Lagen säger

Post- och Telestyrelsen har beslutat att .se måste införa förhandscensur av .se-domäner. Det ska inte längre vara möjligt att registrera .se-domännamn med bokstavskombinationen “b-a-n-k” i.

Binero webbhotell har startat en namninsamling mot detta som jag skrivit under. Vidare har jag och Bineros VD Anders Aleborg en debattartikel inne i Aftonbladet idag.

Helt hysteriskt dåligt är det, att de ens kan få för sig att införa censur, särskilt när det är ett slag i luften och det dessutom inte ens skett något sådant missbruk som de vill och felaktigt tror att de kan stoppa med förslaget… Vi får väl se vad som händer!

UPPDATERING:

PTS har nu ändrat sig och fallit till föga för påtryckningarna! Skönt att saker kan gå åt rätt håll!!

…kom så debatten om studieavgifter för svenska studenter när regeringen presenterat sitt förslag på studieavgifter för utländska dito. De som menade att studieavgifter för svenska studenter inte är nästa steg får nog fundera ett steg till.

DNs ledarsida går ut hårt och menar att vi måste ta debatten om “social utjämning och utbildningskvalitet”, dvs studieavgifter för svenska studenter. Att högskolevärlden debatterat social utjämning, breddad rekrytering (dvs att inte bara medelklassbarn ska gå på högskolan vilket ju är en viktig del av social utjämning) och kvaliteten på utbildningarna i stort sett konstant de senaste åren måste ha gått DNs ledarsida förbi. Men DNs ledarsida har väl helt enkelt inte så bra koll på högskolevärlden…

Låt mig först skriva att jag inte träffat någon som tycker att låga anmälningsavgifter för studenter utanför EES-området är relativt okontroversiella. Det är inte där skiljelinjerna går.

Istället är det när DNs ledare börjar de låtsat logiska krumsprången på väg mot studieavgifter för svenska studenter som det går riktigt fel. Vi får veta att grundskolan hade en utjämnande effekt när den infördes, men att den sociala utjämningen därefter stannat av. Om skribenten menar att utbildning efter grundskolan inte ger något eller att grundskolan bara hade effekt när den infördes går inte att utläsa men det spelar mindre roll eftersom det blir lika fel hur som.

Enligt DN är sambandet mellan ett lands BNP och andelen på högskolor starkare än sambandet mellan avgiftsfrihet i högskolan och andelen på högskolor. Resonemanget är dock fullständigt irrelevant av flera orsaker. För det första för att det faktiskt inte har någonting att göra med social utjämning att göra eftersom det inte framgår vilka det är som går på högskolan. Framför allt är det dock problematiskt eftersom det inte går att få in fler studenter i högskolan än det finns platser för, oavsett hur avgiftsfritt det är.

Man kanske får fler sökande till en avgiftsfri plats men det kan faktiskt inte gå fler studenter på en avgiftsfri plats än på en plats belagd med studieavgift… Vad som däremot är högst tänkbart är att länder med högre BNP faktiskt ordnar fler högskoleplatser, och därmed får sambandet sin naturliga förklaring.

Nu ser dock inte DNs ledarsida detta uppenbara sammanhang utan börjar istället prata om att avgifterna bara är en mindre del i kostnaden för att studera, den inkomst man mister på att inte jobba är större. Problemet är bara att det är två helt olika saker. Studieavgiften är någonting man måste betala medan arbetsinkomsten man “mister” inte är någonting man blir av med, trots DNs ordval, utan någonting man kanske kunde ha fått men nu mer säkert inte får.

Man kan också fråga sig om någonting (studieavgifter) blir bra bara för att det är en mindre kostnad än någonting annat (som inte är en kostnad). Jag kan tänka mig oerhört många saker som kostar mindre än andra saker (där dessutom båda är kostnader!) som ändå inte är bra!

Den totala kostnaden (alltså summan av kostnaden och icke-kostnaden) måste enligt DN även ställas i relation till det studier ger. Detta måste uppstår dock bara om man som DN har behov av att försöka rättfärdiga att inrätta studieavgifter på högskolan. Annars kan man i ett fritt samhälle som vårt göra som man vill.

Att det förekommer höga studieavgifter i USA (de är ganska varierande men kan vara väldans höga) kan tydligen motiveras på just det sättet, att avkastningen på studier är hög eftersom löneskillnaderna i USA är stora och skatterna är någorlunda låga. Hur dessa höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter skulle kunna bidra till social utjämning skriver dock inte DN. Faktum är att det finns överväldigande vetenskapliga belägg för att höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter inte bidrar till social utjämning utan snarare motsatsen. Men nu var ju inte DNs ledarsidas kontakt med akademin så god heller.

När vi sedan pratar om svensk utbildningspolitik så menar DN att det mest utmärkande är den tydliga kopplingen mellan avgifter och storleken på högskolans resurser. Det är lustigt att DN hittar en tydlig koppling mellan något som inte finns (avgifter på svenska universitet och högskolor) och något som finns (högskolans resurser). För det är ingen framtid de pratar om utan något som finns. Tydligt.

Som avslutning börjar DN med att (felaktigt) anta att det inte går att ge tillräckliga resurser till högskolan och ställer sedan två saker mot varandra som inte står mot varandra, nämligen avgiftsfrihet och utbildningar av hög kvalitet, och ber att vi ska välja. Jag väljer båda och är nöjd med det.

För att lindra de hårda orden om avgifter så påpekar ledaren att “Om avgifter kombineras med generösare studielån behöver de inte avskräcka studenter från hem utan studietradition.”. Varifrån de fått detta faktum kan man ju fundera på. Inte är det baserat på vetenskap i varje fall eftersom det är visat att studenter från hem utan studietradition undviker att ta studielån. Just lånen avskräcker. Att effekten skulle bli mindre med väldigt mycket högre lån betvivlar jag.

Som slutord uppmanar DNs ledare oss att föra en debatt om avgifter “som kraft för utjämning av sociala skillnader”. Snacka om att leva i en flummig nyliberal dröm.

Nu har min artikel blivit publicerad på Svd.se!

Första delen av mitt anförande:

Andra delen av mitt anförande:

Idag har jag debatterat IPRED och sanktionsdirektivet i kammaren i Riksdagen.

Både jag och min partikollega Per Bolund försökte pedagogiskt förklara problemen med lagförslaget. Hur rättsosäkert det är, hur det hotar även oskyldiga människors privatliv, hur det slår mot svenskt it-bransch och förstör möjligheter att hitta brottslingar som sysslar med barnporr och terrorism.

Debatten har sänts i SVT24 och jag hoppas verkligen att någon sett hur dåliga svar vi fick på frågorna. Borgarna som med stöd av socialdemokraterna kommer rösta igenom sitt lagförslag pratade bara om upphovsmännen (i vilket jag hoppas de åtminstone inkluderade upphovskvinnor) och deras rätt. Det är visserligen ett viktigt perspektiv men är det värt att offra rättssäkerhet och människors privatliv för?

Och även om det vore det, kommer lagen att lyckas med att få bort fildelning? Där är jag tveksam, det kommer bara leda till att människor skapar sätt att gömma sig som sedan kommer användas av terrorister och barnpornografer.

Så, vad får vi? Rättssäkerheten hotas, människors privatliv hotas och… Upphovsrättspersoner får inte mer pengar. Känns spontant inte som ett bra förslag, tycker jag.

Titta på anförandet här. Så snart jag fått länk till anförandena i form av text så lägger jag ut.

Regeringskansliet har bestämt sig för att flytta över sina runt 5000 anställda till Microsofts e-postplattform. Men beslutsunderlaget verkar vara nästan obefintligt.

Efter att IT-chefen Inga Brundell-Öhman haft nästan tre veckor på sig att svara så är allt som kunnat presenteras varit ett 2,5-sidigt dokument med mycket bristfälliga motiveringar och en halvsida beslutsprotokoll. Kostnadskalkyler för systembytet, underliggande kalkyler eller annan dokumentation verkar ärligt talat inte gå att få tag i.

Låt oss börja med att analysera motiveringarna som ges:

”[...] RK använder Microsoft Windows som operativsystem för RK och kommittéväsendet och kommer att gå mot detta operativsystem även för utlandsmyndigheterna. Som databashanterare används i första hand Microsoft SQL och för dokumenthantering används främst Microsoft Office och Sharepoint. Det gör att integrationen med den övriga IT- miljön underlättas om RK väljer Microsofts e-postsystem. ”

Om en sådan motivering skulle ges på något annat område så skulle det bli ramaskri från övriga inom industrin. Tänk er att BMW skulle ha byggt landets vägar och att det skulle angetts som skäl för att standardisera på BMW för bilarna också. Om Microsoft vägrar att öppna upp sina miljöer så att andra aktörer kan konkurrera så borde deras operativsystem bytas ut, alternativt borde de tvingas att öppna upp med en fungerande konkurrenslagstiftning.

”Det är också ett viktigt argument för att RK ska använda Microsoft Outlook, som är den mest spridda e-postklienten på konsumentmarknaden.”

Verkligen? Inga Brundell-Öhman har haft två veckor på sig att svara på frågan om det finns något underlag som ligger till grund för det påståendet, men inte presterat något svar. Min uppfattning är i alla fall att de allra flesta idag använder någon webbmejl som huvudsaklig läsare.

”Säkerhet; De skillnader som finns på säkerhetsområdet kan hanteras genom administrativa åtgärder och bedöms därför inte vara avgörande vid val av e-postsystem.”

Med andra ord, säkerheten är sämre i det nya systemet. Ingenstans i underlaget nämns dock att UD protesterat mot bytet och enligt uppgifter jag fått – just på grund av bland annat säkerhetsbrister.

”Sammanfattning; Vid jämförelse mellan IBM:s och Microsofts e-postsystem talar övervägande skäl för att välja Microsofts system, eftersom en enhetlig plattform för e-post och dokumenthantering kommer att förenkla integration och därmed införandet av nya funktioner och produkter.
Likartade, och användaranpassade, gränssnitt i programgruppen kontorsapplikationer medför en förbättrad användarupplevelse och ökad effektivitet.
Det finns fördelar med att välja ett bredare e-postsystem som också återfinns på konsumentmarknaden.”

Med andra ord, de övervägande skälen att byta e-postsystem är:
1.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
2.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
och…
3.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden

Med ett skandalöst bristfälligt underlag har alltså regeringskansliet tagit ett beslut om en investering som måste vara i mångmiljonklassen. Frågan jag ställer mig är varför? Vad finns det för underliggande motiveringar som vi inte kan se?

Regeringskansliets dokument

Jag interpellerade Beatrice Ask om rättssystemets självständighet idag. Frågan finns mer beskriven här.

Här är debatten som webb-tv-arkiv. Jag återkommer med mer analys när jag har fått lite sömn och inte är sjukt stressad.

Piratpartiet verkar genom sin ordförande Rick Falkvinge och även genom Mikael Nilsson (vars position i partiet jag inte känner) försöka driva tesen att Miljöpartiet inte är emot IPRED eller i vart fall är emot fildelning.

Det består delvis i att de felciterar Esabelle Dingizian som är vår representant i Kulturutskottet i Riksdagen. Kulturutskottet är satt att jobba med kulturfrågor och frågor kring immaterialrätt ligger i Näringsutskottet där jag, Lage Rahm, är ansvarig för frågorna. Jag är alltså ansvarig i Miljöpartiet för frågorna och det är jag som för partilinjen. Jag har pratat med Esabelle och hon ämnar rösta för partilinjen, däremot kände hon behov av att utifrån ett kulturperspektiv framhålla att det är viktigt att upphovsrättspersoner får pengar för sitt jobb.

Felciteringen har tidigare bl.a. Max Andersson utrett på ett föredömligt sätt.

Det är sant som Mikael Nilsson skriver att fildelningsfrågor är mer än IPRED. IPRED är dessutom mer än fildelningsfrågor. Dessutom, och det här är det viktiga, upphovsrätten är mer än fildelningsfrågor. Bara för att man ser positivt på att vi har upphovsrätt så innebär det ju inte att man givet måste ha upphovsrätten precis så som den ser ut idag.

Miljöpartiet är inte för ett avskaffande av all upphovsrätt. Detta kan man förstås kritisera om man tycker det är fel, men att säga att bara för att man säger att det är bra att det finns upphovsrätt utgå från att man tycker att alla avarter och nuvarande svensk lag är perfekt är ett alldeles för långt steg att gå.

Det måste finnas någon rimlighet i debatten, faktiskt!

När det gäller Mikaels fråga på vilket sätt vi driver frågan om fildelning får jag hänvisa till ett antal motioner som vi lagt under mandatperioden!
(Det finns säkert fler exempel men jag hinner inte hitta dem nu, måste springa till tåget…)

Det har pratats lite om den s.k. Medina-rapporten på olika bloggar. Jag, Maria Ferm och Carl Schlyter har därför idag gått ut med ett pressmeddelande om vår syn på saken. Jag har dessutom inlämnaten en interpellation till justitieminister Beatrice Ask (m).

Själva grejen är absurd! Förutom att Medina-rapporten innehåller en hel del riktigt dåliga förslag precis som Carl säger så ska EU-parlamentet ta ställning till och troligen bifalla (finns inga ändringsförslag synliga i dagsläget, även om Gröna Gruppen där Miljöpartiet ingår komme rösta emot hela grejen) texten där det står i punkt 32 och 33:

32.Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).
33.Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Vad man säger är alltså att The Pirate Bay ägnar sig åt olaglig verksamhet (vilket alltså är olagligt) samt att verksamheten ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter. Givetvis kan man tycka att verksamheten borde upphöra, problemet är att EU-parlamentet faktiskt är ett parlament som är med och stiftar lagarna och då ska man inte också avgöra skuldfrågan i enskilda fall.

The Pirate Bay är inte dömda ännu, faktum är att domstolen snart kommer att ta upp fallet och att då EU-parlamentet lägger sig i och försöker påverka hur domstolen ska besluta är fullständigt rättsvidrigt. Hade Riksdagen gjort samma sak hade det troligen stridit mot grundlagen, Regeringsformen 11:2:

2 § Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.

Jag har därför frågat Beatrice Ask vad hon avser göra för att se till att rättsväsendet står självständigt och inte påverkas av politiker. Svar ska komma inom två veckor men kan ju dröja tyvärr…

Idag hade vi ytterligare information om IPRED/sanktionsdirektivet (egentligen det lagförslag som regeringen har lagt fram med anledning av sanktionsdirektivet), fast inte öppet som förra gången utan bara på det vanliga sammanträdet med Näringsutskottet.

Idag var det istället Post och Telestyrelsen som kom och informerade mer om det tekniska. För en gångs skull kändes det som om föredragande hade koll! Post och Telestyrelsens representanter gick på ett föredömligt sätt kort igenom lite av grunderna för det tekniska kring propositionen.

Det framgick tydligt att regeringens förslag inte är förankrat i verkligheten, åtminstone inte om man tänkt sig att den faktiskt ska tillämpas.

Har tyvärr inte jättemycket tid att skriva nu men i korthet framgick det i varje fall att det kommer bli väldigt dyrt om det ska ha någon effekt samt att det övriga brottsbekämpande arbetet kommer ta rejält stryk genom att mer och mer kommer gömmas. Förutom då att förslaget urholkar rättssäkerheten.

Utskottets ordförande Karin Pilsäter gjorde ett tappert försök att dementera en del uppgifter genom att fråga sig var någonstans i propositionen de stod. Problemet var förstås att de inte stod i propositionen utan att det handlade om KONSEKVENSER av propositionen. Det framgick i varje fall tydligt att myndigheter inte borde ha den typer av åsikter om regeringens utmärkta förslag.

Efter informationen såg alla lite tagna ut. Verkar som om åtminstone några i Näringsutskottet kanske börjar förstå vad de faktiskt kommer att rösta om nu, inte för att det kommer att ändra saken tyvärr. När sossarna pressades lite på hur de faktiskt skulle ställa sig när det kom till att rösta ja eller nej till propositionen utan deras små tillägg så framgick det att de var ganska obekväma men ju var tvungna att erkänna att de i slutändan skulle rösta med alliansregeringen för deras proposition rent, dvs utan sina egna förslag.

Hela saken känns rätt farsartad där hänsyn inte tas till hur det ser ut och konsekvenserna inte är tillräckligt utredda och ingen som helst åtgärd (enligt Statssekreterare Magnus Graner på Justitiedepartementet) har tagits för att se till att de hemska händelserna i Danmark upprepar sig i Sverige…

Idag hade riksdagens näringsutskott en offentlig utfrågning om regeringens proposition om civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område. (Även kallat sanktionsdirektivet eller IPRED-lagen eller liknande.)

Jag var Miljöpartiets representant på tillställningen som var mycket intressant på många sätt. Först hade Magnus Graner, statssekreterare på Justitiedepartementet, Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms Universitet, Fredrik Ingblad, kammaråklagare och Göran Gräslund, generaldirektör på Datainspektionen, varsinna föredragningar och sedan öppnades det upp för frågor från närvarande politiker från näringsutskottet.

Kanske återkommer jag till ämnet men så här ganska snart efteråt var i varje fall följande väldigt slående:

1. Det var fyra vita, svenska män som pratade.

2. Alla stödde propositionen utom möjligtvis Datainspektionen som hade varit emot förut men nu var för. Något oklart varför.

3. Jan Rosén lät mycket mer som en politiker än som en professor när han pratade om hur det borde vara och staplade värderingar om hur rättssystemet borde se ut och vilka principer som borde gälla. Detta ägnade han mycket tid istället för att prata om rättsläget på området vilket hade varit klargörande och intressant.

4. Jag uppfattade kammaråklagaren som att sättet att avgöra om en viss abonnent verkligen har begått ett intrång eller inte är husrannsakan. Den civilrättsliga motsvarigheten är intrångsundersökning vilken också ska kunna tillämpas i de fall vi pratar om (dessutom lägre beviskrav än husrannsakan). Kammaråklagaren menade att det var upphovsrättsorganisationernas sak att bedöma när det skulle kunna behövas intrångsundersökning. Kontentan blir alltså att om en upphovsrättsorganisation har en skärmdump där det ip-nummer du haft vid en viss tid förekommer så blir det i princip husrannsakan. Oavsett om du är skyldig till intrånget eller inte.

5. Datainspektionen var inbjudna att prata om integriteten i samband med detta men ansågs sig inte kunna prata om människornas integritet och pratade då istället om annat. (Vilket resulterade att ingen utgick från den utgångspunkten.)

6. Istället pratade Jan Rosén om att “integritetsskydd är alltför viktigt för att ropa på”. Det är ju också ett sätt att se på frågan om integritet.

7. Moderaterna i utskottet gjorde gemensam sak med Jan Rosén och pratade om att det inte finns något gratisätande. Enligt moderaterna tydligen inget som är gratis över huvud taget. Det sa de i varje fall rätt ut. Då skulle man ju kunna fråga sig varför det finns ett sådant ord i svenska, måste ju vara helt onödigt eftersom ingenting är gratis! Borde det inte vara förbjudet att använda ordet? Och varför fick vi inte möjlighet att betala för att det fanns (iofs dåligt med men iaf) luft i lokalen? Inte kan väl luft vara gratis, det finns ju inget som är gratis och luft finns väl ändå?

8. Det tråkigaste i sammanhanget var dock att varken Jan Rosén eller Magnus Graner bemödade sig med att svara på de frågor som ställdes om det inte passade dem. (Såsom moderaternas egna tillrättalagda frågor.) I och för sig kan man ju ifrågasätta det rimliga i att förväntas svara på riksdagsledamöters frågor under en offentlig utfrågning i riksdagen dit man är inbjuden och har accepterat att komma för att just svara på frågor men det är ju en annan sak.

9. Jan Rosén nämnde i sitt anförande att ip-adresser ofta byts ut varje minut. Jag blev förvånad eftersom jag inte kände till att så var fallet och ställde en följdfråga till honom om hur ofta det är fallet varpå han svarar att han inte vet men att han hört det. Sedan tar kammaråklagaren ordet och påpekar att det som han förstått det inte är så och då svarar Jan Rosén igen att han menade det precis som kammaråklagaren.

Jag måste ändå få säga att jag tycker det är anmärkningsvärt att en professor i juridik som har kommit till riksdagen för att delta i en offentlig utfrågning i sin framställning framhåller saker som inte stämmer som fakta. Frågan som hänger i luften blir ju hur mycket mer av det han sa som inte alls stämmer och ur vilken utgångspunkt man ska se det för att se det rimliga i att framföra osanna utsagor.

Det är säkert så att det inte alls var meningen från Jan Rosén att göra just detta men då kommer ju frågan varför han pratar om saken och vilka fler saker han inte alls har koll på men pratar om som fakta ändå?

10. Det framkom egentligen inget som helst nytt så det jag pratar om som intressant är just ovanstående nio punkter. (Vilket alltså är anmärkningsvärt i sig själv. Det rimliga vore förstås att frågan blev mer belyst av att ha en utfrågning men den här var tydligen inte rätt organiserad eller genomförd alternativt förstörd av någon.)

Vems är egentligen de pengar jag får i arvode för mitt uppdrag som riksdagsledamot? Jag har tidigare pratat om att det inte finns något “skattebetalarnas pengar” så det är det ju knappast…

Jag menar nog egentligen att det är mina pengar men jag tycker precis som jag skrivit i en motion att vi riksdagsledamöter får alldeles för mycket i arvode. 54000-någonting i månaden är för mycket. Som en konsekvens av att jag tycker arvodet ska sänkas med typ 12.000 kr så skänker jag även bort 5.000 kr varje månad till en mängd olika saker, typ partiet, läkare utan gränser, vård för papperslösa, amnesty osv. (5.000 kr efter skatt motsvarar ungefär 12.000 innan skatt med min marginalskatt.)

Det lustiga jag kom på var att jag inte alls betraktar dessa pengar som mina. Många människor tycker det är fint att de är så generösa och ger pengar och det tycker jag nog om mig själv också men det känns inte alls som om jag ger av mina pengar. Det känns helt enkelt inte som att de pengarna är mina pengar.

Något som för övrigt definitivt är mina pengar de två Zimbabwe-dollar som ligger på mitt skrivbord i form av ett tvådollarsmynt som jag hittade när jag flyttstädade. Den 1:a augusti 2008 ökade de Zimbabwiska myndigheterna värdet på mitt mynt 10.000.000.000 gånger. (Billigare än att skapa nya mynt när de genomförde en reform och strök 10 nollor.) Den 12 november samma år kostade dock 1 amerikansk dollar 13.000.000.000.000.000 zimbabwe-dollar och värdet har sjunkit rejält sedan dess… Så man kan iofs ifrågasätta epitetet “pengar” på mitt mynt!