Posts or Comments 19 March 2024

Archive for "Vetenskap"



Obegriplighet &Politik &Vetenskap lage | 08 mar 2014

Vad är syftet med att vara feminist eller antirasist?

Är tanken med att vara feminist eller antirasist att vara den som har den mest rättrogna läran eller vara den som lyckas förändra mest? (Och kan man förändra åt rätt håll utan den rättrogna läran?)

[Jag kommer här använda rasism i den gängse meningen och inte i den meningen jag egentligen tycker vore mest logisk.]

Många gånger har jag stött på (på internet) människor som i all välvilja försöker utbilda sina medmänniskor i den rätta läran gällande jämställdhet och antirasism. Inget fel i detta, utan en idédebatt och att vi samtalar med varandra är det svårt att verkligen få syn på alla patrialkala och rasistiska strukturer som finns runtomkring oss (och kanske även i oss?).

Det problem jag ser är att jag tycker ibland att det finns en sorts jante-mentalitet:

Du ska inte tro att du är något!! Det räcker inte med alla kalla sig feminist!! (Förvisso.) Du ska inte kalla dig feminist om du inte tycker så här (precis som jag)! Då är du bara en låtsas-feminist! Eller:

Är du vit så är du rasist! Det spelar ingen roll om du kallar dig antirasist om du är vit eftersom du ändå då [per definition?] är rasist! Som vit kan du aldrig helt förstå rasismen, om du gör precis som jag säger så är du halvt med saken, gör du inte precis som jag säger är du helt emot! En vit antirasist kan inte förstå detta, så bara lyssna på mig och låt bli att ifrågasätta!

Givetvis är detta något tillspetsat, för att jag ska få fram poängen. (Jag har alltså inte läst att någon har skrivit så här men jag menar att samma tankegångar ligger bakom en hel del jag läst.)

Problemet med detta (i mitt tycke) är att detta är djupt kontraproduktivt. Kanske kan man ”branda” sig själv som en med rätt åsikter men i mitt tycke är det viktigaste med att se orättvisorna att därmed kan åtgärda dem. Står då dessa två saker verkligen emot varandra? I mitt tycke gör de det.

För att genomföra saker i ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle krävs att man får flertalet av befolkningen med sig (åtminstone krävs det det i många frågor och i det här fallet så krävs det kanske betydligt mer än en majoritet för att avskaffa rasismen och patriarkatet). Men ett sekteristiskt beteende där rätt åsikt är huvudsaken framför förståelse för andra eller där rätt åsikt är viktigare än att faktiskt nå fram till den andra leder inte till att man övertygar någon annan, istället får man människor att rygga tillbaka och bli avståndstagande alternativt rädda för att göra eller tycka fel. En människa som är avståndstagande är givetvis inte bra men även en människa som är rädd att tycka fel och försöker anpassa sig till auktoriteten utan att våga ifrågasätta är nästan ännu värre. Denna övertygelse är inte genuin utan bygger på rädsla och (förutom att det då är skadligt för personen och djupt oetiskt) leder inte till att man får någon möjlighet att kontrollera att man faktiskt själv har rätt. Även om man verkligen tror sig ha rätt så kan det vara bra att kolla att ens argument verkligen håller… Världen hade varit bättre om fler hade gjort så!

Vill vi ha en värld där människor verkligen är övertygade om det goda i vissa saker och gör rätt för att de vill det eller för att en auktoritet har berättat hur de ska tycka? (Jämför religion f.ö.)

Ibland finns det också en tendens att hålla fram att personer med vissa specifika erfarenheter har mer rätt i en diskussion just på grund av deras erfarenheter och inte på grund av vad som faktiskt sägs. Detta är lite som att om matematikprofessorn säger att en sats är sann så är den det men inte om den matematikstuderanden säger det, därför att budbäraren är en del av beviset. Detta är givetvis absurt. Ett påstående blir inte mer eller mindre sant beroende på vem som säger det! Konsekvensen blir givetvis att sanningshalten i ett påstående ska bedömas utefter innehållet och inte vem det är som säger det! Givetvis kan man tro att matematikprofessorn har rätt (vilket hen oftast har) men detta är inte beviset och matematikprofessorn vore en mycket dålig matematikprofessor om inte hen också kunde bevisa att hen har rätt.

Vad jag vill säga är alltså att en person som har en viss hudfärg inte på grund av detta har mer rätt i vad som är rätt sorts antirasism än någon annan. Möjligtvis har den på grund av sina (troligtvis beklagansvärda) erfarenheter lättare att se vad som är rätt sorts antirasism. Sättet att övertyga andra om detta är inte att påpeka att eftersom den andra inte har rätt hudfärg så har den mindre erfarenheter av problemet och därmed har den fel i sak utan att faktiskt med fakta-argument förklara hur den menar. Då har personen med den andra hudfärgen möjlighet att förstå eller peka ut en brist i resonemanget så att de sedan tillsammans kan komma fram till något ännu bättre.

Argumentet ”jag är x alltså vet jag hur det ligger till” är ett ohederligt argument eftersom det kan verka vettigt men egentligen är djupt auktoritärt och i förlängningen bidrar till ett icke-demokratiskt samhälle där position istället för fakta avgör vad som är sant.

Jag vet att det är jobbigt att ta diskussioner med folk som inte har fattat någonting, inte har någon personlig erfarenhet av att det finns ojämlikhet eller rasism och därför menar att den inte existerar samt är allmänt besserwissrig. (Jag har stått i valstuga många valrörelser och då får man sin beskärda del av dylikt.) Jag menar därför på intet sätt att det är ens skyldighet att alltid ta diskussionen med massa bra fakta-argument och lyssna på andras tokstollerier (det är det dock när man står i valstuga men det är en annan sak).

Det är helt ok att bara snällt påpeka att en tycker att den andra personen har fel i sak och inte har förstått och att man själv är för trött för att försöka förklara. Det som inte är ok är att hänvisa till att ”jag är minsann x” eller ”jag har minsann upplevt x” och därför vet jag mer än du och därför har jag rätt. Det är att understödja de grumliga (fascistiska?) idéerna om att någon bara i kraft av sin position per definition känner sanningen. Nedlåt dig inte till någonting sådant!

Utmana istället de som du anser felaktigen utger sig för att vara feminister och antirasister: Vad tycker du som feminist/antirasist om det här förhållandet? Tycker du som feminist/antirasist att det är rätt att x? Be människorna förklara sina i ditt tycke befängda åsikter! Antingen brister deras argumentation till form eller fakta eller så har de rätt! Finns det brister kan du påpeka dem och ni har kanske alla lärt er någonting?

Fristående fortsättning kring förståelse.

Personligt &Politik &Vetenskap lage | 16 sep 2013

Tankar kring olika sorters rasism och privilegier

Jag har tidigare skrivit lite om vad jag egentligen anser vara rasism. Nu har jag dock läst ett mycket intressant blogginlägg om rasism (och mer) som jag känner en stor lust att diskutera här på bloggen, och väljer för detta syfte att använda ordet rasism i dels den mening jag uppfattar finns i inlägget och dels den mening jag tror folk i gemen många gånger använder (som kanske sammanfaller – det är en fråga för sig).

Jag tänkte kommentera och föra in mina tankar kring några av sakerna som nämns där. Först några allmänna anmärkningar:

Jag är vit och har föräldrar som är födda i Sverige, alla deras föräldrar är födda i Sverige och alla deras föräldrar är födda i Sverige och säkert fler men det vet jag inte så noga. Jag är svensk (dvs svensk medborgare – det är den enda vettiga definitionen). Jag pluggar juridik och det kommer influera den här bloggposten. Kanske kommer även min fäbless för naturvetenskap att göra det.

Jag funderade direkt när jag läste ”pkmaffians” inlägg och kategorisering i två olika former av antirasism vilken form jag kunde tänkas tillhöra: (jag citerar)

Jag tänker mig att det just nu praktiseras (åtminstone) två olika sorters antirasism. Den ena låter ungefär såhär: ”All rasism är lika dålig, oavsett vem som drabbas. Att en vit svensk blir utsatt för rasism av en rasifierad svensk är lika illa som det omvända scenariot. Handlingar och motiv är viktigare än kontexten i vilken handlingarna sker.”

Den andra lyder: ”Vi lever i ett samhälle/en kontext som gynnar vita över icke-vita personer. Det leder i sin tur till att vita människor har ett särskilt privilegium – white privilege – och makten som kommer med det. Vi vill kritisera och ifrågasätta den makten, eftersom den föder ett system som när sig på ojämn makt-och-resursfördelning. Rasismen som riktas uppifrån – av vita, som då har systemisk makt – förstärker rasistiska strukturer och vithetens överordnade status.” *djupt andetag*

Enligt Antirasism Typ Två verkar alltså rasistiska handlingar i och genom ett system – det är det systemet (fördomar plus makt) man talar om när man talar om rasism.

Enligt Antirasism Typ Ett är rasism rasistiska fördomar, och maktperspektivet spelar (oftast) ingen större roll.

Jag känner mig inte hemma i någon. Enligt min mening är all rasism dålig, men inte lika dålig. Graden av ”dålighet” beror enligt min mening på hur stor skada rasismen gör. Detta säger kanske inte någonting direkt men det avvisar perspektivet dels att all rasism är lika dålig men också någonting som jag uppfattar i variant två ovan, nämligen att rasism i princip bara finns inom ett system.

Jag anser (se denna post) att rasism är rasistiska fördomar. I definitionen av rasism spelar maktperspektivet ingen roll. I praktiken och i studierna av rasism spelar dock maktperspektivet stor roll och inte minst i frågan om skadan som den ställer till med, alltså hur dålig den är (enligt mitt sätt att se).

Vad beror då skadan på? Jag tror den beror mycket på vilken maktställning den som blir utsatt och den som utsätter har. Rasism gentemot svenskar faller i dagens Sverige i många fall tämligen platt och gör därför inte särskilt stor skada (betyder inte att det inte är rasism utan bara just att den inte gör så stor skada). Skadan beror mycket på den som blir drabbad och hur den uppfattar det och hur den känner det. Handlingen att utsätta någon för sin rasism kan se likadan ut gentemot två personer som kan uppfatta det olika och lida olika skada. Detta ger då olika resultat som för samhället är olika dåligt.

Det är inte samma sak som att de båda handlingarna är olika mycket förkastansvärda! Det är en annan sak som jag tycker ska bedömas utefter andra kriterier där man bör gå in på gärningsmannens subjektiva sida. Har personen kännedom (eller borde den ha det) om hur sin rasism kommer mottagas? Har personen några onda avsikter? (Återigen – skadan kan vara mycket stor utan onda avsikter men den som yttrat det rasistiska behöver kanske inte vara lika förkastansvärd.) Kanske finns det någonting specifikt som kan ursäkta beteendet i något avseende (typ dödsfall inom familjen eller liknande)?

Hur samhället bör arbeta mot rasism är ytterligare en annan sak där man bör se på skadan som människor lider av rasismen och prioritera det där skadan är störst vilket i snittfallet är de som i snitt är mest utsatta, vilket inte kommer vara folk som ser ut som ”svenskar”. Här bör man tydligt se maktstrukturerna eftersom dessa i så stor utsträckning bidrar till skadan och här måste man se till diskriminering men också ge människor verktyg att personligen hantera de saker de utsätts för på bästa sätt. (Kort sagt de metoder som genom vetenskap bäst minimerar skadan och de metoder som minimerar de moraliskt mest förkastliga uttrycken bör prioriteras.)

Som ni märker är jag en stor anhängare av att man är väldigt tydlig med vad man egentligen menar och inte slarvar med formuleringar. Jag säger inte att pkmaffian gjort det mer än någon annan, och jag tror att sådana här texter som jag läser ofta dels blir relativt långrandiga och kanske inte så roliga att läsa. Det jag säger är att jag tror vi skulle förstå varandra mycket bättre om vi var mycket tydligare med vad vi egentligen menar. Låt mig ge exempel genom att diskutera några fler saker i pkmaffians text:

Texten om Erik Helmersson i DNs resonemang om RFSU förstår jag inte alls (då har jag ändå läst hans text) men texten om Fredrik Strages text i DN tänkte jag kommentera. Förlåt mig för ett väldigt långt citat här men jag tror det underlättar förståelse bäst:

Enligt Strage behöver ”Miley Cyrus […] bara skaka och smiska rumpa för att stämplas som rasist.” Strage ifrågasätter begreppet ”cultural appropriation” och menar att vi inte skulle ha haft rockmusiken (tragedi!!) om det inte hade varit för att man, eh, “lånade” av varandra.

Okej. Här är en del av kritiken som har riktats mot Miley – inte av Strages “kulturvänster” (vilka är de och hur blir jag medlem????), utan av svarta amerikanska feminister: när Miley gjorde sin ”sexiga” debut gjorde hon det genom att lägga till sig med attribut som i USA förknippas med svarta amerikanska kvinnor. Därigenom kopplas sexualiteten, den vågade, farliga sexualiteten, med svarthet – det Miley gjorde var speciellt för att en vit kvinna gjorde det. Det bidrar till en vidare, rasistisk och sexistisk struktur i vilken svart kvinnlig sexualitet definieras med och mot vit femininitet. Miley Cyrus agerande kan därför kallas för rasistiskt enligt Antirasism Typ Två – men inte enligt Typ Ett, remember? När Strage skriver såhär:

Men kravet på artister att ta hänsyn till [kolonialt förtryck/rasism]  – och vara “jävligt försiktiga” – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.

erkänner han inte att problemet som de svarta feministerna tog upp faktiskt inte handlade om att kulturer ”inte ska blandas”, utan var en kritik av att en vit kvinna i en maktposition tog sig rätten att definiera sig med och mot svarthet. För, enligt dessa kvinnors analys, befäster det en vit överhöghet – och kostar således svarta kvinnor. (Jag tänker osökt på att den här sortens analys, dvs bland annat MIN, kan se samband mellan exempelvis blackface på Berns och de ökande hatbrotten mot svarta i Sverige – att båda är en del av ett vidare system som objektifierar svarta kroppar, som fråntar oss agens och subjektivitet.)

Men ÄN en gång konfronteras inte analysmodellen eller teorin bakom den – i stället drar Strage en sexig extremhöger-liknelse. (Ååh, extremhöger-liknelser, vad skulle antirasismen vara utan mantrat, ”Ni är lika illa som Avpixlat!!”?)

För mig är det här väldigt frustrerande – som att försöka ha en konversation med någon som hela tiden ba, ”Yo, Imma let you finish, but vi är alla lika goda kålsupare!!” Utan att låta en tala till punkt. Det leder dessutom till en ointressant och repetitiv debatt, då man på sin höjd ser lösryckta citat kritiseras utan djupare analys. Ibland försöker någon drämma till en med ”har du tänkt på…!”-grejer, som faktiskt länge har diskuterats inom området (se exempelvis Adam Cwejman, vars ”har ni tänkt på att prat om svarthet och vithet till en viss del skapar identiteterna svart och vit!?!” har diskuterats av bland annat Sara Ahmed, Richard Dyer, och Nira Yuval-Davies).

Här tycker jag att pkmaffian missar något MYCKET väsentligt. Pkmaffian skriver att Miley Cyrus kan klassas som rasist enligt pkmaffians analysmodell. Det är möjligt men i sådana fall är det en felaktig analysmodell. Innan jag går in på varför vill jag bara säga något om Miley Cyrus: Jag vet knappt vem det är och jag har inte sett hennes video och jag har ingen som helst aning om hon är rasist eller inte eller var hon står i någon politisk fråga. Jag tycker det är mycket problematiskt att hon bidrar (som jag förstått det) till att unga kvinnliga pop/rock-artister måste vara sexiga och klä av sig och den fokus på utseende som blir följden. Jag tycker det är hennes rättighet att göra det om hon vill men hade önskat att hon tänkt på konsekvenserna och inte gjort det.

Det jag vänder mig emot i pkmaffians text är just att bara för att hon lånat/stulit/härmat från någon form av svart kultur eller liknande så kan hon ses som rasist. Hon kanske är rasist men det är inte detta som gör det isf! Jag tycker pkmaffian kommer in på en begreppsförvirring: Jag utesluter inte att Miley Cyrus handlande blir en del i en rasistisk sktruktur som kan få stora skador som följd. Jag har ingen möjlighet att överblicka detta och lämnar det åt andra att bedöma. Men för att en människa ska vara rasist tycker jag det faktiskt krävs att personen hyser någon form av rasistiska fördomar.

Låt mig ta ett exempel: Säg att jag kör en stor rosa bil och några rasister (som också är homofober – surprise!) blir sura och försöker förfölja mig till fots men ger upp efter en stund. De ser då en svart människa. De hade kommit att se denna svart människa om det inte varit för mig och min rosa bil. Nu börjar de håna och trakassera sin medmänniska. Detta hade aldrig hänt om inte jag kört min bil tidigare. Är då detta mitt fel?

Nej svarar jag och säkert de flesta andra också. Min poäng är att bara för att ett handlande får en viss konsekvens betyder det inte att den som handlar också kan hållas moraliskt ansvarig för konsekvensen. Jag tycker då att frågan är om Miley Cyrus kan hållas moraliskt ansvarig för de (potentiella) negativa konsekvenserna av sitt handlande. Jag vet inte svaret. Det jag vet är att det inte är givet.

Kanske invänder någon att det var helt omöjligt för mig i bilen att förutsäga konsekvenserna men att Miley Cyrus mycket väl visste precis vad hennes handlande skulle få för konsekvenser och att hon gjorde det ändå eller kanske till och med just därför? Så kan det vara men då har vi ändå gått ifrån den automatiska kopplingen mellan handlande och rasismen och lagt till ett mycket viktigt mellanled – nämligen subjektivt granskat vad Miley Cyrus visste eller borde veta om konsekvenserna.

För mig så låter dessutom de analyser som pkmaffian pratar om att svarta amerikanska feminister gör inte långsökt utan en analys med väldigt många steg. För att Miley Cyrus handlade ska ha rasistiska konsekvenser (vilket inte automatiskt gör henne till rasist) måste alla stegen klaffa och jag tycker det verkar vara väldigt många hål. Det måste liksom hålla empiriskt (dvs i verkliga livet) och inte bara i en teori för att verkliga människor ska bli utsatta. Jag säger inte att det inte gör det men det borde väl åtminstone behöva göras troligt. (Mycket möjligt att feministerna redan gjort det – jag vet ju inte alls eftersom jag inte läst vad de skrivit.)

Slutligen håller jag med pkmaffian om att det är frustrerande när folk bara plockar saker ifrån tomma luften (som det verkar som om Fredrik Strage gjort i detta fall) utan att ha belägg eller på ett vettigt sätt definiera sin syn osv. Mitt problem med pkmaffians text är att jag tycker de också gör det, om än i mindre utsträckning. Kanske är det en nödvändig konsekvens av att inte blir för långrandig (som jag är – dock utan att ha nått perfektion på tydlighetsaspekten är jag väl medveten om).

Vill slutligen bara säga att jag tycker det är viktigt att hålla isär dels handlande, tankarna bakom handlandena och de konsekvenser handlande får (se ovan).

Obegriplighet &Politik &Riksdagen &Vetenskap lage | 17 sep 2009

Som ett brev på posten…

…kom så debatten om studieavgifter för svenska studenter när regeringen presenterat sitt förslag på studieavgifter för utländska dito. De som menade att studieavgifter för svenska studenter inte är nästa steg får nog fundera ett steg till.

DNs ledarsida går ut hårt och menar att vi måste ta debatten om ”social utjämning och utbildningskvalitet”, dvs studieavgifter för svenska studenter. Att högskolevärlden debatterat social utjämning, breddad rekrytering (dvs att inte bara medelklassbarn ska gå på högskolan vilket ju är en viktig del av social utjämning) och kvaliteten på utbildningarna i stort sett konstant de senaste åren måste ha gått DNs ledarsida förbi. Men DNs ledarsida har väl helt enkelt inte så bra koll på högskolevärlden…

Låt mig först skriva att jag inte träffat någon som tycker att låga anmälningsavgifter för studenter utanför EES-området är relativt okontroversiella. Det är inte där skiljelinjerna går.

Istället är det när DNs ledare börjar de låtsat logiska krumsprången på väg mot studieavgifter för svenska studenter som det går riktigt fel. Vi får veta att grundskolan hade en utjämnande effekt när den infördes, men att den sociala utjämningen därefter stannat av. Om skribenten menar att utbildning efter grundskolan inte ger något eller att grundskolan bara hade effekt när den infördes går inte att utläsa men det spelar mindre roll eftersom det blir lika fel hur som.

Enligt DN är sambandet mellan ett lands BNP och andelen på högskolor starkare än sambandet mellan avgiftsfrihet i högskolan och andelen på högskolor. Resonemanget är dock fullständigt irrelevant av flera orsaker. För det första för att det faktiskt inte har någonting att göra med social utjämning att göra eftersom det inte framgår vilka det är som går på högskolan. Framför allt är det dock problematiskt eftersom det inte går att få in fler studenter i högskolan än det finns platser för, oavsett hur avgiftsfritt det är.

Man kanske får fler sökande till en avgiftsfri plats men det kan faktiskt inte gå fler studenter på en avgiftsfri plats än på en plats belagd med studieavgift… Vad som däremot är högst tänkbart är att länder med högre BNP faktiskt ordnar fler högskoleplatser, och därmed får sambandet sin naturliga förklaring.

Nu ser dock inte DNs ledarsida detta uppenbara sammanhang utan börjar istället prata om att avgifterna bara är en mindre del i kostnaden för att studera, den inkomst man mister på att inte jobba är större. Problemet är bara att det är två helt olika saker. Studieavgiften är någonting man måste betala medan arbetsinkomsten man ”mister” inte är någonting man blir av med, trots DNs ordval, utan någonting man kanske kunde ha fått men nu mer säkert inte får.

Man kan också fråga sig om någonting (studieavgifter) blir bra bara för att det är en mindre kostnad än någonting annat (som inte är en kostnad). Jag kan tänka mig oerhört många saker som kostar mindre än andra saker (där dessutom båda är kostnader!) som ändå inte är bra!

Den totala kostnaden (alltså summan av kostnaden och icke-kostnaden) måste enligt DN även ställas i relation till det studier ger. Detta måste uppstår dock bara om man som DN har behov av att försöka rättfärdiga att inrätta studieavgifter på högskolan. Annars kan man i ett fritt samhälle som vårt göra som man vill.

Att det förekommer höga studieavgifter i USA (de är ganska varierande men kan vara väldans höga) kan tydligen motiveras på just det sättet, att avkastningen på studier är hög eftersom löneskillnaderna i USA är stora och skatterna är någorlunda låga. Hur dessa höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter skulle kunna bidra till social utjämning skriver dock inte DN. Faktum är att det finns överväldigande vetenskapliga belägg för att höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter inte bidrar till social utjämning utan snarare motsatsen. Men nu var ju inte DNs ledarsidas kontakt med akademin så god heller.

När vi sedan pratar om svensk utbildningspolitik så menar DN att det mest utmärkande är den tydliga kopplingen mellan avgifter och storleken på högskolans resurser. Det är lustigt att DN hittar en tydlig koppling mellan något som inte finns (avgifter på svenska universitet och högskolor) och något som finns (högskolans resurser). För det är ingen framtid de pratar om utan något som finns. Tydligt.

Som avslutning börjar DN med att (felaktigt) anta att det inte går att ge tillräckliga resurser till högskolan och ställer sedan två saker mot varandra som inte står mot varandra, nämligen avgiftsfrihet och utbildningar av hög kvalitet, och ber att vi ska välja. Jag väljer båda och är nöjd med det.

För att lindra de hårda orden om avgifter så påpekar ledaren att ”Om avgifter kombineras med generösare studielån behöver de inte avskräcka studenter från hem utan studietradition.”. Varifrån de fått detta faktum kan man ju fundera på. Inte är det baserat på vetenskap i varje fall eftersom det är visat att studenter från hem utan studietradition undviker att ta studielån. Just lånen avskräcker. Att effekten skulle bli mindre med väldigt mycket högre lån betvivlar jag.

Som slutord uppmanar DNs ledare oss att föra en debatt om avgifter ”som kraft för utjämning av sociala skillnader”. Snacka om att leva i en flummig nyliberal dröm.

Kommunfullmäktige &Obegriplighet &Politik &Vetenskap lage | 17 Dec 2008

Om att hata sanningen

Helene Odenjung skriver i princip att Miljöpartiet Göteborg hatar bilar. (Fast hon är förstås för rutinerad för att skriva det rent ut.)

Detta är inte något nytt argument. Det är egentligen varken nytt eller ett argument. Borgare har sagt detta om Miljöpartiet länge och att påstå att någon hyser en känsla är knappast ett argument, i varje fall inte i särskilt många diskussioner. Särskilt inte om denna ”någon” är en organisation som rimligtvis inte kan hysa några känslor alls. Människorna som är medlemmar i Miljöpartiet (denna underbara skara till vilken jag stolt kan räkna mig) hatar sällan bilar. Själv älskar jag att köra bil (vilket säkert till dels beror på att jag gör det så sällan).

Det som brukar föregå påståendet att någon ”hatar bilar” är ofta är påpekandet att utsläpp från bilar har en negativ påverkan på den planet vi lever på. Detta är faktiskt någonting som inte bara kan ignoreras och viftas bort med att någon ”hatar bilar”. Oavsett vad människor känner så har bilarna en miljöpåverkan.

Det finns inget övernaturligt väsen som ser till att bilarna genererar utsläpp bara för att någon människa (eller organisation för den delen) känner hat gentemot någonting.

Det är inte heller så att påståendet att förbränningsmotorer bygger på att omvandla kolväten och syre till koldioxid och energi blir mindre sant om det sägs av en människa som påståtts hata bilar. Det skulle inte ens bli mindre sant om det sades av någon som hatade SAAB eller hade som fritidsintresse att måla akvarell. Det är nämligen sant.

Någonstans måste väl ändå den borgerliga sanningsfientligheten ta slut? Det är som att när någon påpekar att det behövs sjukvård svara med ”Men du hatar ju apelsiner!” och tro att diskussionen är avgjord till sin fördel.

PS: Ett argument skulle kunna vara: Jag skiter i miljön, kommande generationer och människorna i Bangladesh, det viktigaste är att jag får bränna hur mycket bensin som helst till hur lite pengar som helst hur ofta som helst. DS

Vetenskap lage | 07 feb 2008

Vetenskapstroende?

Många religiösa har börjat beskriva ateister som ”vetenskapstroende” i någon sorts försök att misstänkliggöra dem. Poängen torde vara att visa att ateister visst är troende, bara att de tror på vetenskap istället för religion. Detta är så bissart att det faktiskt är riktigt skrattretande men då det är så vanligt förtjänar det ändå att bemötas.

För det första kan man undra om det verkligen borde användas av religiösa som ett skällsord? Borde inte religiösa människor tycka det vara positivt att tro? Om det inte uppfattas som det så är det ju en något självdestruktiv (om än någorlunda klarsynt) inställning till sitt eget liv.

För det andra kan man ju undra om de då menar att de själva inte tror på vetenskap? Det gör säkert vissa av dem inte men de flesta torde nog ändå inte göra det. Det för mig över till det tredje och viktiaste resonemanget:

Ordkonstruktionen är tänkt att signalera någon sorts ”övertro” på vetenskap, att vetenskapen skulle ha blivit närmast religiöst dyrkat. Jag tror detta delvis kan bero på många religiösa människors svårighet att förstå att frånvaro av religiös tro oftast bara är just frånvaro av den. Det finns oftast ingen saknad eller tanke att någonting annat skulle sättas ”i dess ställe” eftersom det inte borde finnas något ”ställe” att sätta in en sådan konstig konstruktion som religion hos många ateister.

Ordkonstruktionen ”vetenskapstroende” är dessutom väldigt problematisk. Det handlar alltså att tro på vetenskap. Men vad är då denna vetenskap man ska tro på? Ska man tro på sådant man vet? Och vem gör i sådana fall inte det?

”Vetenskap” är ett abstrakt begrepp som inte ska sammanblandas med kunskap eller vetenskapliga resultat. Det är mer en idé eller en metod än de faktiska resultat enskilda människor kommer fram till vid olika tidpunkter med hjälp av denna vetenskap. Att vara vetenskapstroende i den kontexten torde då betyda att man anser tanken att med olika kvalitetssäkrade metoder undersöka hur saker verkligen ligger till vara en bra idé. Alternativt att man tror att det finns en metod eller idé som kan beskrivas som vetenskap.

Det många religiösa kanske menar är nog ingen av de två ovanstående alternativen utan kanske är det en begreppsförvirring och man menar att ”vetenskapstroende” automatiskt tror på alla resultat alla enskilda forskare kommer fram till vid varje enskild tidpunkt. (Vilket givetvis då kommer handla om saker som inte är förenliga.) Förutom det som sagts att detta skulle vara en begreppsförvirring så bör det nämnas att knappast någon omfattar denna bisarra ”tro”.

Om någon mot förmodan ändå skulle tänka på detta sätt kring vetenskap så handlar det fortfarande inte om en tro i samma bemärkelse som en tro på en religion. Anledningen till att någon skulle tro på det är ju att de sympatiserar med idén om att ta reda på fakta på ett kvalitetssäkert vis och därmed anser det vara fakta och därmed tror på det. Inte att de läst det i någon gammal skrift som ingen kan verifiera men som däremot falsifierats på en mängd olika ställen.

Ordet ”vetenskapstroende” borde lika lite användas som ”ödletroende” (tro på att det finns ödlor?), ”demokratitroende” (tro på idén om demokrati?) eller ”faktatroende” (tro på sådant som bevisligen är fakta?).

Människor får självklart tro på religiösa föreställningar men gärna låta bli att låta sina egna idéer om troende beskriva alla andra människor och deras tankar.

Övrigt &Politik &Vetenskap lage | 22 aug 2007

Vad behöver man egentligen förklara som politiker?

Jag läste idag en artikel i DN om den indisk/amerikanska feministen och professorn i kvinnotvetenskap Chandra Mohanty. Det var en ganska läsvärd artikel även om jag blev lite besviken, hade nog för stora förhoppningar.

Det som slog mig i varje fall var att hon vid ett tillfälle i artikeln citeras:

”Västerländska och särskilt amerikanska feminister måste dessutom skapa motallianser tillsammans med de kvinnor som lever i konflikzonerna, kvinnor på ort och ställe bekämpar USAs imperiprojekt. Annars är risken att västvärldens feminister gör sig medskyldiga till övergreppen. Den intressanta feministen i dagens USA är kort sagt den som undersöker kriget som sådant – och hur kriget inneburit en ny syn på invandring, övervakning och medborgarskap.”

Jag tycker själv det är väldigt intressant vad kriget mot terrorismen inneburit för de mänskliga rättigheterna men ifrågasätter att detta så på rak arm utan förklaring kan sägas vara den intressantaste feminismen i USA. Kanske var det bara hennes åsikt men som professor förväntar jag mig att personliga åsikter markeras som personliga åsikter för att inte misstas som fakta.

Ännu konstigare är uttalandet att västvärldens feminister riskerar göra sig medskyldiga till de övergrepp USA begår på kvinnor och andra i konfliktzoner. Detta om de inte skapar allianser med kvinnorna där. Det räcker alltså inte med att de aktivt jobbar emot, de ska jobba emot på det sätt som Chandra Mohanty förespråkar. Här vore det också intressant att veta om det är professorn eller privatpersonen som talar.

Det intressantaste med detta ur mitt perspektiv är dock inte det jag redan skrivit, detta har många många gjort sig skyldiga till utan det intressantaste tycker jag är att journalisten inte avkräver henne en förklaring på allt detta. Hon kan mycket väl ha helt perfekta förklaringar som jag givetvis missar för att jag inte är tillräckligt insatt.

Det är lite som med matematiska bevis, hur många led som behöver skrivas ut beror på hur insatt den som läser beviset är. Enkla saker kanske inte ens behöver skrivas alls eftersom de är så uppenbara för vissa medan annat måste förklaras in i minsta detalj eftersom personen som ska förstå inte har så stor kunskap från början.

Jag anser mig dock vara relativt allmänbildad och definitivt mer inläst på filosofi, feminism, ekonomisk historia och imperialism än många andra i Sverige. Jag ser tre möjligheter:

1. Både Chandra Mohanty och journalisten tycker det är så uppenbart att de inte disktuerar det ens. (Där tycker jag att journalisten borde insett att det inte är uppenbart.)

2. Journalisten frågade men fick ett blaha-svar som inte går att trycka. (Då tycker jag inte att journalisten borde varit så snäll utan ifrågasatt det hela.)

3. Journalisten frågade och fick ett bra svar som han tyckte var onödigt att trycka. (Borde inte ha utlämnats anser jag eftersom de flesta med mig hade fått en mycket bättre förståelse med förklaringen.)

4. Det var inte uppenbart för journalisten men han frågade ändå inte.

Jag tror tyvärr på det sistnämnda. De flesta människor behöver inte förklara sina konstiga åsikter (som mycket väl kan visa sig vara helt underbyggda) eftersom det inte är journalistens (anser han/hon) uppgift. Politiker däremot behöver, är min erfarenhet, mycket oftare förklara sina ställningstagande. Det finns säkert förklaringar men jag tror världen skulle bli bättre om vi vågade ifrågasätta våra egna och andras slutsater och se vad de baserar sig på.

Personligt &Vetenskap lage | 14 maj 2007

Vetenskaplig metod eller inte?

Tog en promenad med min iPod och lyssnade på Richard Dawkins ”The God Delusion”. Uppenbart är att bilarna är ett gigantiskt problem även på den inte så hårt trafikerade Linnégatan. Det gick i princip inte att lyssna på en talbok eftersom bilarnas ljud helt tog över. Det är fascinerande hur väl örat och hjärnan lyckas fjärma av detta ljud när man inte behöver lyssna på någonting annat.

En anna sak som jag tänkte på är givetvis med vilken metod man ska angripa ett problem. Det finns säkert mängder av metoder men den jag föredrar är med logik, empiriska undersökningar och rationella argument. En annan metod kan vara att vända sig till Gud för att höra vad som är lösningen. (Detta kan man då göra genom att antingen känna efter vad gud säger till en eller vända sig till någon form av auktoritet såsom en präst eller en helig bok.)

Det går naturligtvis även att blanda metoder eller använda olika metoder vid olika tillfällen. Jag inser att den vetenskapliga metoden inte fungerar utan någon form av värdegrund när det kommer till moraliska frågor. Det är dessutom rimligt eftersom moraliska frågor inte har något definitivt svar.

Logik, empiriska undersökningar och rationella argument gör sig bäst när det handlar om att ta reda på någon form av objektiv sanning. Den objektiva sanningen kan givetvis vara om det finns hundar men lika gärna hur en viss person känner. Den kan dock inte handla om hur man bör känna.

Jag vill dock starkt ifrågasätta att man använder olika metoder för att undersöka det om vilket det kan finnas en objektiv sanning.* Varför tror människor att det finns övernaturligheter såsom gudar eller spöken men tror samtidigt att det finns DNA? Varför vänder sig människor till bibeln för att få reda på hur världen skapades men till vetenskapen när de vill konstruera en bil? Varför tror religiösa extremister att vetenskapen har fel men använder sig av mediciner baserad på samma vetenskap?

Vad är det som avgör vad som ska förbehållas religion och vidskepelse och vad för någonting man kan undersöka med vetenskap?

* Det kan inte finnas och samtidigt inte finnas vare sig någon form av gud, hästar, ett botemedel mot cancer eller spöken.

Obegriplighet &Politik &Vetenskap lage | 12 maj 2007

Att skära i någons könsorgan

Det kan ju finnas många orsaker att skära i någons könsorgan, eller ännu värre skära bort en del av någons könsorgan. Jag tycker att vuxna människor, så långt det är möjligt med hänsyn taget till andra, ska få bestämma själva över sin egen kropp.

Jag tycker alltså att omskärelse ska vara tillåtet för de vuxna människor som vill låta göra ingreppet på sig själva. Jag tycker man kan få skära av sig hur stor del av sitt könsorgan man än känner för om man är vuxen och gjort ett väl genomtänkt beslut.

Däremot vänder jag mig mot den bisarra sedvänja att tro att man får skära bort bitar av någon annans könsorgan utan att fråga personen först. Särskilt när det gäller barn som inte har någon reell möjlighet att protestera (bara skrika vilket de gör). Att många dessutom hävdar att detta ska göras utan vare sig bedövning eller medicinsk expertis får mig att må ännu mer illa.

Det mest bisarra i det hela är dock att det är tillåtet i Sverige idag när det gäller pojkar. Jag skojar inte.

I detta sammanhang måste jag tyvärr gå in på frågan om det inte finns någon fördel för barnen att vara omskurna? (Att ta med de fördelar som de som skär om ett barn kan uppleva tycker jag endast är djupt subversivt.) Jag har lyckats snappa upp två argument:

1. Det är lättare att sköta sig personliga hygien.
2. Det finns viss minskad risk att bli smittad av AIDS vid oskyddade samlag.

Argumenten tycker jag är riktigt sjuka också. Om jag tar tvåan först: Det finns, har det visat sig i en vetenskaplig studie, fog för att säga att risken att bli smittad av någon som har AIDS minskar om den som penetrerar vid samlaget har omskuren penis. (Tilläggas kan att den som har en helt avskuren penis inte alls riskerar att penetrera vid samlag och då försvinner risken helt till skillnad från vid bara omskärelse.) Ett sjukt mycket effektivare sätt att minska risken (den nästan elimineras helt) att få AIDS vid samlag är att använda kondom. Kan vara ett tips innan man vilt börjar skära i andra människors könsorgan.

Så till argument nummer ett: Det är lättare att sköta sin hygien. Förutom att jag inte läst någon vetenskaplig studie som visar detta så kan jag konstatera att det är sjukt lätt att sköta sin hygien utan att vara omskuren. Tro mig jag har prövat. Om man tycker det är svårt eller jobbigt lär man ha gigantiska övriga problem med livet.

Ett annat argument för omskärelse av pojkar är att sedvänjan har religiös anknytning och som alla sedvänjor som har religiös anknytning så ska den särbehandlas och borde således vara tillåten för att inte inskränka på människors religionsfrihet. Frågan är vems religionsfrihet vi pratar om. Vi kan knappast prata om en vuxen människas religionsfrihet att skära i andra människors könsorgan utan att få tillåtelse. Lösningen blir att man anser att barnets föräldrar får bestämma över barnet och välja vilken religion barnet ska tillhöra och vilka ingrepp som behövs för detta.

Religionsfrihet innefattar dock också frihet FRÅN religion och vi har ett samhälle som bygger på varje människas okränkbara rättigheter och inte ett klansamhälle där klanens (familjens) överkucku kan bestämma över alla andra. Det är barnets rättigheter och friheter som måste sättas i främsta rummet och inte föräldrarnas rätt att skära bort olika kroppsdelar beroende på ohejdad vana, religiös övertygelse, psykisk sjukdom, illvilja, missriktad välvilja eller oförmåga att känna medlidande.

Jag undrar ibland hur det kommer sig att man överhuvudtaget gör sådana här ingrepp. När det gäller kvinnors omskärelse finns det ofta tydlig anknytning till att kontrollera och försvåra kvinnans sexualitet. Faktum är att mäns förhud innehåller nervtrådar och tar man bort dem minskar känseln. Dessutom skyddar förhuden. Vetenskapliga undersökningar har visat att känseln i en omskuren penis är betydligt sämre än i en icke omskuren. Männens sexuella njutning minskas alltså också rejält genom att skära bort delar av barnens könsorgan.

Att behålla detta barbari mot oskyldiga människor som inte kan försvara sig eller göra övergreppet ogjort när de är vuxna är så elakt och onödigt att jag bara inte kan förstå.

Barnkonventionen tycker jag är tydlig när det gäller detta. (Barnkonventionen har ratificerats av alla FNs medlemsländer förutom USA och Somalia vilket för övrigt är ganska talande.) Ett urval av punkterna:

Artikel 2
1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.

Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

Artikel 24
3. Konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.

Det finns också skrivningar om föräldrars religionsfrihet vilket någon kanske tolkar som att föräldrarna får göra vad de vill med sina barn i religionens namn men jag tycker inte det är en rimlig tolkning.

Särskilt skrivningen om att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa tycker jag är talande.

Det måste bli slut med att konservativa krafter får fritt spelrum att skära i barn för att begränsa deras framtida sexuella lust. Låt alla barn få behålla sina könsorgan!

Tillägg: RFSU har uttryckt det på ett utmärkt sätt!

Personligt &Politik &Vetenskap lage | 12 maj 2007

Fler döda människor

Skrev för ett litet tag sedan om Mstislav Rostropovich, när jag fått reda på att han precis dött. Det känns fortfarande tråkigt.

Något annat som fortfarande känns tråkigt är att Douglas Adams är död. Igår var det sex år sedan han dog. Det finns många andra som skrivit mycket om honom och inte minst har han skrivit mycket själv.

Fascinerande och beundransvärt hos Douglas Adams är förutom givetvis hans böcker även att han var en varm macintosh-anhängare och allmänt intresserad av teknik och en radikal ateist som såg att vi människor har ett ansvar och därför var engagerad i miljöfrågor.

Politik &Vetenskap lage | 23 apr 2007

Rätt men ändå så fel

Tydligen vill skolmajor Björklund (tyvärr fortfarande dito minister) att skolorna bara ska använda ”beprövade” metoder mot mobbning. Om han menar metoder som bevisligen fungerar är han inne på helt rätt spår. Allt för ofta används metoder i skolan som man faktiskt inte vet om de har någon effekt när det finns metoder som har en bevisad effekt.

Att använda metoder som har en bevisad effekt är ett bra grundläggande tankesätt nästan överallt. Tyvärr finns det två problem med Björklunds förslag. Dels är det det problem som Eva-Lis Preisz, ordförande i Lärarförbundet nämner i artikeln ovan dvs att det blir svårt att utveckla nya metoder om man inte får pröva. Givetvis borde nya metoder få utprövas och gamla förfinas och utvecklas.

Det andra problemet är att anti-vetenskapsmannen Björklund vill skriva in vilka metoder som ska få användas i skollagen. Detta visar att han alls inte förstått hur vetenskap går till (alternativt är en durkdriven populist som skiter i eleverna). Det sker nämnligen en utveckling av det vi vet med hjälp av vetenskap. Detta är själva poängen med vetenskap; att vi ska lära oss mer för att kunna få ett bättre samhälle. Om han skriver in vilka metoder ”som fungerar” i lagen så övergår han från att lita till vetenskapen för att se vad som fungerar till att lita till vad han själv fått för sig att skriva in i skollagen efter att han kanske förstått vad experterna egentligen menar.

Det där med att nya metoder har svårt att komma in kanske inte skulle vara så stort problem i och med att han ändå inte vill tillåta forskningen att testa nya metoder (det är så man får reda på om de fungerar eller inte) om det inte vore för att de nya metoderna kunde hjälpa en massa elever som riskerar för att bli utsatta för mobbning.

Personligt &Politik &Vetenskap lage | 26 mar 2007

Oliberalerna, auktoritärerna och populisterna (Folkpartiet)

Folkpartiet oliberalerna, auktoritärerna och populisterna fortsätter sin marsch mot en skola med mål som likriktning, inordning, kollektivism och frihetens underordning under den allvetande skolministermajoren Björklund.

Denna gång handlar det om obligatoriska nationella prov i svenska och matematik. Kanske inte så farligt tycker någon. Nej, det kanske passar flera elever och/eller skolor. Problemet är ordet obligatorisk. Det ska alltså vara för alla, även de det inte passar. Kanske en annan invändning då, är det inte bra att kolla så att alla skolelever hänger med? Problemet är att förslaget inte är kopplat till den relevanta måluppfyllelsen, den som finns i senare årskurser. Det finns alltså ingen möjlighet att bedriva vissa andra undervisningsmetoder som inte skolöverfurir Björklund tänkt sig:

Svenska Dagbladet rapporterar om hur det skulle slå mot Waldorfskolor. För att undvika missförstånd kan sägas att jag själv gått i en waldorskola i Göteborg. (Trots att jag inte haft ett enda nationellt prov i svenska eller matematik råkar jag vara rätt duktig på både svenska och matematik. För övrigt lärde jag mig en hel del svensk grammatik från en schweizisk lärare, snart kommer väl förslag om att alla som undervisar i svenska på gymnasiet måste ha svenska som modersmål?) Jag är kritisk till en hel del i waldorskolorna men inte är det frånvaron av nationella prov i årskurs tre. Jag skriver kanske om denna kritik någon annan gång.

För waldorfskolor bryter i varje fall detta mot hela pedagogiken. Det verkar dock inte skolöverfuriren Björklund vara ett dugg intresserad av. Jag undrar om folkpartiet oliberalerna antingen inte längre tycker att friskolor ska få finnas eller inte tycker att de ska kunna ha alternativ pedagogik, i varje fall inte en som inte är godkänd av skolöverfuriren. (Skolverket har redan godkänt deras alternativa pedagogik och tillvägagångssätt.)

Istället för att skolkorpral Björklund själv hittar på konstiga regler för skolorna skulle man kunna kräva att det finns vetenskapligt underlag för vad som är bäst eller vad som fungerar och dessutom anpassa det till varje enskild elev. Tänk om fokus kunde ligga på elevernas behov och utveckling istället för på central regelmani.

Personligt &Vetenskap lage | 19 mar 2007

Förbundet Underbara Forskare

Okej, förbundet heter ”Förbundet Unga Forskare”, eller kort och gott FUF, men jag kan inte låta blir att bli glad när jag möter så många underbara människor.

Lite bakgrund kanske är på sin plats: I helgen var jag på FUFs Riksstämma (RS) och satt som vanligt mötesordförande. Mötesordförandedelen är inte så utmanande (men absolut inte tråkig!) men det är kul att möta dessa unga forskare.

Nu kanske ni tror att det handlar om ett gäng doktorander. Okej för att det fanns några doktorander men de flesta är faktiskt gymnasieungdomar som råkar gilla naturvetenskap och teknik och att sprida denna kunskap och detta engagemang till andra ungdomar.

Det är alltid kul att träffa människor som brinner för sin (och i detta fall extra roligt även min) sak. Det ger inspiration. Det är extra roligt eftersom jag inte träffar Unga Forskare så ofta eftersom jag inte varit aktiv på ett tag och att det inte är helt samma sorts engagemang som finns i t.ex. Grön Ungdom och Miljöpartiet.

Människor är grymma.

Nästa sida »