjudet att hysa rasistiska åsikter. Eller homofoba åsikter. Eller sexistiska åsikter. Allt detta är tillåtet eftersom vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle. Däremot är det inte tillåtet att i vissa offentliga sammanhang behandla vissa människor sämre på grund av ras, etniskt tillhörighet, religion, sexuel läggning osv. Det ÄR däremot tillåtet att vara rasist och behandla en mörkhyad människa dåligt om det finns objektiva skäl för det. För att dömas krävs det att (något förenklat) åklagaren bevisar att den åtalade har behandlat någon sämre än någon annan samt att detta berodde på personens mörka hy.

Vidare pratar Behrang Miri om att vi ska skaffa oss kunskaper om varandra. Jag förstår inte hur detta ska kunna ske om han får som han vill. Han vill se över inte bara all barnlitteratur utan även all vuxenlitteratur. Det är oerhört mycket som skulle behöva rensas ut (för att inte säga allt). Tro heller inte att vår förståelse för andra kulturer skull kunna utökas. Inte bara européerna var rasister utan i stort sett alla folk på jorden förr i tiden. Alla dessas berättelser (och böcker) behöver förstås också rensas ut – de får vi inte lära oss någonting av heller.

Stefan Wahlberg skriver bra om att det ”FRA-domstolen” gör på goda grunder kan ifrågasättas.

Detta är tyvärr på intet sätt en nyhet (det presenterar han heller inte det som). Det var uppenbart för alla som var med att det egentligen inte handlade om en domstol, vilket jag också påpekade i riksdagsdebatten.

Det kan noteras att Advokatsamfundet sa:

Advokatsamfundet avstyrker dock förslaget om inrättande av en specialdomstol på det sätt som föreslagits. Benämningen domstol är såväl från språkliga som materiella utgångspunkter inte särskilt lyckad och snarare direkt missvisande. Benämningen får anses vara en kosmetisk omskrivning för något som saknar all anknytning till det som normalt kan anses utgöra en domstol.

Och Justitiekanslern, regeringens ”egen advokat”, sa:

Det kan ifrågasättas om en sådan myndighet uppfyller de krav som man brukar ställa på en domstol. I praktiken handlar det väl om en nämndmyndighet som man har valt att kalla för domstol.

Jag har egentligen inte mycket att tillägga det jag sa i den (och andra debatter om FRA, det blev en del), men det är tragiskt att regeringen inte ens kan se att det faktiskt strider mot mänskliga rättigheter och rakryggat stå för sitt övervakar-stats-ideal!

I och med EU-domstolens beslut igår att den svenska IPRED-lagen inte strider mot andra EU-lagar så framstår det tyvärr som det kommer bli öppet för skivbolag och filmbolag att få ut enskildas personuppgifter med endast hänvisning till IP-nummer. Förhoppningsvis kommer fler att skydda sin trafik så den inte går att spåra (vilket ju tyvärr blir ett problem för mer relevant polis-verksamhet såsom t.ex. utredandet av barnpornografi) men alla kommer nog inte att göra det och bolagen lär sitta på en del ip-nummer de kommer vilja ha personuppgifter om.

Det innebär att Integritetsföreningen som legat vilande ett par år nog kommer behövas igen. Integritetsföreningen (där jag är ordförande) har en fond som är tänkt att kunna bidra till rättegångskostnaderna som enskilda kan drabbas av om de har tänkt försvara sig om de blir stämda i domstol av något bolag. Rättssäkerheten som till stor del finns om någon anklagas för brott är mer eftersatt när det gäller om någon stäms. Det kan bli rätt mycket pengar att betala även om man har en hemförsäkring som kan täcka en del av advokatkostnaderna.

Om du vill vara med och bidra till att människor som blir anklagade av skiv- och filmbolagen också får en rättvis rättegång och en rimlig möjlighet att försvara sig får du gärna bidra till den fond vi inrättat. Du är också varmt välkommen att bli medlem. Skänk pengar via:

Fondens bankgiro: 408-0248

Uppge gärna också om det är så att du samtidigt vill bli medlem. Alla bidrag tas tacksamt emot.

Om du har några frågor får du gärna höra av dig till föreningen på integritetsforeningen (a) lagen.net

Med anledning av Anne-Marie Pålssons (fd riksdagsledamot för Moderaterna) bok ”Knapptryckarkompaniet” som jag själv inte har läst utan endast läst artiklar om, exempelvis denna, har jag några tankar:

Hon menar att det inom Moderaterna finns en riktigt dålig partikultur och att riksdagsledamöterna mest är statister (något förenklat). Hon menar vidare att detta inte är specifikt för Moderaterna utan finns inom alla partier.

Jag har tänkt lite på det och hur väl detta speglar mina egna erfarenheter av Riksdagen. Jag anser mig vara fullständigt ärlig i detta men för en läsare kan det vara värt att notera att även om jag inte längre sitter i Riksdagen så är jag fortfarande medlem i Miljöpartiet de Gröna och har ingen som helst lust att skada partiet. Troligen skulle jag inte skriva detta inlägg om jag anser att det hade skadat partiet.

Jag tycker det är djupt problematiskt om inte riksdagsledamöter i grunden har den positionen att de kan fatta självständiga beslut om hur de ska rösta. Detta egentligen av väldigt många anledningar (det skulle kunna bli ett eget blogginlägg) men i korthet handlar det om den roll som grundlagen ger riksdagsledamöter samt vad effekterna blir av många människor som inte tar ansvar för sina egna beslut trots att de sitter på stor makt, eller iaf stor potentiell makt.

Jag upplever att när jag satt i Riksdagen för Miljöpartiet så var det väldigt högt i tak internt. Man kunde diskutera det mesta och man bemöttes med respekt och argument byggda på fakta. Hårda ord kunde det säkert bli men det var inte något som sedan återspeglade sig på det sociala efter mötena. Största problemet var nog egentligen att det inte fanns tid för riksdagsgruppen (alltså alla miljöpartistiska riksdagsledamöter tillsammans) att diskutera igenom allt vi hade behövt tala om.

Det fanns givetvis någon form av grupptryck men jag tycker inte att det enbart är någonting negativt. Är man en grupp så bör man också försöka hålla ihop, annars blir partiets position ohållbar och samtliga i gruppens möjligheter att få igenom någonting minskar radikalt. Det finns dock en gräns för hur långt grupptrycket ska kunna nå. Jag kände själv ett antal gånger att om en viss linje hade vunnit gehör så hade jag varit tvungen att rösta emot den oavsett vad det skulle få för resultat. Lyckligtvis vann aldrig någon sådan linje.

Däremot är mitt minne av omröstningarna att jag betydligt oftare än snittet stod på den förlorande sidan. Det handlade kanske inte om livsviktiga saker men en del gånger om i mitt tycke riktigt dåliga beslut. Av naturliga skäl berättar jag inte om dem här! 🙂 ”Partiledningen”, ett något diffust uttryck som nog för nästan alla i ett parti är någon annan än de själva, utövade ibland ett  hårt tryck på att få igenom sin linje. Ur en mp-riksdagsledamots perspektiv är nog (eller var iaf när jag satt i Riksdagen) partiledningen samordningsgruppen, bestående av språkrören, gruppledarna och sammankallande i partistyrelsen.

Jag kunde ibland vara kritisk till detta. Inte främst till partiledningen faktiskt, utan snarare till de riksdagsledamöter som slentrianmässigt röstade med. Detta är kanske en helt felaktig bild, kanske var de verkligen övertygade och insatta, men när jag stod på andra sidan i debatten kändes det inte alltid så…

Som avslutning vill jag nämna att när jag satt i Riksdagen hade regeringen egen majoritet i Riksdagen och vi satt i opposition. Det säger sig självt att det är lättare att tillåta att folk tycker olika i opposition men jag har ändå känslan av att det är högre i tak i Miljöpartiet. Hade jag opponerat mig starkt mot någon fråga och röstat emot så hade jag hela tiden känslan av att jag skulle kunnat få stöd för mig sak i lokalavdelningen, som också är den som nominerar riksdagskandidaterna. Partiet centralt har alltså egentligen inget inflytande på om du blir omvald eller inte så länge du har lokalavdelningens stöd, och det tyckte jag kändes skönt även om jag nu inte ville ställa upp till omval i senaste valet.

Lite sent har även jag läst Annelie Enochsons blogginlägg om ”hatbrottslagen”. Det som slår mig är inte den kraftiga kantringen mot höger-kristendomen i politiken (religion och politik bör inte blandas anser jag) och inte heller hennes explicita språk om löspenisar utan följande:

Annelie är (precis som jag tidigare var) riksdagsledamot. Riksdagsledamöter stiftar lagar. Alla är givetvis inte överens (vilket är bra) om vilka lagar som ska stiftas eller inte, men ett visst mått av koll på vad man sysslar med om man stiftar lagar tycker jag ändå man borde kunna begära. Åtminstone om man går ut så hårt som Annelie. Tillåt mig att citera två stycken ur hennes inlägg:

Sedan tillkom detta med att hets mot homosexuella att införas i lagen. Låt mig skriva detta med en gång…hets i alla dess former mot någon individ är fel och går det till våldshandling så skall det straffas! Vi har brottsbalken för detta …om skydd för liv och lem. Men var är egentligen hets mot homosexuella?

Får man skriva så som jag gör nu i Sverige idag…eller är detta oxå hets mot folkgrupp, den homosexuella ? Förresten är homosexuella en folkgrupp??…tillhör jag isåfall då den hetersexuella folkgruppen som det är ok att hata eftersom vi inte omnämns i lagen om hets mot folkgrupp?

Annelie verkar leva i villfarelsen om att a) hets mot folkgrupp inte ingår i Brottsbalken utan någon annan lag men kanske ännu värre; b) att det i lagen handlar om ”hets mot homosexuella”. Att hon sedan kallar det ”hatbrottslagen” är lustigt, det finns flera typer av hatbrott och dessa är till stor del (om inte helt) reglerade i Brottsbalken. Det är givetvis helt okej att inte ha koll på saker men då ska man säga det och inte gå ut och skriva rena felaktigheter, särskilt inte om man är riksdagsledamot. Låt mig också påpeka att detta är något som är oerhört lätt att kontrollera om man verkligen är intresserad av hur det ligger till:

BrB 16 kap 8 § 1 st:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Det står alltså i brottsbalken att det är brottsligt att hetsa mot folkgrupp eller annan grupp av personer med anspelning på sexuell läggning. Annelie har alltså fel i att det bara handlar om homosexualitet, det handlar likaväl om heterosexualitet som om annan sexuell läggning. Dessutom verkar hon tro att detta ”hets mot homosexuella” inte finns i Brottsbalken, vilket ju i och för sig är sant, men inte av den anledning hon verkar påstå.

Jag är absolut öppen för att man kan diskutera det riktiga i att ha en lagstiftning om hets mot grupp av människor på grund av sexuell läggning (man bör kunna diskutera det mesta), men att ha så dålig koll och ändå gå ut så hårt i den position hon har känns närmast patetiskt.

En annan sak är att det tyvärr inte verkar straffa sig att ha dålig koll: Annelie blir återvald gång på gång med många personröster. Jag hoppas innerligt att det bara är höger-kristna som uppskattar människor med dålig koll på fakta — men känner mig inte helt säker.

Det finns oerhört mycket att skriva om Danmark, förutom miljöskildringar och dylikt inte minst om dess nuvarande politiska hegemonis oanständiga uttryck. Att det ibland dessutom blir ologiskt får väl ses som om inte ett bevis på dumhet så i varje fall något som den mest självgode dansken borde kunna förstå.

Jag läste för en stund sedan några artiklar i Amnesty Press (Amnestys medlemstidning) med anledning av Amnesty Internationals 50-års-firande. (I sanning något att fira!) Bland annat läste jag en artikel om Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna och f.d. ordförande för svenska Amnesty och generalsekreterare i internationella Amnesty och enligt wikipedia dessutom företrädare till Per Gahrton som ordförande för folkpartiets ungdomsförbund (på 60-talet).

Artikeln handlade om många intressanta saker men jag kom att tänka på en morgon-eko-sändning jag hörde för ett par veckor sedan. Sändningen handlade om att Thomas Hammarberg i sin egenskap av Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna kritiserade Danmark för något som gällde flyktingmottagande. Poängen var att de inte följde antingen FNs flyktingkonvention, FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna eller Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europarådets konvention som är bindande för medlemsstaterna varav Danmark är en), troligen den sistnämnda.

Detta avfärdades tämligen oförskämt (för att inte säga väldigt oförskämt) med, om jag minns rätt, ett personangrepp på Thomas Hammarberg. Han har nog varit med om värre saker men själva idén att Danmark skulle få sköta sig själv och att andra skulle skita i om de inte följde de konventioner som de ingått med andra och som är juridiskt bindande för dem, dessutom för att förvägra människor deras mänskliga rättigheter är ganska magstarkt. För att inte säga vämjeligt.

Om nu danska regeringen (för det var en representant för dem och inte för Danskt Folkeparti vilket man ju hade kunnat tro) menar att mänskliga rättigheter inte gäller i Danmark, så faller ju rätt mycket av deras argumentation om att det är för att skydda ”danska” värden som just demokrati och mänskliga rättigheter de tycker sig ha rätt att diskriminera och utestänga människor. Eller menar de måntro att det bara är danskar som kan ha mänskliga rättigheter? Så illa kan det ju inte vara, utan måste helt enkelt vara en total brist på logik och stringens och tecken på ett samhälle som aktivt sätter kursen mot den mörka medeltiden (vilken iofs som tur är är ouppnåelig).

Om det nu är så att man inte känner för att kännas vid sina internationella åtaganden att faktiskt respektera mänskliga fri- och rättigheter så kan jag ge ett litet tips: Det finns många länder som faktiskt inte är bundna av Europarådets konvention som man skulle kunna bosätta sig i för att slippa den där jobbige Thomas Hammarberg! Några förslag, där också mänskliga rättigheter inte står så högt i kurs är Kina, Burma, Nordkorea, Saudiarabien och Kuba. Nu vet jag ju inte hur deras invandringspolitik ser ut men danskar torde ju vara vana vid att invandrare behandlas dåligt så det kan ju vara värt ett försök!

Jag läste någon artikel för ett tag sedan vars länk jag tyvärr inte sparat. Poängen var dock att vi behövde diskutera vår rasism mer i Sverige. Någon menade att Sverige var ett ganska rasistiskt samhälle.

Jag håller inte med. Åtminstone inte med den definition jag brukar tänka av rasism, nämligen att man menar att människor som ser ut på ett visst sätt utgör en ras och att alla dessa kan ha gemensamma (t.ex. negativa) egenskaper som gör dem underlägsna och att detta ger de med bättre egenskaper rättigheter över de underlägsna. Nationalencyklopedin har en artikel om rasism.

Som också påpekas längst ner i artikeln är det vanligare att människor faktiskt är främlingsfientliga. Dvs fientligt inställda till människor de antingen inte känner eller som har viss(t) utseende/härkomst/kultur. Man kan också tänka sig att människor är ”främlingsrädda” — något som skulle kunna leda till fientlighet men inte behöver vara det.

Min fördom om hur det är i Sverige är att det finns extremt få rasister, relativt få främlingsfientliga men desto fler med främlingsovilja. Denna främlingsovilja kan i vissa fall kombineras med främlingsrädsla.

För att förtydliga mig lite:
Rasism: Väldigt få tror verkligen att alla i en viss grupp de kallar ras är genetiskt och intelektuellt underlägsna och med vissa medfödda omoraliska åsikter.
Främlingsfientlighet: En begränsad grupp i samhället är verkligen fientligt inställda till människor de inte känner eller kan känna någon form av samhörighet med. Det kan vara både ”utlänningar” och ”överklass”.
Främlingsrädsla: En del är konstant rädda för sådant som de inte känner igen, exempelvis människor som ser annorlunda ut.
Främlingsovilja: Ganska många är inte särskilt intresserade av att verkligen lära känna nya människor som är annorlunda och inte direkt går att förstå sig på. Det kan också omfatta att man inte har något emot de andra alls och t.o.m. tro väl om dem men ändå inte vilja ha med dem att göra.

Diskrimineringen av människor, exempelvis människor med utländskt utseende, på den svenska arbetsmarknaden tror jag många gånger handlar o en främlingsovilja. När det finns någon man känner igen sig i så tar man den om den är tillräckligt bra (även om den med utländskt utseende eller namn är mycket mer kvalificerad), för att man känner sig tryggare på det sättet. Det behöver inte handla om att man tycker illa om den andra personen, troligtvis tycker man inte så mycket alls, utan har bara ingen lust att utmana sina fördomar.

Jag tycker det är otrevligt om det skulle uppstå någon sorts pseudo-pk-debatt där målet är att alla ska rannsaka sig och hitta den lilla svenska rasisten i sig. Jag tror inte så många verkligen har en just rasist i sig. Att börja använda riktigt starka ord och begrepp för att beskriva företeelser som visserligen är dåliga men inte i paritet med begreppet tror jag är farligt. Det riskerar att urholka och trivialisera orden och kanske t.o.m. till slut få folk att börja ”klejma” orden så att de inte längre ses som uteslutande negativa.

Jag tror det är bättre för alla om vi försöker att undersöka hur verkligenheten verkligen ser ut. (Jag inser att mitt beskrivande av mina observationer och fördomar inte är en undersökning utan mer av kanske just fördomar men jag tror ändå att jag har en poäng.)

Det vore bra om vi inte utmålade i mångt och mycket sympatiska personer som bara inte vågar utmana sina fördomar som rasister. Istället borde vi peka på att de exempelvis tar irrationella beslut grundade på privata fördomar och att de måste sluta leva i sin låtsasvärld. Samtidigt ska naturligtvis lagbrott som olaga diskriminering beivras och människor bli bedömda utifrån sig själva och inte fördomar.

Givetvis måste vi också våga se att vi har både rasism och främlingsfientlighet, men spara dessa ord till de som verkligen är det.

Ordföranden för ”Svenska kommittén mot antisemitism” (en kommitté jag aldrig hört talas om men icke desto mindre ett lovvärt syfte), Willy Silberstein, har skrivit en debatt-artikel i Svenska dagbladet.

Jag vet, likaväl som åtminstone nästan alla som försökt få in en debattartikel i en tidning, att det inte räcker med att vara saklig eftersom det inte är lika roligt som något som är osakligt i tidningarnas ögon. Alltså får man tänja lite på gränsen eller komma med något roligt, udda eller liknande för att kunna komma in. Jag inser att Willy Silberstein säkert gjort detta eller att han kanske inte satt rubriken men nu står det ändå som det står och det förtjänas att bemötas.

Rubriken är t.ex. ”Antisemitismen slår ut i full blom” vilket väl ändå måste vara djupt felaktig bild eftersom det handlar om Sverige. Jag säger inte att det inte förekommer antisemitism i Sverige, jag VET att det förekommer antisemitism i Sverige men att säga att den slår ut i full blom markerar i princip att det inte kunde vara värre. Jag kan inte tänka mig att det klimat gällande rasism gentemot judar som finns i Sverige skulle vara det värsta tänkbara. Det är inte bara en orättvis beskrivning utan även något som förminskar betydligt värre saker som skett på samma tema. (F.ö. tycker jag inte det är en bra metafor eftersom ”slår ut i full blom” får mig att associera till någonting positivt.)

Själva innehållet i artikeln har både bra och dåliga saker. Ett intressant stycke:

Hur tunn kan fernissa bli? Hur vass knivsegg balanserar vi på?

När Israels regering drar på sig världens fördömande aktiveras antisemitismen, den slår ut i full blom. Den finns nog ständigt där, under ytan. Men i mindre dramatiska tider är det färre som vågar säga något. Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.

Jag tycker till att börja med inte att det handlar om fernissa i Sveriges fall. Det insinuerar att under allting ligger antisemitism. Uppriktigt sagt tycker jag inte att det gör det, inte överallt! Kanske hos vissa men inte överallt med bara en tunn fernissa över, vissa försöker inte ens dölja sin antisemitism!

Meningen ”Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.” är också talande. För det första blir den logiska slutsatsen att det är självklart med kritik mot Israel. Är det författaren som är kritisk mot Israel, det hade i sådana fall varit intressant att få veta vari den kritiken bestod, men det kanske inte passade ämnet. Vidare säger meningen att legitim kritik av Israel inte behöver vara antisemitism. Hur ser det ut med kritik av staten Israels agerande som inte är legitim, är det automatiskt antisemitism?

Jag tycker att många i den svenska debatten har väldigt svårt att hålla isär antisemitism och kritik mot Israels agerande och Israels regering. Jag är oerhört kritisk mot staten Israels agerande på väldigt väldigt många punkter. Att de som styr Israel är judar har inget med saken att göra för min del. Möjligtvis gör det att de rättfärdigar sina handlingar på andra sätt än t.ex. svenska regeringen rättfärdigar sina (där jag tror att en majoritet är ateister) men handlingarna kan man kritisera likväl. (F.ö. är jag väldigt kritisk mot den svenska regeringen också, ägnar betydligt mer tid och kraft åt att vara kritisk mot den.)

Jag tror att om Israels regering och alla vänner till Israels regering ägnade betydligt mindre kraft åt att prata om antisemitism på olika ställen och inte nästan automatiskt betraktade kritik som antisemitism så skulle det gagna alla parter. Jag inser att det är svårt att skilja på angrepp av olika orsaker när man är van att bli angripen och anser sig utsatt (säkert med rätta) för olika sorters rasism. Jag tror ändå det skulle gagna alla.

Bättre vore om istället Sverige och människor i Sverige oavsett om de betraktar sig som judar, rollspelare, miljöpartister, muslimer eller hedningar tog tag i och bekämpade rasism tillsammans. Inte bara antisemitism men definitivt antisemitism!

För övrigt tror jag alla också skulle vara betjänta att inse att alla möjliga handlingar kan basera sig i antisemitism. Även handlingar som att fördöma Israels olagliga båt-kapningar. Det betyder inte att handlingarna är antisemitiska utan troligen att den som vi pratar om i detta fall är antisemit. Att avgöra om personen är antisemit bör man inte göra baserat på handlingar som inte är antisemitiska. Samma handling kan utföras av någon med helt andra bevekelsegrunder som inte alls är antisemit.

Att ta reda på om någon är antisemit eller inte bör man alltså göra med hjälp av handlingar som är antisemtiska. Det kan då handla om:

• Att mena att judar är mindre värda för att de är judar.
• Att propagera för att alla judar borde utrotas.
• Att säga att judar är smutsiga eller giriga.

Och liknande. Man får då inte glömma att det finns handlingar som kan vara oerhört kritiska till judar och judendom som inte är antisemtiska, t.ex.:

• Att mena att judendomen är en dålig religion.
• Att propagera för att judendomen inte är sann.
• Att rita nid-porträtt av den judiska guden (så länge de inte anspelar på nid-porträtt av judar).
• Att kritisera Israels regering.
• Att kritisera Israels opposition.
• Att hävda att Israel inte har någon rätt att existera.
• Att säga att Israel är en ond stat.

Allt detta kan vara fel i sak (och är det många gånger). Det kan dessutom vara osmakligt eller otrevligt men utgör inte antisemitism, även om antisemiter troligtvis ägnar sig åt ovanstående också. Några liknelser kan vara på sin plats:

• Bara för att man kritiserar katolska kyrkan så menar man ju inte att alla katoliker är mindre värda och genetiskt underlägsna.
• Att mena att det inte finns någon Allah och propagera för det gör en ju inte till hatare av alla muslimer.
• Kritik av det hinduiska kast-systemet gör ju inte att man anser alla indier mindre värda.
• Även om man anser att Indien inte borde existera utan sprängas så är det ju faktiskt inte säkert att man anser att alla indier är elaka kommunister som äter barn till frukost.

Min uppfattning är att många som gillar Israels nuvarande politik försöker måla ut väldigt mycket som inte är antisemitism som just antisemitism för att tysta deras åsikter. Ett helt sjukt exempel är t.ex. den sionistiske judiske domaren från Sydafrika som gjorde rapporten om Gaza-rkiget, som upprepade gånger har kallats antisemit, vilket är helt sjukt.

Detta kom ganska långt från artikeln och jag har ingen aning om hur Willy Silberstein står i dessa frågor (de framgår inte av artikeln vilket ju är helt i sin ordning). Vad jag däremot vet är att Willy Silberstein (medvetet?) missförstår Veronica Palm (S) för det hon skrev och tolkade det i sin värsta betydelse. Det kan finnas poänger med det men jag tycker Willy missar att göra de poängerna. (Poängerna skulle kunna handla om att en politiker riskerar att underblåsa antisemitism i samhället exempelvis.)

Istället gör han en poäng av uttalandet och säger att det är antisemitiskt. Det kanske det är, jag kan inte riktigt bedöma det, vad jag däremot kan bedöma är att Willy Silbersteins insinuation att antisemitism skulle kunna utföras genom att ”kollektivt skuldbelägga en viss grupp.” är fel. Givetvis kan en grupp skuldbeläggas utan att man ser rasistiskt på den. Jag kan anse att svenskarna som kollektiv ska skuldbeläggas för någonting utan att mena att svenska är underlägsna och dåliga människor. Jag kan tvärtemot tycka att svenskar är jättebra men ändå bär skulden för någonting.

Det jag (genom Willy Silbersteins artikel) uppfattar att Torbjörn Tännsjö försöker göra är att visa på ett sätt att minska islamafobi och antisemitism (som jag inte uppfattar som samma sak fast mot olika grupper, det är enklare att ha en fobi än att vara rasist). Att peka på ett sätt för människor att minska någonting dåligt betyder ju inte att de är ansvariga för det dåliga om de inte försöker minska det. Det är väl ändå de som gör någonting dåligt som är ansvariga, tror jag både jag, Willy och Torbjörn är ense om.

Att Torbjörn ”öppnar för antisemitiska reaktioner” tycker jag dock inte hör till saken, över huvud taget. Antisemiter kan ta (och tar) vad som helst till intäckning för att bedriva sin smutsiga agenda. Att någon som säger någonting som inte är antisemitiska därmed ”öppnar för antisemitiska reaktioner” har inget med saken att göra. I sådana fall skulle ju varje form av kritik där en jude eventuellt skulle kunna vara ansvarig på något sätt möjlighet att bidra till just antisemitism. Den inställningen tror jag i sig själv skulle bidra till betydligt mer antisemitism.

Antisemitism är ett stort problem men jag tycker många pratar om det på ett alldeles för vårdslöst sätt, nästan som om det vore vilken anklagelse som helst.

Det finns oerhört mycket att säga om Israel-Palestina-konflikten och inte minst om Ship to Gaza. Jag har sagt lite på twitter och tänker desto mer. Många andra har sagt mycket bra, kanske återkommer jag till det. Nu tänkte jag dock främst lyfta fram en aspekt som jag tycker alltför sällan tydliggörs.

Att någon är dum betyder inte att det är fritt fram för alla att vara dumma.

Många försöker rättfärdiga Israels attack på olika sätt. Det kan vara allt från förintelsen i Nazi-Tyskland och den palestinska motståndskampen till Irans förmodade kärnvapenambitioner. ”Måste man inte se Isarels agerande mot bakgrund av x..?”

Svaret är: Nej, det måste man inte. (Man måste över huvud taget väldigt lite.)

På samma sätt kan det finnas tusentals verkligt motiverande anledningar för en palestinsk självmordsbombare, flera av dem säkert legitima skäl att vara rejält förbannad.

Jag struntar högaktningsfullt i hur elaka eller hur korkade regimen i Iran är när det handlar om staten Israel agerat rätt eller fel vid bordningen av Ship to Gaza. Jag tror uppriktigt sagt inte ens att Israels agerande skulle vara möjligt att rättfärdiga om man tog in och vägde hur mycket skuld var och en hade och räknade av skulderna mot varandra på något sätt.

Poängen är dock att så kan man inte göra i ett vettigt samhälle. Bara för att någon annan stal något från dig får du inte stjäla något från en tredje. Faktum är att du inte ens får stjäla från det som stal ifrån dig om du inte tar tillbaka precis det personen tog från dig. Lika lite kan människor som betraktas som tillhörande det palestinska folket göras ansvarigt för vad några människor som också betraktas som tillhörande samma folk gör. De som gör sakerna ska också hållas ansvariga.

Varje demokratiskt samhälle måste väl ändå ha som grundprincip att var och en ansvarig för sina gärningar?

Dessutom gäller att även om någon annan begår ett brott så får du inte göra det också. Brott får inte begås helt enkelt. På samma sätt ser det utom man går till internationell rätt.

Israel bröt mot internationell rätt, det är otvetydigt. Dessutom lät Israels militär kidnappa människor från internationellt vatten, ta ifrån människor med diplomatisk immunitet deras pass, stjäla egendom från människor och andra stater och inte minst troligtvis mörda människor.

Jag skiter i detta fall om Netanyahu blev misshandlad och våldtagen som liten (vilket jag inte har någon aning om och inte är intresserad av heller). Han får ändå inte göra vad som helst. Att människor varit brottsoffer ger dem inte rätt att begå brott.

Vad som också är rimligt är att människor får ta konsekvensen av sina handlingar. Att Israel helt verkar skita i diplomatisk immunitet gör dock inte att det är rätt att skita i diplomatiska immunitet, så det är tveksamt om det blir några konsekvenser…

För ett tag sedan var det en artikel i DN om att rika körde smutsigare bilar. Det ser dåligt ut på Lidingö och i Danderyd och Vellinge. Det är ju intressant att konstatera att det inte är frågan om man har råd eller inte som avgör om man köper miljöbil, någonting som går stick i stäv med den alltför ofta hävdade uppfattningen att det är fattiga som inte har råd men ändå är tvungna att köra som om de fick ekonomiska möjligheter (läs sänkt bensinpris) skulle ta mer ansvar för miljön. (Vilket ju i sig är extremt ologiskt.)

I artikeln så kommenterar Bil Sweden (bilbranschens organisation) det hela med att för att få de rika att köpa miljöbil (utöver den Porsche de naturligtvis verkar ha i garaget också) så ska man göra som i Norge och befria dem från skatter, avgifter och ge dem gratis parkering och gratis el.

Så de som har störst ekonomisk möjlighet att använda sig av miljöbil ska slippa skatter och avgifter och sedan få resurser från dessa (av de själva inte inbetalade) skatterna och avgifterna i form av gratis nyttigheter för att de kanske ska köpa en miljöbil? En miljöbil som ändå är sämre för klimatet än att åka kollektivt? Detta för att ta en del av allas vårt ansvar för att vi ska kunna fortsätta leva på den här planeten?

Jag tror inte ”de rika” (vilket i sig är en konstig beteckning på en ganska disparat samling människor) är så jävla åpna som det kan låta på Bil Sweden utan att Bil Sweden försöker ta tillfället i akt att förbättra för bilåkande och bilägande i största allmänhet på bekostnad av klimatet med argumentation att man vill rädda just det man därmed lobbar för att förstöra.

Är ”de rika” så jävla åpna som Bil Sweden tror är vi illa ute.

ps:
Inser efter att ”åpen” markeras rött av min rättstavning att det kanske inte förstås av hela Sverige och hänvisar därför hit.