Lagen säger

Som jag tidigare beskrivit så tänkte jag gå igenom några argument både för den migrationsöverenskommelsen som s och mp i regeringen slutit samt även argument mot att vi i Miljöpartiet ska hålla medlemsomröstning i frågan. Syftet med detta är givetvis att jag ska vederlägga eller i vart fall svara på argumenten. I detta blogg-inlägg har turen kommit till argumentet att det hade blivit värre annars.

Bland många som hävdar detta så insinueras det att Socialdemokraterna – om Miljöpartiet inte gått med på överenskommelsen – gått ihop med Moderaterna i riksdagen och stängt gränserna helt. Jag vill dock framhålla att detta bara är rykten och att de aldrig lär kunna bekräftas även om riktigheten i dem skulle göra det något lite mer förståeligt varför partiledningen gick med på överenskommelsen.

1. För det första bör vi alltså vara på det klara med att det inte är säkert att sossarna ens hotade med detta. Det skulle kunna vara en efterhandskonstruktion. Jag är dock beredd att tro på det även om jag inte är säker.

2. För det andra så är det inte säkert att sossarna faktiskt hade gjort det även om de hotat med det. Om Socialdemokraterna gått ihop med Moderaterna i Riksdagen och röstat igenom någonting som inte regeringen varit överens om så är det ett uppenbart brott mot dels överenskommelser mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och dels mot alla konventioner och sätt man beter sig i en regering. Mer troligt då att man hade velat sparka ut Miljöpartiet ur regeringen och bilda en egen helt socialdemokratisk regering som kunde få stöd av Moderaterna i Riksdagen för att helt stänga gränserna.

Detta hot tycktes då inte Miljöpartiets partiledning ha velat syna. Jag tycker dock det är ett bisarrt hot eftersom det är så uppenbart otäckt och det hade kostat Socialdemokraterna mycket bland allmänna rödgröna väljare. De hade tappat rejält till Miljöpartiet och Vänsterpartiet i nästa val. Nu kan en ju tänka att det är långt till nästa val men den här socialdemokratiska regeringen vill rimligtvis få igenom sin budget (både vår- och höst-dito) i Riksdagen. I Riksdagen röstar Sverigedemokraterna med Moderaternas budgetförslag vilket gör att de är större än Socialdemokraterna om inte dessa har stöd av Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet. Om Socialdemokraterna sparkat ur Miljöpartiet ur regeringen är det knappast troligt att vi stött deras budget och Vänstern skulle också ha svårt att stödja en regering som bedrivit en sådan migrationspolitik. Men även om vänstern skulle stödja den så skulle det knappast räcka eftersom det då bara skiljer två röster mellan m+sd och s+v och det inte är fullständigt otänkbart att någon kd-are (eller hela kd!) skulle vilja rösta på moderaternas förslag bara för att stjälpa regeringens förslag…

Socialdemokraterna skulle dock kunna få stöd från FP och/eller C också. FP (okej – L men jag har inte vant mig ännu så ni får dras med FP) räcker inte – de är ännu mindre än vänstern och de skulle aldrig vilja samarbeta med s OCH vänstern så då krävs det C eller en kombination av centern och FP. Centern har också problemet med en väldigt liten marginal så rimligen skulle det behövas en kombination – vilket nog inte FP skulle vara helt kallsinniga till. Det skulle dock Centern tror jag. Jag tror det är helt uteslutet att Centern skulle samarbeta med Socialdemokraterna i budgetfrågor efter hur Annie Lööf uttalat sig i frågan. Särskilt inte om de helt stängt gränserna vilket Centern verkligen är emot.

Då återstår alltså för Socialdemokraterna att samarbeta med Moderaterna i budgetfrågor (KD är förs må). Jag tror iofs inte det är uteslutet att de skulle kunna komma överens. Däremot tror jag det är uteslutet att Socialdemokraterna skulle vilja bedriva en valkampanj sittandes i en regering med Moderaterna. Hur skulle de få sina valarbetare att jobba i det läget? Skulle LO kampanjs för de? Vem ska de hota med?? I ett läge där de alltså redan förlorat många röster till MP och V (se tidigare i inlägget).

Socialdemokraterna har alltså ingen möjlighet att sitta kvar i regering om de sparkar ut Miljöpartiet. Givetvis kan det ändå vara värt det om nu stängda gränser eller extremt kraftig begränsning av flyktingpolitiken är det allra viktigaste. Eller så var det helt enkelt en bluff från dem att ställa kabinettsfråga (om de nu gjorde det).

3. För det tredje så ÄVEN om Socialdemokraterna gjort slag i saken och stängt gränserna med Moderaterna och accepterat att de förlorat regeringsmakten eller att det blivit nyval där de skulle tappa många röster till MP och V så finns det goda skäl för Miljöpartiet att inte gå med på överenskommelsen:

Låt oss börja med att reda ut situationen vad gäller överenskommelsen. Vi tar ut några delar: tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta orsakar mer byråkrati och försvårar integrering. De medicinska ålderskontrollerna verkar eniga medicinska experter förkasta och vetenskapligheten i dessa kan alltså starkt ifrågasättas. Att syssla med ovetenskapliga mätningar och registrering av människors ben och sedan sortera ut människor på grund av dessa trodde iaf jag personligen att vi lämnat därhän efter 30- och 40-talen. ID-kontrollerna vid gränserna stoppar troligen mellan 90% och 95% av alla som skulle kunna söka asyl annars. Det är alltså en kraftig begränsning vi talar om.

Vi kan alltså konstatera att det är riktigt riktigt riktigt dåliga idéer vi gått med på men att de ändå sannolikt är bättre än helt stängda gränser. På det sättet kan man förstås säga att det hade varit värre om vi inte gått med på överenskommelsen. Kom dock ihåg att detta scenario är väldigt hypotetiskt och bygger på en hel del antaganden som inte kunnat bekräftas, se ovan.

Jag tror ändå att vi alla måste vara eniga om att det inte räcker att ett förslag blir bättre för att Miljöpartiet ska kunna gå med på det. Om Socialdemokraterna föreslog att hela statsbudgeten skulle gå till arbetets museum i Örnsköldsvik (finns det något sådant?) så räcker det förstås inte för Miljöpartiet att vi sparar 100 kr av statsbudgeten och försöker köpa in skyddsvärd skog för den. (Dessutom får man inte så mycket skog för 100 kr.) Min poäng med detta exempel är att det givetvis är så att det finns en gräns för när det inte är okej att gå med på någonting – även om man gör slutprodukten bättre än den skulle varit utan att man gick med på den.

Istället för att hela budgeten ska gå till arbetets museum i Örnsköldsvik (jag har inget emot att vi kan stödja museum men det bör givetvis finnas en rimlighet i hur mycket pengar det handlar om) så ska enligt det framförhandlade förslag istället endast 90% till 95% av budgeten gå till museumet. Resten ska gå till bra saker såsom forskning, högskola, föräldrapenning, sjukvård m.m., m.m. Detta är ju en kraftig förbättring av förslaget!! Nu kan vi gå med på förslaget och säga att vi lyckades rädda mycket pengar till vård, skola och omsorg!

Eller så konstaterar vi att det även om vi räddat mycket till dessa verksamheter ändå inte är ett acceptabelt förslag och att det bästa i det här läget är att säga nej och hoppas på att sossarnas kärlek till arbetets museum i Örnsköldsvik inte är så stor som de låter påskina. Är det så att de verkligen inte bluffar utan de verkligen vill driva igenom detta med stöd av moderaterna så kan Miljöpartiet ändå inte stå bakom ”kompromiss”-förslaget eftersom det är så uselt. Nu kanske ni undrar varför moderaterna i Riksdagen skulle gå med på att skänka hela statsbudgeten till arbetets museum i Örnsköldsvik? Saken är den att Moderaterna är mycket ivriga på att visa hur dåligt det går när Socialdemokraterna sitter i Regeringen att de ser till att stödja alla dåliga idéer som Socialdemokraterna hittar på om inte Miljöpartiet hinner före förstås.

Poängen med mina analogier är att visa att det går en gräns för vad man kan acceptera, även om en sak blir bättre. Argumentet att ”det hade blivit värre annars” är alltså inte relevant ensamt utan behöver kompletteras med en tydlig gräns för hur långt en kan tänka sig att gå. Rimligen bör denna också utarbetas innan en börjar kompromissa annars kommer den successivt att förflyttas.

I detta läge i diskussionen går det givetvis att hävda att gränsen inte passerats i och med detta. Men då vill jag verkligen verkligen veta: Om så dåliga förslag som tillfälliga uppehållstillstånd för alla, medicinska ålderskontroller och stoppande av 90 – 95% av alla flyktingar inte har passerat gränsen – var går då gränsen?

Detta bör också betraktas med bakgrund av att vi i valmanifestet lovade att aldrig göra det svårare för människor att komma till Sverige.

Hur man med denna bakgrund kan hävda att gränsen inte har passerats övergår mitt förstånd såtillvida att en gränsen faktiskt existerar. Min farhåga är att det i verkligheten aldrig har existerat någon gräns utan att MP hade kunnat gå hur långt som helst om inte vi medlemmar faktiskt stoppar det.

Ett bra sätt att försöka stoppa detta som medlem är att skriva på för en medlemsomröstning om migrationsöverenskommelsen.

Jag är rädd för att debattklimatet i Sverige ska kantra till att vi måste möta SD-väljares oro. Jag läser artiklar om varför SD-väljare röstar som de gör och det är naturligtvis intressant och givande och en ökad kunskapsmassa är alltid något positivt för ett samhälle.

Vad som inte är positivt för ett samhälle dock är att vi bara bryr oss om de mest högljudda. SD-väljare är säkert besvikna på samhället och vart det är på väg och är frustrerade över en massa saker. Förtjänar absolut att lyssnas på. Men det är inte det enda som förtjänas att lyssnas på. Vi får inte glömma att vi har ett samhälle med jättestora marginaliserade grupper som far illa, mår dåligt och får väldigt lite hjälp. Och uppriktigt sagt är inte denna grupp såvitt jag förstått SD-väljare.

Jag vet att jag uttalar mig nu utan att ha ordentligt på fötterna men allt jag läst om SD-väljare pekar på att det är ”etniska svenskar mitt i livet” samt ”etniska svenskar” efter ”mitt i livet”. Och dessutom väldigt ofta män. Jag förstår att det är frustrerande att se en framtid där tidigare självklara privilegier ständigt utmanas och där samhället avsätter resurser för att ta hand om nya grupper (och om man blundar för att dessa även genererar pengar till samhället så sticker det kanske i ögonen på vissa).

Jag tror dock det är ett stort misstag att börja rättfärdiga ett skitstövel-beteende såsom att rösta på SD med vad som helst. Det är liksom inte okej att bli nazist och ha ihjäl alla judar bara för att det någon gång i historien skulle ha funnits en girig judisk bankir (inte för att någon som påstår detta någonsin skulle leda detta i bevis men inte ens om det var så är det okej). På samma sätt är det inte okej att utrota alla människor bara för att en människa hade ihjäl en apa. Det är heller inte okej att vägra människor på flykt asyl bara för att en annan asylsökande begått ett inbrott.

Människor måste faktiskt själva ta ansvar för sina beteenden och inte skylla ifrån sig. En röst på SD är en röst på idioti, hobby-fascism, kverulans och intellektuell ohederlighet. Om någon känner att det är just detta som saknas i politiken så är det ju onekligen en röst på rätt parti men att bara ansvarslöst prata om att man vill ”röra om i grytan” eller ”visa de att man är missnöjd” är att abdikera sitt vuxenansvar och låta sin egoism gå ut över alla andra.

Det finns en stor grupp hårt kämpande människor som mår dåligt i samhället idag men som ändå tar ansvar för sitt samhälle och röstar för något som de tror är bättre för alla i samhället. Vi har inte bara en arbetarklass i Sverige utan även en underklass eller trasproletariat om ni så vill och där har vi ett mycket större problem än att någon sitter hemma på sin kammare och är bitter över att manlighet inte längre ger någon naturlig auktoritet. (Vilket det f.ö. gör fast bara inte lika extremt som tidigare.)

VEM är det som ska ta ansvar för att vi får ett bra samhälle om inte vi alla? Varför ska vi lyssna mer på bittra SD-väljare än sjukskrivna eller arbetslösa ensamstående mammor bara för att SD-väljaren skriker högre? (Och har tid att skrika högre.)

Jag tycker inte det på något sätt är orimligt att kräva av vuxna människor att de tar ansvar för och står för sina handlingar. Varför skulle vi kräva mindre? Vad är det för syn vi har på människor om vi klappar de på huvudet och säger att ”vi förstår att du är missnöjd” istället för att faktiskt kräva av de att de beter sig som folk, växer upp och börjar ta ansvar?

Många börjar nu prata om att ”vi borde lyssna på SD:s väljare” och förstå deras verklighet. Detta är både rätt och fel.

Det finns ingen som helst anledning att lyssna på SD:s väljare och tänka att det är synd om dem eller att nu måste vi göra någonting som de uppskattar. Ingen som helst. Vi (= alla åtminstone halvvettiga människor till vilka jag räknar de flesta av medlemmarna i de flesta andra partier) får aldrig börja närma oss SD:s världsbild eller människosyn.

Däremot kan vi förstås studera SD:s väljare som vilket annat studieobjekt som helst och försöka förstå varför de har röstat som de har röstat för att identifiera var någonstans det gick fel. Märk väl att anledningen till att någon gjort någonting inte nödvändigtvis är den anledning de själva tror är den riktiga. Det är inte givet att man får rätt svar bara genom att fråga folk.

Är det rasister? (Det behövs t.ex. värdegrundsarbete för att få de att inse att rasism är fel.)
Är de missnöjda därför att samhället blivit för hårt? (Sparka alliansen och börja bygga ett solidariskt samhälle.)
Är de… osv

Efter att man tagit reda på detta kan man fundera på vilka åtgärder man själv tycker är bäst, givet också hur alla andra människor tycker och vad som är bäst för planeten osv osv.

Men man ska INTE låta SD:s väljares synsätt på världen få något som helst genomslag.

Som en liten fortsättning på tidigare inlägg (läs gärna det först) tänkte jag att jag kunde beröra frågan huruvida man som vit och/eller man kan förstå hur det är att vara ”rasifierad” eller kvinna. Eller om en person utan funktionshinder kan förstå hur det är att leva med ett osv.

Låt oss försöka förstå vad följande betyder: ”En person som inte är x kan aldrig förstå hur det är att vara x.”

Om vi bortser från det kategoriska ”aldrig” som ju gör satsen befängd (i princip kräver att människor aldrig kan förstå varandra för att den ska vara sann) så kan vi ändå se följande: Kan man som man förstå hur det är att vara kvinna? Det är väldigt svårt att svara på frågan. Vad är det egentligen att vara kvinna? Uppenbarligen är det olika från person till person, icke desto mindre delar många som är kvinnor någon form av gemensam erfarenhet som många som är män inte delar.

Är detta en erfarenhet man måste ha upplevt för att kunna förstå eller kan man få det förklarat för sig? Givetvis kan en förklara precis vad som händer i olika situationer och hur en tänker då osv. Men räcker detta för förståelse? Låt oss anta att det inte gör det, vad blir konsekvensen?

Om bara en person som personligen har upplevt någonting kan förstå denna upplevelse betyder det egentligen att vår förmåga att förstå varandra som människor är oerhört oerhört begränsad eftersom all förståelse av erfarenheter är omöjlig och alla erfarenheter måste upplevas av personen själv för att få en förståelse. Helt enkelt att det inte går att förstå någon annan människa än sig själv, åtminstone när det gäller erfarenhetsuttalande.

Jag har ingen empiri (skulle det kunna gå att få fram detta?) men konsekvensen av ovanstående är djupt otillfredsställande och i mitt tycke en fruktansvärt bra grogrund för egoism. Om en nu inte kan förstå någon annan, varför ens försöka? Varför ska en tro att andra vill ha det på ena eller andra sättet? Är det inte bäst att bara tänka på sig själv som ju faktiskt är den enda en förstår?

Jag vill tro att människor kan förstå varandra om de försöker och att det visst går att få inblick i andras erfarenheter genom att de delar med sig av dessa (t.ex. genom litteratur). Jag tror vi får ett bättre samhälle om vi tror på förståelse.

Är tanken med att vara feminist eller antirasist att vara den som har den mest rättrogna läran eller vara den som lyckas förändra mest? (Och kan man förändra åt rätt håll utan den rättrogna läran?)

[Jag kommer här använda rasism i den gängse meningen och inte i den meningen jag egentligen tycker vore mest logisk.]

Många gånger har jag stött på (på internet) människor som i all välvilja försöker utbilda sina medmänniskor i den rätta läran gällande jämställdhet och antirasism. Inget fel i detta, utan en idédebatt och att vi samtalar med varandra är det svårt att verkligen få syn på alla patrialkala och rasistiska strukturer som finns runtomkring oss (och kanske även i oss?).

Det problem jag ser är att jag tycker ibland att det finns en sorts jante-mentalitet:

Du ska inte tro att du är något!! Det räcker inte med alla kalla sig feminist!! (Förvisso.) Du ska inte kalla dig feminist om du inte tycker så här (precis som jag)! Då är du bara en låtsas-feminist! Eller:

Är du vit så är du rasist! Det spelar ingen roll om du kallar dig antirasist om du är vit eftersom du ändå då [per definition?] är rasist! Som vit kan du aldrig helt förstå rasismen, om du gör precis som jag säger så är du halvt med saken, gör du inte precis som jag säger är du helt emot! En vit antirasist kan inte förstå detta, så bara lyssna på mig och låt bli att ifrågasätta!

Givetvis är detta något tillspetsat, för att jag ska få fram poängen. (Jag har alltså inte läst att någon har skrivit så här men jag menar att samma tankegångar ligger bakom en hel del jag läst.)

Problemet med detta (i mitt tycke) är att detta är djupt kontraproduktivt. Kanske kan man ”branda” sig själv som en med rätt åsikter men i mitt tycke är det viktigaste med att se orättvisorna att därmed kan åtgärda dem. Står då dessa två saker verkligen emot varandra? I mitt tycke gör de det.

För att genomföra saker i ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle krävs att man får flertalet av befolkningen med sig (åtminstone krävs det det i många frågor och i det här fallet så krävs det kanske betydligt mer än en majoritet för att avskaffa rasismen och patriarkatet). Men ett sekteristiskt beteende där rätt åsikt är huvudsaken framför förståelse för andra eller där rätt åsikt är viktigare än att faktiskt nå fram till den andra leder inte till att man övertygar någon annan, istället får man människor att rygga tillbaka och bli avståndstagande alternativt rädda för att göra eller tycka fel. En människa som är avståndstagande är givetvis inte bra men även en människa som är rädd att tycka fel och försöker anpassa sig till auktoriteten utan att våga ifrågasätta är nästan ännu värre. Denna övertygelse är inte genuin utan bygger på rädsla och (förutom att det då är skadligt för personen och djupt oetiskt) leder inte till att man får någon möjlighet att kontrollera att man faktiskt själv har rätt. Även om man verkligen tror sig ha rätt så kan det vara bra att kolla att ens argument verkligen håller… Världen hade varit bättre om fler hade gjort så!

Vill vi ha en värld där människor verkligen är övertygade om det goda i vissa saker och gör rätt för att de vill det eller för att en auktoritet har berättat hur de ska tycka? (Jämför religion f.ö.)

Ibland finns det också en tendens att hålla fram att personer med vissa specifika erfarenheter har mer rätt i en diskussion just på grund av deras erfarenheter och inte på grund av vad som faktiskt sägs. Detta är lite som att om matematikprofessorn säger att en sats är sann så är den det men inte om den matematikstuderanden säger det, därför att budbäraren är en del av beviset. Detta är givetvis absurt. Ett påstående blir inte mer eller mindre sant beroende på vem som säger det! Konsekvensen blir givetvis att sanningshalten i ett påstående ska bedömas utefter innehållet och inte vem det är som säger det! Givetvis kan man tro att matematikprofessorn har rätt (vilket hen oftast har) men detta är inte beviset och matematikprofessorn vore en mycket dålig matematikprofessor om inte hen också kunde bevisa att hen har rätt.

Vad jag vill säga är alltså att en person som har en viss hudfärg inte på grund av detta har mer rätt i vad som är rätt sorts antirasism än någon annan. Möjligtvis har den på grund av sina (troligtvis beklagansvärda) erfarenheter lättare att se vad som är rätt sorts antirasism. Sättet att övertyga andra om detta är inte att påpeka att eftersom den andra inte har rätt hudfärg så har den mindre erfarenheter av problemet och därmed har den fel i sak utan att faktiskt med fakta-argument förklara hur den menar. Då har personen med den andra hudfärgen möjlighet att förstå eller peka ut en brist i resonemanget så att de sedan tillsammans kan komma fram till något ännu bättre.

Argumentet ”jag är x alltså vet jag hur det ligger till” är ett ohederligt argument eftersom det kan verka vettigt men egentligen är djupt auktoritärt och i förlängningen bidrar till ett icke-demokratiskt samhälle där position istället för fakta avgör vad som är sant.

Jag vet att det är jobbigt att ta diskussioner med folk som inte har fattat någonting, inte har någon personlig erfarenhet av att det finns ojämlikhet eller rasism och därför menar att den inte existerar samt är allmänt besserwissrig. (Jag har stått i valstuga många valrörelser och då får man sin beskärda del av dylikt.) Jag menar därför på intet sätt att det är ens skyldighet att alltid ta diskussionen med massa bra fakta-argument och lyssna på andras tokstollerier (det är det dock när man står i valstuga men det är en annan sak).

Det är helt ok att bara snällt påpeka att en tycker att den andra personen har fel i sak och inte har förstått och att man själv är för trött för att försöka förklara. Det som inte är ok är att hänvisa till att ”jag är minsann x” eller ”jag har minsann upplevt x” och därför vet jag mer än du och därför har jag rätt. Det är att understödja de grumliga (fascistiska?) idéerna om att någon bara i kraft av sin position per definition känner sanningen. Nedlåt dig inte till någonting sådant!

Utmana istället de som du anser felaktigen utger sig för att vara feminister och antirasister: Vad tycker du som feminist/antirasist om det här förhållandet? Tycker du som feminist/antirasist att det är rätt att x? Be människorna förklara sina i ditt tycke befängda åsikter! Antingen brister deras argumentation till form eller fakta eller så har de rätt! Finns det brister kan du påpeka dem och ni har kanske alla lärt er någonting?

Fristående fortsättning kring förståelse.

Funderar på varför alla (min fördom) feminism-hatande män är heterosexuella?

Det här ”man makt”-packet har ju mycket gemensamt med ”vit makt”-packet. Men medan ”vit makt”-packet har gått vidare från att hålla svarta som slavar (i alla fall utanför sina drömmar) och nu är helt inriktade på att isolera sig från alla som inte har rätt hudnyans så verkar inte ”man makt”-packet ha kommit så långt. Visserligen föraktar man kvinnor men man vill likväl vara tillsammans med dem och oftast är samma människor väldigt negativt inställda till homosexuella män.

När ska ”man makt”-packet gå från att hålla dem de föraktar nära sig och förtrycka dem där till att isolera sig och inte vilja ha med kvinnor att göra? När kommer vi se de första ”man makt”-”gated community” som bara tillåter män?

Eftersom nu rasism är någonting från Gud allmänt givet och något man inte själv väljer medan homosexualitet är mot naturens ordning och självvald dekadens ligger det ju nära till hands att ”man makt”-packet isolerar sig och börjar idka homosexuellt umgänge, eller?

PS: Jag är inte helt seriös i alla delar i detta inlägg men det finns en allvarlig bakgrund, jag är säker på att den intelligente läsaren förstår vad jag menar men om inte så skriv en kommentar så kan jag utveckla. F.ö. är jag givetvis medveten om att det finns en viss personunion mellan ”man makt”-packet och ”vit makt”-packet.

Det är något sjukt med att vi (samhället) ser just våldtäktsoffer som en särskild sorts offer till skillnad från andra brottsoffer.

Varför känner så många våldtäktsoffer skam och skuld över det inträffade? Jag klandrar inte de som känner så – detta är inte heller deras fel utan någonting som tyvärr fortfarande genomsyrar den samhälleliga synen på det hela. Jag tror det blir lättare att förstå hur absurt det är av oss att se det så om man jämför det med andra brottsoffertyper:

Inbrott. Tänk om någon inte vågade berätta att den haft inbrott för vänner bara föra att den skulle kunna känna skuld och skam för det inträffade?

Eller rån. Tänk om man skulle tänka att det nog var mitt fel att jag blev rånad…

Eller misshandel. Sjukt konstigt helt enkelt.

Ännu värre blir det om man börjar diskutera hur offret betedde sig vid en våldtäkt – som många gör medvetet eller omedvetet. (Jag har förstått det som att detta gäller många brottsoffer själva även om de faktiskt intellektuellt förstår att det inte var deras fel så tänker man på hur man betedde sig.)

Tänk er ett rån. Inte frågar man offret om offret visade sin iPhone innan rånet, underförstått att visar du att du har en ny iPhone så får du skylla dig själv om du blir rånad. Inte säger man att man får skylla sig själv om man har med sig sin telefon när man går hem en sen kväll. Och framför allt frågar man inte rån-offret om det inte var så att man egentligen ville ge bort sin nya iPhone till en främling! Det är underförstått att man inte vill ge bort alla sina prylar till vem som helst (men inte konstigt att man vill ge bort saker till människor man tycker om heller).

På samma sätt är det väl uppenbart att de flesta människor inte känner för att ha sex med någon annan hipp som happ. Givetvis finns det sådana och inget fel i det. På samma sätt finns det människor som ger bort alla sina saker. Men träffar du på någon på stan som verkar vilja ge dig en ny iPhone så kontrollerar du väl att personen verkligen vill det innan du tar telefonen och går?

Om du sitter och sms-ar på ett café och någon kommer och bara tar din telefon och går iväg, inte sjutton undrar vi om du gjorde motstånd! Visst hade du kunnat ge telefonen till personen men det är ju för sjutton ditt val i sådana fall!

Det finns någon sorts konstighet kring sex (tror jag) som får oss att inte se att våldtäktsoffret faktiskt är ett brottsoffer och att skulden för brottet helt åvilar förövaren oavsett var man befann sig, hur man var klädd eller för den delen om man var påverkad av alkohol. Det är inte skamligt att ha varit utsatt för ett brott, det är skamligt att vi har ett samhälle som får folk att känna skam när de varit utsatta för brott!

Jag är givetvis medveten om att min liknelse (som alla liknelser) inte håller i precis alla delar men min poäng är inte att den skulle göra det utan att jämförelsen faktiskt visar hur sjukt det är att offret skulle ha någon som helst skuld i det inträffade!

Kände jag var tvungen att skriva något när jag läste den här artikeln i SvD…

Jacob Rudolfsson från Svenska Evangeliska Alliansen har totalt missförstått det där med politik och ett pluralistiskt samhälle. Det var väl iofs inte förvånande med tanke på vad de har ägnat sig åt tidigare men jag ska inte ta upp det nu utan sakligt beröra vad som sägs i artikeln.

Han kritiserar mediedebatten i Sverige med avseende på den nytillträdde EU-kommisionären Tonio Borg. Tonio Borg vill att alla aborter vid alla tillfällen ska vara förbjudna samt att det ska vara omöjligt att skilja sig. Det första vill han dessutom skriva in i Maltas konstitution så att det inte ska kunna ändras om malteserna skulle bli mer liberala. Förutom detta är han såvitt jag förstått emot rättigheter för homosexuella och andra människor som avviker från normen.

Jag kan hålla med Jacob Rudolfsson att det i något fall gått till överdrift i de beskrivningarna av honom som person som förekommit men Jacobs slutord visar att det nog egentligen inte är det som är det främsta problemet för honom utan:

Tanken att värderingar, som delas av en mängd katoliker, protestanter, judar och muslimer – och en hel del sekulära personer – inte skulle få plats i ett pluralistiskt Europa vittnar knappast om ett öppet och fritt samhälle. Än mindre ett Sverige för alla.

Det handlar inte om att värderingar inte får plats i den meningen att de är förbjudna eller censureras bort. Det handlar om att vi inte vill låta oss representeras av värderingar vi inte står för och som vi tycker är fullständigt förkastliga och människofientliga. Tonio Borg är i sin fulla rätt att hysa dessa värderingar – men på samma sätt är det ingen mänsklig rättighet att bli EU-kommisionär – någonting man undrar om Evangeliska Alliansen anser?

För varför skulle Tonio Borg få bli EU-kommisionär och inte få kritiseras bara för att han har vissa övertygelser som delas av andra i Europa?

Konsekvensen av att man inte får framföra kritik mot att någon politiker väljs till ett politiskt ämbete med bakgrund i dennes politiska åsikter leder väldigt långt och väldigt fel. När ska man kunna föra en politisk debatt och kritisera sin motståndares åsikter? Oavsett om dessa motståndare håller upp religionsfrihetskortet och tror att man därmed inte får kritisera dem så är det faktiskt inte att de är troende som kritiseras utan de politiska förslag de driver och de åsikter de har som kritiseras.

Ett samhälle där vissa åsikter inte får kritiseras är inget öppet eller pluralistiskt samhälle. Det är möjligtvis ett teokratiskt samhälle, ett auktoritärt samhälle eller ett fascistiskt samhälle och det menar väl ändå inte Svenska Evangeliska Alliansen att vi borde ha i Sverige?

Som vanligt när man i sak inte kan försvara en åsikt eller ett politiskt förslag så slänger man ut offerkortet och menar att man inte får angripas för att antingen många tycker så (med det synsättet hade ingen utveckling mot ett öppnare samhälle kunnat ske) eller för att man anser att åsikterna kommer ifrån Gud och ifrågasätter man dem ifrågasätter man religionsfriheten. Låt mig säga något mer om det sistnämnda:

Det står Tonio Borg och alla andra fritt att tro på vad knäpperier de själva önskar och vill. Det står de också fritt att uttrycka sina åsikter och propagera för dem (så länge de inte hetsar mot utsatta grupper eller direkt uppmanar till allvarliga brott). På samma sätt står det mig fritt att avslöja åsikterna som mörka krafter som är kvinnofientliga och att med alla demokratiska medel se till att dessa människor inte blir valda till något där de kan förstöra för alla andra människor.

I sammanhanget kan påpekas att miljoner kvinnor dör varje år därför att de förvägras rätten till abort.

Som många andra läste jag dagens artikel i DN med förskräckelse. Jag ska redan nu erkänna att jag verkligen gillar Tintin och har gjort under väldigt lång tid. (Artikeln går i korthet ut på att chefen för en avdelning av Kulturhuset i Stockholm slänger ut Tintin och potentiellt annat med olika former av bättre eller sämre argument.) Efter egen erfarenhet vet jag att man ska vara väldigt försiktig med att tro på allt som står i tidningarna men detta förtjänar att kommenteras ingående, även om någon del (förhoppningsvis!!!) inte skulle stämma.

Låt oss först granska Tintin. ”Tintin i Kongo” som Behrang Miri (konstnärlig ledare på Kulturhuset) är som många andra tidigare konstaterat ganska fördomsfull (för att inte säga rasistisk) mot afrikarner i Afrika. De framställs som korkade men snälla. Det är ett tidigt Tintin-album och inte särskilt roligt – helt oavsett dess tveksamma porträttering av afrikaner. [Jag hade tidigare ett inlägg kring ”Tintin i Sovjet” som baserades på mitt minne av boken men efter att ha snabb-bläddrat igenom den så måste jag tillstå att poängen inte längre är särskilt giltig.]

Jag undrar om Behrang Miri verkligen läst alla Tintin-album? Det är verkligen en enorm skillnad i kvalitet mellan de olika albumen – både vad gäller fördomsfullheten och hur roliga de är att läsa för barn. Om han inte har läst fler Tintin-album än ”Tintin i Kongo” – hur kan han då anse sig kunna förbjuda alla Tintin-album?

När man ser närmare på det så blir det också mer logiskt. Det finns många Tintin-album som är allt annat än kolonial-rasistiska. Ta bara mitt favorit-album ”Blå Lotus” som exempel, det innehåller omfattande kritik av Englands opium-krig (eller iaf en kritisk granskning av Boxar-upproret), Japans ockupation av Kina och det amerikanska dubbelspelet med Japan under tiden samt en uppgörelse med den i västerlandet vanligaste fördomarna om kineser (m.m.). Detta ska alltså förbjudas eftersom ”Tintin i Kongo” är (enligt Behrang Miri) värd att förbjuda. (Värt att notera är att här var Hergé före sin tid till skillnad från de andra albumen då han var samtida med vad de flesta tyckte på den tiden.)

Logiken att om en författare har skrivit något som kan anses vara rasistiskt så ska allt personen skrivit förbjudas är i mitt tycke sjuk. I så många led! För det första så ska inte allt man tycker är fel förbjudas – det skapar ett hemskt repressivt samhälle. För det andra så handlar det då inte längre om att man inte vill att människor ska läsa någonting man tycker är fel utan snarare om att straffa eller fördöma någonting.

När nu personalen (enligt tidningsartikeln) ska leta upp annat som också kan anses fel får det enorma proportioner. Förutom det uppenbart konstiga att personal på Kulturhuset i Stockholm ska ägna tid åt att gå igenom böcker för att kanske döma ut dem enligt oklara kriterier så ska dessutom (om en bok upptäckts vara felaktig) hela författarskapet dömas ut! Varför stanna där förresten? Varför kan inte hela förlagets samtliga böcker dömas ut? (För syftet är väl att straffa – annars undrar man ju varför alla Tintin-album ska bort.)

Det blir oerhört mycket att rensa ut, även om man stannar vid Behrang Miris ”måttliga” bedömning att bara döma ut hela författarskap efter en bok. Jag vet att det finns åtminstone en uppenbart sexistisk bok i Elsa Beskows författarskap. Sannerligen inte ovanligt på den tiden men icke desto mindre ska alla Elsa Beskows böcker bort! För att inte tala om samtliga böcker av Astrid Lindgren (tänk bara kurre-kurre-dutt-ön!!!!). Vidare borde Iliaden och Odysséen bort! Homeros var (som alla andra på den tiden) rasist. Faktum är att i stort sett samtliga européer fram till 1800 måste ha varit rasister (även om de var för jämlikhet och bra rättigheter och slaveriets avskaffande m.m., m.m. så ansåg man på den tiden att raserna var olika och man tyckte bäst om sin egen ras). Ta bort all klassisk litteratur från biblioteket!!!!

Man skulle då kunna invända att det ju bara borde tas bort böcker som i sig själva är rasistiska. Även om författaren var rasist betyder ju inte det att själva boken är rasistisk. Men med logiken att om en bok är dålig måste alla andra böcker av samma författare bort så håller ju inte detta. Uppenbart finns det någon bok som är rasistisk och om inte annat är ju straffet (som jag tidigare framhållit) det centrala varvid författaren måste straffas.

Låt oss vidare titta lite på det som ska styra utrensningarna. Låt mig citera artikeln (och förhoppningsvis Behrang Miri – det är verkligen tråkigt om han skulle vara felciterad!):

I stället är utrensningen av Tintin en del i en helt ny vision som Behrang Miri arbetat fram för Kulturhusets räkning. En vision som ska styra Kulturhusets verksamhet utifrån diskrimineringslagen.

Detta är ju också riktigt konstigt. Antingen vet man inte vad antidiskrimineringslagen innehåller eller så bara ful-chansar man och hoppas att ingen ska genomskåda bluffen. Antidiskrimineringslagen (som är bra) bygger på att man inte ska tillåtas diskriminera andra människor i olika offentliga sammanhang. Det handlar däremot INTE om att det skulle vara förbjudet att hysa rasistiska åsikter. Eller homofoba åsikter. Eller sexistiska åsikter. Allt detta är tillåtet eftersom vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle. Däremot är det inte tillåtet att i vissa offentliga sammanhang behandla vissa människor sämre på grund av ras, etniskt tillhörighet, religion, sexuel läggning osv. Det ÄR däremot tillåtet att vara rasist och behandla en mörkhyad människa dåligt om det finns objektiva skäl för det. För att dömas krävs det att (något förenklat) åklagaren bevisar att den åtalade har behandlat någon sämre än någon annan samt att detta berodde på personens mörka hy.

Vidare pratar Behrang Miri om att vi ska skaffa oss kunskaper om varandra. Jag förstår inte hur detta ska kunna ske om han får som han vill. Han vill se över inte bara all barnlitteratur utan även all vuxenlitteratur. Det är oerhört mycket som skulle behöva rensas ut (för att inte säga allt). Tro heller inte att vår förståelse för andra kulturer skull kunna utökas. Inte bara européerna var rasister utan i stort sett alla folk på jorden förr i tiden. Alla dessas berättelser (och böcker) behöver förstås också rensas ut – de får vi inte lära oss någonting av heller.

Stefan Wahlberg skriver bra om att det ”FRA-domstolen” gör på goda grunder kan ifrågasättas.

Detta är tyvärr på intet sätt en nyhet (det presenterar han heller inte det som). Det var uppenbart för alla som var med att det egentligen inte handlade om en domstol, vilket jag också påpekade i riksdagsdebatten.

Det kan noteras att Advokatsamfundet sa:

Advokatsamfundet avstyrker dock förslaget om inrättande av en specialdomstol på det sätt som föreslagits. Benämningen domstol är såväl från språkliga som materiella utgångspunkter inte särskilt lyckad och snarare direkt missvisande. Benämningen får anses vara en kosmetisk omskrivning för något som saknar all anknytning till det som normalt kan anses utgöra en domstol.

Och Justitiekanslern, regeringens ”egen advokat”, sa:

Det kan ifrågasättas om en sådan myndighet uppfyller de krav som man brukar ställa på en domstol. I praktiken handlar det väl om en nämndmyndighet som man har valt att kalla för domstol.

Jag har egentligen inte mycket att tillägga det jag sa i den (och andra debatter om FRA, det blev en del), men det är tragiskt att regeringen inte ens kan se att det faktiskt strider mot mänskliga rättigheter och rakryggat stå för sitt övervakar-stats-ideal!

Lite sent har även jag läst Annelie Enochsons blogginlägg om ”hatbrottslagen”. Det som slår mig är inte den kraftiga kantringen mot höger-kristendomen i politiken (religion och politik bör inte blandas anser jag) och inte heller hennes explicita språk om löspenisar utan följande:

Annelie är (precis som jag tidigare var) riksdagsledamot. Riksdagsledamöter stiftar lagar. Alla är givetvis inte överens (vilket är bra) om vilka lagar som ska stiftas eller inte, men ett visst mått av koll på vad man sysslar med om man stiftar lagar tycker jag ändå man borde kunna begära. Åtminstone om man går ut så hårt som Annelie. Tillåt mig att citera två stycken ur hennes inlägg:

Sedan tillkom detta med att hets mot homosexuella att införas i lagen. Låt mig skriva detta med en gång…hets i alla dess former mot någon individ är fel och går det till våldshandling så skall det straffas! Vi har brottsbalken för detta …om skydd för liv och lem. Men var är egentligen hets mot homosexuella?

Får man skriva så som jag gör nu i Sverige idag…eller är detta oxå hets mot folkgrupp, den homosexuella ? Förresten är homosexuella en folkgrupp??…tillhör jag isåfall då den hetersexuella folkgruppen som det är ok att hata eftersom vi inte omnämns i lagen om hets mot folkgrupp?

Annelie verkar leva i villfarelsen om att a) hets mot folkgrupp inte ingår i Brottsbalken utan någon annan lag men kanske ännu värre; b) att det i lagen handlar om ”hets mot homosexuella”. Att hon sedan kallar det ”hatbrottslagen” är lustigt, det finns flera typer av hatbrott och dessa är till stor del (om inte helt) reglerade i Brottsbalken. Det är givetvis helt okej att inte ha koll på saker men då ska man säga det och inte gå ut och skriva rena felaktigheter, särskilt inte om man är riksdagsledamot. Låt mig också påpeka att detta är något som är oerhört lätt att kontrollera om man verkligen är intresserad av hur det ligger till:

BrB 16 kap 8 § 1 st:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Det står alltså i brottsbalken att det är brottsligt att hetsa mot folkgrupp eller annan grupp av personer med anspelning på sexuell läggning. Annelie har alltså fel i att det bara handlar om homosexualitet, det handlar likaväl om heterosexualitet som om annan sexuell läggning. Dessutom verkar hon tro att detta ”hets mot homosexuella” inte finns i Brottsbalken, vilket ju i och för sig är sant, men inte av den anledning hon verkar påstå.

Jag är absolut öppen för att man kan diskutera det riktiga i att ha en lagstiftning om hets mot grupp av människor på grund av sexuell läggning (man bör kunna diskutera det mesta), men att ha så dålig koll och ändå gå ut så hårt i den position hon har känns närmast patetiskt.

En annan sak är att det tyvärr inte verkar straffa sig att ha dålig koll: Annelie blir återvald gång på gång med många personröster. Jag hoppas innerligt att det bara är höger-kristna som uppskattar människor med dålig koll på fakta — men känner mig inte helt säker.

Det finns oerhört mycket att skriva om Danmark, förutom miljöskildringar och dylikt inte minst om dess nuvarande politiska hegemonis oanständiga uttryck. Att det ibland dessutom blir ologiskt får väl ses som om inte ett bevis på dumhet så i varje fall något som den mest självgode dansken borde kunna förstå.

Jag läste för en stund sedan några artiklar i Amnesty Press (Amnestys medlemstidning) med anledning av Amnesty Internationals 50-års-firande. (I sanning något att fira!) Bland annat läste jag en artikel om Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna och f.d. ordförande för svenska Amnesty och generalsekreterare i internationella Amnesty och enligt wikipedia dessutom företrädare till Per Gahrton som ordförande för folkpartiets ungdomsförbund (på 60-talet).

Artikeln handlade om många intressanta saker men jag kom att tänka på en morgon-eko-sändning jag hörde för ett par veckor sedan. Sändningen handlade om att Thomas Hammarberg i sin egenskap av Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna kritiserade Danmark för något som gällde flyktingmottagande. Poängen var att de inte följde antingen FNs flyktingkonvention, FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna eller Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europarådets konvention som är bindande för medlemsstaterna varav Danmark är en), troligen den sistnämnda.

Detta avfärdades tämligen oförskämt (för att inte säga väldigt oförskämt) med, om jag minns rätt, ett personangrepp på Thomas Hammarberg. Han har nog varit med om värre saker men själva idén att Danmark skulle få sköta sig själv och att andra skulle skita i om de inte följde de konventioner som de ingått med andra och som är juridiskt bindande för dem, dessutom för att förvägra människor deras mänskliga rättigheter är ganska magstarkt. För att inte säga vämjeligt.

Om nu danska regeringen (för det var en representant för dem och inte för Danskt Folkeparti vilket man ju hade kunnat tro) menar att mänskliga rättigheter inte gäller i Danmark, så faller ju rätt mycket av deras argumentation om att det är för att skydda ”danska” värden som just demokrati och mänskliga rättigheter de tycker sig ha rätt att diskriminera och utestänga människor. Eller menar de måntro att det bara är danskar som kan ha mänskliga rättigheter? Så illa kan det ju inte vara, utan måste helt enkelt vara en total brist på logik och stringens och tecken på ett samhälle som aktivt sätter kursen mot den mörka medeltiden (vilken iofs som tur är är ouppnåelig).

Om det nu är så att man inte känner för att kännas vid sina internationella åtaganden att faktiskt respektera mänskliga fri- och rättigheter så kan jag ge ett litet tips: Det finns många länder som faktiskt inte är bundna av Europarådets konvention som man skulle kunna bosätta sig i för att slippa den där jobbige Thomas Hammarberg! Några förslag, där också mänskliga rättigheter inte står så högt i kurs är Kina, Burma, Nordkorea, Saudiarabien och Kuba. Nu vet jag ju inte hur deras invandringspolitik ser ut men danskar torde ju vara vana vid att invandrare behandlas dåligt så det kan ju vara värt ett försök!