Lagen säger

Som jag tidigare beskrivit så tänkte jag gå igenom några argument både för den migrationsöverenskommelsen som s och mp i regeringen slutit samt även argument mot att vi i Miljöpartiet ska hålla medlemsomröstning i frågan. Syftet med detta är givetvis att jag ska vederlägga eller i vart fall svara på argumenten. I detta blogg-inlägg har turen kommit till argumentet att det hade blivit värre annars.

Bland många som hävdar detta så insinueras det att Socialdemokraterna – om Miljöpartiet inte gått med på överenskommelsen – gått ihop med Moderaterna i riksdagen och stängt gränserna helt. Jag vill dock framhålla att detta bara är rykten och att de aldrig lär kunna bekräftas även om riktigheten i dem skulle göra det något lite mer förståeligt varför partiledningen gick med på överenskommelsen.

1. För det första bör vi alltså vara på det klara med att det inte är säkert att sossarna ens hotade med detta. Det skulle kunna vara en efterhandskonstruktion. Jag är dock beredd att tro på det även om jag inte är säker.

2. För det andra så är det inte säkert att sossarna faktiskt hade gjort det även om de hotat med det. Om Socialdemokraterna gått ihop med Moderaterna i Riksdagen och röstat igenom någonting som inte regeringen varit överens om så är det ett uppenbart brott mot dels överenskommelser mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och dels mot alla konventioner och sätt man beter sig i en regering. Mer troligt då att man hade velat sparka ut Miljöpartiet ur regeringen och bilda en egen helt socialdemokratisk regering som kunde få stöd av Moderaterna i Riksdagen för att helt stänga gränserna.

Detta hot tycktes då inte Miljöpartiets partiledning ha velat syna. Jag tycker dock det är ett bisarrt hot eftersom det är så uppenbart otäckt och det hade kostat Socialdemokraterna mycket bland allmänna rödgröna väljare. De hade tappat rejält till Miljöpartiet och Vänsterpartiet i nästa val. Nu kan en ju tänka att det är långt till nästa val men den här socialdemokratiska regeringen vill rimligtvis få igenom sin budget (både vår- och höst-dito) i Riksdagen. I Riksdagen röstar Sverigedemokraterna med Moderaternas budgetförslag vilket gör att de är större än Socialdemokraterna om inte dessa har stöd av Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet. Om Socialdemokraterna sparkat ur Miljöpartiet ur regeringen är det knappast troligt att vi stött deras budget och Vänstern skulle också ha svårt att stödja en regering som bedrivit en sådan migrationspolitik. Men även om vänstern skulle stödja den så skulle det knappast räcka eftersom det då bara skiljer två röster mellan m+sd och s+v och det inte är fullständigt otänkbart att någon kd-are (eller hela kd!) skulle vilja rösta på moderaternas förslag bara för att stjälpa regeringens förslag…

Socialdemokraterna skulle dock kunna få stöd från FP och/eller C också. FP (okej – L men jag har inte vant mig ännu så ni får dras med FP) räcker inte – de är ännu mindre än vänstern och de skulle aldrig vilja samarbeta med s OCH vänstern så då krävs det C eller en kombination av centern och FP. Centern har också problemet med en väldigt liten marginal så rimligen skulle det behövas en kombination – vilket nog inte FP skulle vara helt kallsinniga till. Det skulle dock Centern tror jag. Jag tror det är helt uteslutet att Centern skulle samarbeta med Socialdemokraterna i budgetfrågor efter hur Annie Lööf uttalat sig i frågan. Särskilt inte om de helt stängt gränserna vilket Centern verkligen är emot.

Då återstår alltså för Socialdemokraterna att samarbeta med Moderaterna i budgetfrågor (KD är förs må). Jag tror iofs inte det är uteslutet att de skulle kunna komma överens. Däremot tror jag det är uteslutet att Socialdemokraterna skulle vilja bedriva en valkampanj sittandes i en regering med Moderaterna. Hur skulle de få sina valarbetare att jobba i det läget? Skulle LO kampanjs för de? Vem ska de hota med?? I ett läge där de alltså redan förlorat många röster till MP och V (se tidigare i inlägget).

Socialdemokraterna har alltså ingen möjlighet att sitta kvar i regering om de sparkar ut Miljöpartiet. Givetvis kan det ändå vara värt det om nu stängda gränser eller extremt kraftig begränsning av flyktingpolitiken är det allra viktigaste. Eller så var det helt enkelt en bluff från dem att ställa kabinettsfråga (om de nu gjorde det).

3. För det tredje så ÄVEN om Socialdemokraterna gjort slag i saken och stängt gränserna med Moderaterna och accepterat att de förlorat regeringsmakten eller att det blivit nyval där de skulle tappa många röster till MP och V så finns det goda skäl för Miljöpartiet att inte gå med på överenskommelsen:

Låt oss börja med att reda ut situationen vad gäller överenskommelsen. Vi tar ut några delar: tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta orsakar mer byråkrati och försvårar integrering. De medicinska ålderskontrollerna verkar eniga medicinska experter förkasta och vetenskapligheten i dessa kan alltså starkt ifrågasättas. Att syssla med ovetenskapliga mätningar och registrering av människors ben och sedan sortera ut människor på grund av dessa trodde iaf jag personligen att vi lämnat därhän efter 30- och 40-talen. ID-kontrollerna vid gränserna stoppar troligen mellan 90% och 95% av alla som skulle kunna söka asyl annars. Det är alltså en kraftig begränsning vi talar om.

Vi kan alltså konstatera att det är riktigt riktigt riktigt dåliga idéer vi gått med på men att de ändå sannolikt är bättre än helt stängda gränser. På det sättet kan man förstås säga att det hade varit värre om vi inte gått med på överenskommelsen. Kom dock ihåg att detta scenario är väldigt hypotetiskt och bygger på en hel del antaganden som inte kunnat bekräftas, se ovan.

Jag tror ändå att vi alla måste vara eniga om att det inte räcker att ett förslag blir bättre för att Miljöpartiet ska kunna gå med på det. Om Socialdemokraterna föreslog att hela statsbudgeten skulle gå till arbetets museum i Örnsköldsvik (finns det något sådant?) så räcker det förstås inte för Miljöpartiet att vi sparar 100 kr av statsbudgeten och försöker köpa in skyddsvärd skog för den. (Dessutom får man inte så mycket skog för 100 kr.) Min poäng med detta exempel är att det givetvis är så att det finns en gräns för när det inte är okej att gå med på någonting – även om man gör slutprodukten bättre än den skulle varit utan att man gick med på den.

Istället för att hela budgeten ska gå till arbetets museum i Örnsköldsvik (jag har inget emot att vi kan stödja museum men det bör givetvis finnas en rimlighet i hur mycket pengar det handlar om) så ska enligt det framförhandlade förslag istället endast 90% till 95% av budgeten gå till museumet. Resten ska gå till bra saker såsom forskning, högskola, föräldrapenning, sjukvård m.m., m.m. Detta är ju en kraftig förbättring av förslaget!! Nu kan vi gå med på förslaget och säga att vi lyckades rädda mycket pengar till vård, skola och omsorg!

Eller så konstaterar vi att det även om vi räddat mycket till dessa verksamheter ändå inte är ett acceptabelt förslag och att det bästa i det här läget är att säga nej och hoppas på att sossarnas kärlek till arbetets museum i Örnsköldsvik inte är så stor som de låter påskina. Är det så att de verkligen inte bluffar utan de verkligen vill driva igenom detta med stöd av moderaterna så kan Miljöpartiet ändå inte stå bakom ”kompromiss”-förslaget eftersom det är så uselt. Nu kanske ni undrar varför moderaterna i Riksdagen skulle gå med på att skänka hela statsbudgeten till arbetets museum i Örnsköldsvik? Saken är den att Moderaterna är mycket ivriga på att visa hur dåligt det går när Socialdemokraterna sitter i Regeringen att de ser till att stödja alla dåliga idéer som Socialdemokraterna hittar på om inte Miljöpartiet hinner före förstås.

Poängen med mina analogier är att visa att det går en gräns för vad man kan acceptera, även om en sak blir bättre. Argumentet att ”det hade blivit värre annars” är alltså inte relevant ensamt utan behöver kompletteras med en tydlig gräns för hur långt en kan tänka sig att gå. Rimligen bör denna också utarbetas innan en börjar kompromissa annars kommer den successivt att förflyttas.

I detta läge i diskussionen går det givetvis att hävda att gränsen inte passerats i och med detta. Men då vill jag verkligen verkligen veta: Om så dåliga förslag som tillfälliga uppehållstillstånd för alla, medicinska ålderskontroller och stoppande av 90 – 95% av alla flyktingar inte har passerat gränsen – var går då gränsen?

Detta bör också betraktas med bakgrund av att vi i valmanifestet lovade att aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige.

Hur man med denna bakgrund kan hävda att gränsen inte har passerats övergår mitt förstånd såtillvida att en gränsen faktiskt existerar. Min farhåga är att det i verkligheten aldrig har existerat någon gräns utan att MP hade kunnat gå hur långt som helst om inte vi medlemmar faktiskt stoppar det.

Ett bra sätt att försöka stoppa detta som medlem är att skriva på för en medlemsomröstning om migrationsöverenskommelsen.

Stefan Wahlberg skriver bra om att det ”FRA-domstolen” gör på goda grunder kan ifrågasättas.

Detta är tyvärr på intet sätt en nyhet (det presenterar han heller inte det som). Det var uppenbart för alla som var med att det egentligen inte handlade om en domstol, vilket jag också påpekade i riksdagsdebatten.

Det kan noteras att Advokatsamfundet sa:

Advokatsamfundet avstyrker dock förslaget om inrättande av en specialdomstol på det sätt som föreslagits. Benämningen domstol är såväl från språkliga som materiella utgångspunkter inte särskilt lyckad och snarare direkt missvisande. Benämningen får anses vara en kosmetisk omskrivning för något som saknar all anknytning till det som normalt kan anses utgöra en domstol.

Och Justitiekanslern, regeringens ”egen advokat”, sa:

Det kan ifrågasättas om en sådan myndighet uppfyller de krav som man brukar ställa på en domstol. I praktiken handlar det väl om en nämndmyndighet som man har valt att kalla för domstol.

Jag har egentligen inte mycket att tillägga det jag sa i den (och andra debatter om FRA, det blev en del), men det är tragiskt att regeringen inte ens kan se att det faktiskt strider mot mänskliga rättigheter och rakryggat stå för sitt övervakar-stats-ideal!

Med anledning av Anne-Marie Pålssons (fd riksdagsledamot för Moderaterna) bok ”Knapptryckarkompaniet” som jag själv inte har läst utan endast läst artiklar om, exempelvis denna, har jag några tankar:

Hon menar att det inom Moderaterna finns en riktigt dålig partikultur och att riksdagsledamöterna mest är statister (något förenklat). Hon menar vidare att detta inte är specifikt för Moderaterna utan finns inom alla partier.

Jag har tänkt lite på det och hur väl detta speglar mina egna erfarenheter av Riksdagen. Jag anser mig vara fullständigt ärlig i detta men för en läsare kan det vara värt att notera att även om jag inte längre sitter i Riksdagen så är jag fortfarande medlem i Miljöpartiet de Gröna och har ingen som helst lust att skada partiet. Troligen skulle jag inte skriva detta inlägg om jag anser att det hade skadat partiet.

Jag tycker det är djupt problematiskt om inte riksdagsledamöter i grunden har den positionen att de kan fatta självständiga beslut om hur de ska rösta. Detta egentligen av väldigt många anledningar (det skulle kunna bli ett eget blogginlägg) men i korthet handlar det om den roll som grundlagen ger riksdagsledamöter samt vad effekterna blir av många människor som inte tar ansvar för sina egna beslut trots att de sitter på stor makt, eller iaf stor potentiell makt.

Jag upplever att när jag satt i Riksdagen för Miljöpartiet så var det väldigt högt i tak internt. Man kunde diskutera det mesta och man bemöttes med respekt och argument byggda på fakta. Hårda ord kunde det säkert bli men det var inte något som sedan återspeglade sig på det sociala efter mötena. Största problemet var nog egentligen att det inte fanns tid för riksdagsgruppen (alltså alla miljöpartistiska riksdagsledamöter tillsammans) att diskutera igenom allt vi hade behövt tala om.

Det fanns givetvis någon form av grupptryck men jag tycker inte att det enbart är någonting negativt. Är man en grupp så bör man också försöka hålla ihop, annars blir partiets position ohållbar och samtliga i gruppens möjligheter att få igenom någonting minskar radikalt. Det finns dock en gräns för hur långt grupptrycket ska kunna nå. Jag kände själv ett antal gånger att om en viss linje hade vunnit gehör så hade jag varit tvungen att rösta emot den oavsett vad det skulle få för resultat. Lyckligtvis vann aldrig någon sådan linje.

Däremot är mitt minne av omröstningarna att jag betydligt oftare än snittet stod på den förlorande sidan. Det handlade kanske inte om livsviktiga saker men en del gånger om i mitt tycke riktigt dåliga beslut. Av naturliga skäl berättar jag inte om dem här! 🙂 ”Partiledningen”, ett något diffust uttryck som nog för nästan alla i ett parti är någon annan än de själva, utövade ibland ett  hårt tryck på att få igenom sin linje. Ur en mp-riksdagsledamots perspektiv är nog (eller var iaf när jag satt i Riksdagen) partiledningen samordningsgruppen, bestående av språkrören, gruppledarna och sammankallande i partistyrelsen.

Jag kunde ibland vara kritisk till detta. Inte främst till partiledningen faktiskt, utan snarare till de riksdagsledamöter som slentrianmässigt röstade med. Detta är kanske en helt felaktig bild, kanske var de verkligen övertygade och insatta, men när jag stod på andra sidan i debatten kändes det inte alltid så…

Som avslutning vill jag nämna att när jag satt i Riksdagen hade regeringen egen majoritet i Riksdagen och vi satt i opposition. Det säger sig självt att det är lättare att tillåta att folk tycker olika i opposition men jag har ändå känslan av att det är högre i tak i Miljöpartiet. Hade jag opponerat mig starkt mot någon fråga och röstat emot så hade jag hela tiden känslan av att jag skulle kunnat få stöd för mig sak i lokalavdelningen, som också är den som nominerar riksdagskandidaterna. Partiet centralt har alltså egentligen inget inflytande på om du blir omvald eller inte så länge du har lokalavdelningens stöd, och det tyckte jag kändes skönt även om jag nu inte ville ställa upp till omval i senaste valet.

Lite sent har även jag läst Annelie Enochsons blogginlägg om ”hatbrottslagen”. Det som slår mig är inte den kraftiga kantringen mot höger-kristendomen i politiken (religion och politik bör inte blandas anser jag) och inte heller hennes explicita språk om löspenisar utan följande:

Annelie är (precis som jag tidigare var) riksdagsledamot. Riksdagsledamöter stiftar lagar. Alla är givetvis inte överens (vilket är bra) om vilka lagar som ska stiftas eller inte, men ett visst mått av koll på vad man sysslar med om man stiftar lagar tycker jag ändå man borde kunna begära. Åtminstone om man går ut så hårt som Annelie. Tillåt mig att citera två stycken ur hennes inlägg:

Sedan tillkom detta med att hets mot homosexuella att införas i lagen. Låt mig skriva detta med en gång…hets i alla dess former mot någon individ är fel och går det till våldshandling så skall det straffas! Vi har brottsbalken för detta …om skydd för liv och lem. Men var är egentligen hets mot homosexuella?

Får man skriva så som jag gör nu i Sverige idag…eller är detta oxå hets mot folkgrupp, den homosexuella ? Förresten är homosexuella en folkgrupp??…tillhör jag isåfall då den hetersexuella folkgruppen som det är ok att hata eftersom vi inte omnämns i lagen om hets mot folkgrupp?

Annelie verkar leva i villfarelsen om att a) hets mot folkgrupp inte ingår i Brottsbalken utan någon annan lag men kanske ännu värre; b) att det i lagen handlar om ”hets mot homosexuella”. Att hon sedan kallar det ”hatbrottslagen” är lustigt, det finns flera typer av hatbrott och dessa är till stor del (om inte helt) reglerade i Brottsbalken. Det är givetvis helt okej att inte ha koll på saker men då ska man säga det och inte gå ut och skriva rena felaktigheter, särskilt inte om man är riksdagsledamot. Låt mig också påpeka att detta är något som är oerhört lätt att kontrollera om man verkligen är intresserad av hur det ligger till:

BrB 16 kap 8 § 1 st:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Det står alltså i brottsbalken att det är brottsligt att hetsa mot folkgrupp eller annan grupp av personer med anspelning på sexuell läggning. Annelie har alltså fel i att det bara handlar om homosexualitet, det handlar likaväl om heterosexualitet som om annan sexuell läggning. Dessutom verkar hon tro att detta ”hets mot homosexuella” inte finns i Brottsbalken, vilket ju i och för sig är sant, men inte av den anledning hon verkar påstå.

Jag är absolut öppen för att man kan diskutera det riktiga i att ha en lagstiftning om hets mot grupp av människor på grund av sexuell läggning (man bör kunna diskutera det mesta), men att ha så dålig koll och ändå gå ut så hårt i den position hon har känns närmast patetiskt.

En annan sak är att det tyvärr inte verkar straffa sig att ha dålig koll: Annelie blir återvald gång på gång med många personröster. Jag hoppas innerligt att det bara är höger-kristna som uppskattar människor med dålig koll på fakta — men känner mig inte helt säker.

Post- och Telestyrelsen har beslutat att .se måste införa förhandscensur av .se-domäner. Det ska inte längre vara möjligt att registrera .se-domännamn med bokstavskombinationen ”b-a-n-k” i.

Binero webbhotell har startat en namninsamling mot detta som jag skrivit under. Vidare har jag och Bineros VD Anders Aleborg en debattartikel inne i Aftonbladet idag.

Helt hysteriskt dåligt är det, att de ens kan få för sig att införa censur, särskilt när det är ett slag i luften och det dessutom inte ens skett något sådant missbruk som de vill och felaktigt tror att de kan stoppa med förslaget… Vi får väl se vad som händer!

UPPDATERING:

PTS har nu ändrat sig och fallit till föga för påtryckningarna! Skönt att saker kan gå åt rätt håll!!

…kom så debatten om studieavgifter för svenska studenter när regeringen presenterat sitt förslag på studieavgifter för utländska dito. De som menade att studieavgifter för svenska studenter inte är nästa steg får nog fundera ett steg till.

DNs ledarsida går ut hårt och menar att vi måste ta debatten om ”social utjämning och utbildningskvalitet”, dvs studieavgifter för svenska studenter. Att högskolevärlden debatterat social utjämning, breddad rekrytering (dvs att inte bara medelklassbarn ska gå på högskolan vilket ju är en viktig del av social utjämning) och kvaliteten på utbildningarna i stort sett konstant de senaste åren måste ha gått DNs ledarsida förbi. Men DNs ledarsida har väl helt enkelt inte så bra koll på högskolevärlden…

Låt mig först skriva att jag inte träffat någon som tycker att låga anmälningsavgifter för studenter utanför EES-området är relativt okontroversiella. Det är inte där skiljelinjerna går.

Istället är det när DNs ledare börjar de låtsat logiska krumsprången på väg mot studieavgifter för svenska studenter som det går riktigt fel. Vi får veta att grundskolan hade en utjämnande effekt när den infördes, men att den sociala utjämningen därefter stannat av. Om skribenten menar att utbildning efter grundskolan inte ger något eller att grundskolan bara hade effekt när den infördes går inte att utläsa men det spelar mindre roll eftersom det blir lika fel hur som.

Enligt DN är sambandet mellan ett lands BNP och andelen på högskolor starkare än sambandet mellan avgiftsfrihet i högskolan och andelen på högskolor. Resonemanget är dock fullständigt irrelevant av flera orsaker. För det första för att det faktiskt inte har någonting att göra med social utjämning att göra eftersom det inte framgår vilka det är som går på högskolan. Framför allt är det dock problematiskt eftersom det inte går att få in fler studenter i högskolan än det finns platser för, oavsett hur avgiftsfritt det är.

Man kanske får fler sökande till en avgiftsfri plats men det kan faktiskt inte gå fler studenter på en avgiftsfri plats än på en plats belagd med studieavgift… Vad som däremot är högst tänkbart är att länder med högre BNP faktiskt ordnar fler högskoleplatser, och därmed får sambandet sin naturliga förklaring.

Nu ser dock inte DNs ledarsida detta uppenbara sammanhang utan börjar istället prata om att avgifterna bara är en mindre del i kostnaden för att studera, den inkomst man mister på att inte jobba är större. Problemet är bara att det är två helt olika saker. Studieavgiften är någonting man måste betala medan arbetsinkomsten man ”mister” inte är någonting man blir av med, trots DNs ordval, utan någonting man kanske kunde ha fått men nu mer säkert inte får.

Man kan också fråga sig om någonting (studieavgifter) blir bra bara för att det är en mindre kostnad än någonting annat (som inte är en kostnad). Jag kan tänka mig oerhört många saker som kostar mindre än andra saker (där dessutom båda är kostnader!) som ändå inte är bra!

Den totala kostnaden (alltså summan av kostnaden och icke-kostnaden) måste enligt DN även ställas i relation till det studier ger. Detta måste uppstår dock bara om man som DN har behov av att försöka rättfärdiga att inrätta studieavgifter på högskolan. Annars kan man i ett fritt samhälle som vårt göra som man vill.

Att det förekommer höga studieavgifter i USA (de är ganska varierande men kan vara väldans höga) kan tydligen motiveras på just det sättet, att avkastningen på studier är hög eftersom löneskillnaderna i USA är stora och skatterna är någorlunda låga. Hur dessa höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter skulle kunna bidra till social utjämning skriver dock inte DN. Faktum är att det finns överväldigande vetenskapliga belägg för att höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter inte bidrar till social utjämning utan snarare motsatsen. Men nu var ju inte DNs ledarsidas kontakt med akademin så god heller.

När vi sedan pratar om svensk utbildningspolitik så menar DN att det mest utmärkande är den tydliga kopplingen mellan avgifter och storleken på högskolans resurser. Det är lustigt att DN hittar en tydlig koppling mellan något som inte finns (avgifter på svenska universitet och högskolor) och något som finns (högskolans resurser). För det är ingen framtid de pratar om utan något som finns. Tydligt.

Som avslutning börjar DN med att (felaktigt) anta att det inte går att ge tillräckliga resurser till högskolan och ställer sedan två saker mot varandra som inte står mot varandra, nämligen avgiftsfrihet och utbildningar av hög kvalitet, och ber att vi ska välja. Jag väljer båda och är nöjd med det.

För att lindra de hårda orden om avgifter så påpekar ledaren att ”Om avgifter kombineras med generösare studielån behöver de inte avskräcka studenter från hem utan studietradition.”. Varifrån de fått detta faktum kan man ju fundera på. Inte är det baserat på vetenskap i varje fall eftersom det är visat att studenter från hem utan studietradition undviker att ta studielån. Just lånen avskräcker. Att effekten skulle bli mindre med väldigt mycket högre lån betvivlar jag.

Som slutord uppmanar DNs ledare oss att föra en debatt om avgifter ”som kraft för utjämning av sociala skillnader”. Snacka om att leva i en flummig nyliberal dröm.

Nu har min artikel blivit publicerad på Svd.se!

Första delen av mitt anförande:

Andra delen av mitt anförande:

Idag har jag debatterat IPRED och sanktionsdirektivet i kammaren i Riksdagen.

Både jag och min partikollega Per Bolund försökte pedagogiskt förklara problemen med lagförslaget. Hur rättsosäkert det är, hur det hotar även oskyldiga människors privatliv, hur det slår mot svenskt it-bransch och förstör möjligheter att hitta brottslingar som sysslar med barnporr och terrorism.

Debatten har sänts i SVT24 och jag hoppas verkligen att någon sett hur dåliga svar vi fick på frågorna. Borgarna som med stöd av socialdemokraterna kommer rösta igenom sitt lagförslag pratade bara om upphovsmännen (i vilket jag hoppas de åtminstone inkluderade upphovskvinnor) och deras rätt. Det är visserligen ett viktigt perspektiv men är det värt att offra rättssäkerhet och människors privatliv för?

Och även om det vore det, kommer lagen att lyckas med att få bort fildelning? Där är jag tveksam, det kommer bara leda till att människor skapar sätt att gömma sig som sedan kommer användas av terrorister och barnpornografer.

Så, vad får vi? Rättssäkerheten hotas, människors privatliv hotas och… Upphovsrättspersoner får inte mer pengar. Känns spontant inte som ett bra förslag, tycker jag.

Titta på anförandet här. Så snart jag fått länk till anförandena i form av text så lägger jag ut.

Regeringskansliet har bestämt sig för att flytta över sina runt 5000 anställda till Microsofts e-postplattform. Men beslutsunderlaget verkar vara nästan obefintligt.

Efter att IT-chefen Inga Brundell-Öhman haft nästan tre veckor på sig att svara så är allt som kunnat presenteras varit ett 2,5-sidigt dokument med mycket bristfälliga motiveringar och en halvsida beslutsprotokoll. Kostnadskalkyler för systembytet, underliggande kalkyler eller annan dokumentation verkar ärligt talat inte gå att få tag i.

Låt oss börja med att analysera motiveringarna som ges:

”[…] RK använder Microsoft Windows som operativsystem för RK och kommittéväsendet och kommer att gå mot detta operativsystem även för utlandsmyndigheterna. Som databashanterare används i första hand Microsoft SQL och för dokumenthantering används främst Microsoft Office och Sharepoint. Det gör att integrationen med den övriga IT- miljön underlättas om RK väljer Microsofts e-postsystem. ”

Om en sådan motivering skulle ges på något annat område så skulle det bli ramaskri från övriga inom industrin. Tänk er att BMW skulle ha byggt landets vägar och att det skulle angetts som skäl för att standardisera på BMW för bilarna också. Om Microsoft vägrar att öppna upp sina miljöer så att andra aktörer kan konkurrera så borde deras operativsystem bytas ut, alternativt borde de tvingas att öppna upp med en fungerande konkurrenslagstiftning.

”Det är också ett viktigt argument för att RK ska använda Microsoft Outlook, som är den mest spridda e-postklienten på konsumentmarknaden.”

Verkligen? Inga Brundell-Öhman har haft två veckor på sig att svara på frågan om det finns något underlag som ligger till grund för det påståendet, men inte presterat något svar. Min uppfattning är i alla fall att de allra flesta idag använder någon webbmejl som huvudsaklig läsare.

”Säkerhet; De skillnader som finns på säkerhetsområdet kan hanteras genom administrativa åtgärder och bedöms därför inte vara avgörande vid val av e-postsystem.”

Med andra ord, säkerheten är sämre i det nya systemet. Ingenstans i underlaget nämns dock att UD protesterat mot bytet och enligt uppgifter jag fått – just på grund av bland annat säkerhetsbrister.

”Sammanfattning; Vid jämförelse mellan IBM:s och Microsofts e-postsystem talar övervägande skäl för att välja Microsofts system, eftersom en enhetlig plattform för e-post och dokumenthantering kommer att förenkla integration och därmed införandet av nya funktioner och produkter.
Likartade, och användaranpassade, gränssnitt i programgruppen kontorsapplikationer medför en förbättrad användarupplevelse och ökad effektivitet.
Det finns fördelar med att välja ett bredare e-postsystem som också återfinns på konsumentmarknaden.”

Med andra ord, de övervägande skälen att byta e-postsystem är:
1.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
2.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
och…
3.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden

Med ett skandalöst bristfälligt underlag har alltså regeringskansliet tagit ett beslut om en investering som måste vara i mångmiljonklassen. Frågan jag ställer mig är varför? Vad finns det för underliggande motiveringar som vi inte kan se?

Regeringskansliets dokument

Jag interpellerade Beatrice Ask om rättssystemets självständighet idag. Frågan finns mer beskriven här.

Här är debatten som webb-tv-arkiv. Jag återkommer med mer analys när jag har fått lite sömn och inte är sjukt stressad.

Piratpartiet verkar genom sin ordförande Rick Falkvinge och även genom Mikael Nilsson (vars position i partiet jag inte känner) försöka driva tesen att Miljöpartiet inte är emot IPRED eller i vart fall är emot fildelning.

Det består delvis i att de felciterar Esabelle Dingizian som är vår representant i Kulturutskottet i Riksdagen. Kulturutskottet är satt att jobba med kulturfrågor och frågor kring immaterialrätt ligger i Näringsutskottet där jag, Lage Rahm, är ansvarig för frågorna. Jag är alltså ansvarig i Miljöpartiet för frågorna och det är jag som för partilinjen. Jag har pratat med Esabelle och hon ämnar rösta för partilinjen, däremot kände hon behov av att utifrån ett kulturperspektiv framhålla att det är viktigt att upphovsrättspersoner får pengar för sitt jobb.

Felciteringen har tidigare bl.a. Max Andersson utrett på ett föredömligt sätt.

Det är sant som Mikael Nilsson skriver att fildelningsfrågor är mer än IPRED. IPRED är dessutom mer än fildelningsfrågor. Dessutom, och det här är det viktiga, upphovsrätten är mer än fildelningsfrågor. Bara för att man ser positivt på att vi har upphovsrätt så innebär det ju inte att man givet måste ha upphovsrätten precis så som den ser ut idag.

Miljöpartiet är inte för ett avskaffande av all upphovsrätt. Detta kan man förstås kritisera om man tycker det är fel, men att säga att bara för att man säger att det är bra att det finns upphovsrätt utgå från att man tycker att alla avarter och nuvarande svensk lag är perfekt är ett alldeles för långt steg att gå.

Det måste finnas någon rimlighet i debatten, faktiskt!

När det gäller Mikaels fråga på vilket sätt vi driver frågan om fildelning får jag hänvisa till ett antal motioner som vi lagt under mandatperioden!
(Det finns säkert fler exempel men jag hinner inte hitta dem nu, måste springa till tåget…)