Lagen säger

Jag läste ett inlägg av Per-Anders Svärd som i korthet handlade om hur dåligt det är att vara lakto-ovo-vegetarian. Jag ska direkt avslöja att jag är lakto-ovo-vegetarian eller möjligtvis inte ens det eftersom jag typ en gång om året äter fisk men det är en annan historia. Jag kanske också bör nämna att jag inte av princip är emot allt dödande av djur även om jag är emot mycket av det dödande som sker idag.

Per-Anders har flera poänger och jag tror det är viktigt att vi ser hur mjölkproduktionen och äggproduktionen bidrar till att vissa djur lider. Det jag vänder mig emot i hans argumentation är dess oförsonliga och självhävdande uppdelning i gott och ont och inget däremellan. Det är en svart-vit syn på världen som inte leder oss framåt (vilket däremot hans kritik av mjölkdrickande och äggätande kan göra).

Låt mig presentera några av de logiska felslut som leder till att han tror sig ha rätt när han egentligen har fel:

Han menar att lakto-ovo-vegetarianism är ok bara som ett tillfälligt stadium på väg mot veganism därför att ”döden är absolut”. Vad han menar är i korthet att antingen dör ett djur eller så gör det inte det och så långt är det sant. Han exemplifierar vidare med ”Det är inte okej att jag oprovocerat slår ner dig och sedan försvarar mig med att jag i alla fall inte sparkade på dig när du låg ner.”. Där har han helt rätt. Det är inte ok. Det är dock skillnad mellan att dömas för vållande till annans död och att dömas för mord på 300 personer (på icke-juridiska även kallat massmord). På samma sätt är det skillnad mellan att dömas för fortkörning och för våldtäkt. Inget av dessa saker är rätt men det är definitivt olika mycket fel.

Att ”döden är absolut” innebär med automatik inget annat än just det. Om du avlivar ett djur som lider oerhört och där ingen vård finns att få är döden också absolut men de flesta av oss tycker det är bättre än att plåga ett friskt djur till döds för vårt nöjes skull.

Döden är kanske absolut men en vettig moral delar inte upp saker endast i de absoluta värdena ”helt rätt” och ”helt fel”!!!

(Huruvida döden är absolut kan man ev diskutera rent medicinskt också – när är någon död? – men jag låter bli detta i denna blogg-post.)

Låt mig istället gå vidare med hans argument att även om själva mjölkandet inte är ett dödande så bidrar man till den djurindustri som faktiskt dödar och plågar samt att mjölkproduktionen med nödvändighet medför ett visst dödande. Jag skulle säga att det är sant i sån måtto att den industriella nivån vi använder oss av idag så ser det ut så. Men om någon har ett par kor som någon gång (på naturlig väg) får kalvar och sedan mjölkar korna efter att kalvarna är klara med mjölken så är det inte så. Att både kalvarna och korna (liksom jag själv och Per-Anders) någon gång kommer dö hör i detta fall inte till saken, även om ”döden är absolut”. (Vilket f.ö. visar hur fördummande det är att förvisa komplicerade saker till korta absoluta sentenser.)

Vidare så är problemet med resonemanget också att det här med att bidra faktiskt är relativt (även om ”döden är absolut”). För den läkemedelsanvändning vi har idag (industriell) är det nödvändigt att staten går in och betalar det mesta (jmf med mjöklen ovan) och för att staten ska kunna göra detta är det nödvändigt att vi får in skatter. Jag är inte säker på om Per-Anders betalar någon skatt i Sverige men sannolikheten är hög om han inte bor utomlands (och då bidrar han till ett annat lands skatter) eller … tja … jag kom inte på något rimligt exempel där man inte åtminstone betalar viss moms… Läkemedelsindustrin använder djurförsök (det kan man vara emot liksom man kan vara emot hur mjölken produceras men det hör inte hit) och därmed stödjer man djurförsök om man betalar skatt. ”Döden är absolut”. (Jag utgår här ifrån att djuren i djurförsöken dödas och plågas vilket väl inte är sant i alla fall men iaf i många.)

Vidare köper Sverige (för skattepengar) in vapen av svensk vapenindustri. Denna industri säljer också vapen till konflikter och diktaturer (det spelar ingen roll att borgarna och sossarna vill mörka detta) och används för att döda människor, troligen stryker några djur med också. Även här bidrar sannolikt Per-Anders. Men Per-Anders kanske inte vill bidra till detta? (Jag vill inte och jag tror inte han vill heller!) Faktum kvarstår ändå att så sker. Jag kanske vill att mjölken i min ost ska komma från bra mjölkproduktion men jag kan inte välja någon sådan ost.

Men om man relaterar mitt ostätande till Per-Anders skattebetalande så kan man ju troligen se att det är lättare för mig att sluta äta ost än det är för Per-Anders att sluta betala skatt. Så är det troligen. Men nu pratar vi gråskalor och ”döden är absolut”.

Kontentan av detta är att jag vill visa att resonemanget inte håller. Det är bättre för djuren att vara vegan (och troligen ännu bättre att inte existera som människa) än att vara lakto-ovo-vegetarian vilket är bättre än att äta kött. Samtidigt är det nog ännu viktigare hur ofta och hur mycket man konsumerar och ännu viktigare vilken sorts mjölk eller kött man konsumerar och hur den har producerats. Det är inte absolut utan relativt och det finns många saker som är viktiga att göra i vårt samhälle för att få det bättre och självklart kan vi hacka på dem som inte är helt perfekta men vill vi ha verklig förändring tror jag det är viktigare att faktiskt verka positivt för förändring där vi utan skuld och skam får människor att vilja förändring. Detta innebär inte att vi inte ska berätta sanningen vilken ofta kan vara hemsk men innebär att vi bör låta människor dra sina egna slutsatser. Jag tror dessutom (förutom att det är mer sympatiskt) att det är lättare att följa sina egna slutsatser än andras.

Jag har tidigare skrivit lite om vad jag egentligen anser vara rasism. Nu har jag dock läst ett mycket intressant blogginlägg om rasism (och mer) som jag känner en stor lust att diskutera här på bloggen, och väljer för detta syfte att använda ordet rasism i dels den mening jag uppfattar finns i inlägget och dels den mening jag tror folk i gemen många gånger använder (som kanske sammanfaller – det är en fråga för sig).

Jag tänkte kommentera och föra in mina tankar kring några av sakerna som nämns där. Först några allmänna anmärkningar:

Jag är vit och har föräldrar som är födda i Sverige, alla deras föräldrar är födda i Sverige och alla deras föräldrar är födda i Sverige och säkert fler men det vet jag inte så noga. Jag är svensk (dvs svensk medborgare – det är den enda vettiga definitionen). Jag pluggar juridik och det kommer influera den här bloggposten. Kanske kommer även min fäbless för naturvetenskap att göra det.

Jag funderade direkt när jag läste ”pkmaffians” inlägg och kategorisering i två olika former av antirasism vilken form jag kunde tänkas tillhöra: (jag citerar)

Jag tänker mig att det just nu praktiseras (åtminstone) två olika sorters antirasism. Den ena låter ungefär såhär: ”All rasism är lika dålig, oavsett vem som drabbas. Att en vit svensk blir utsatt för rasism av en rasifierad svensk är lika illa som det omvända scenariot. Handlingar och motiv är viktigare än kontexten i vilken handlingarna sker.”

Den andra lyder: ”Vi lever i ett samhälle/en kontext som gynnar vita över icke-vita personer. Det leder i sin tur till att vita människor har ett särskilt privilegium – white privilege – och makten som kommer med det. Vi vill kritisera och ifrågasätta den makten, eftersom den föder ett system som när sig på ojämn makt-och-resursfördelning. Rasismen som riktas uppifrån – av vita, som då har systemisk makt – förstärker rasistiska strukturer och vithetens överordnade status.” *djupt andetag*

Enligt Antirasism Typ Två verkar alltså rasistiska handlingar i och genom ett system – det är det systemet (fördomar plus makt) man talar om när man talar om rasism.

Enligt Antirasism Typ Ett är rasism rasistiska fördomar, och maktperspektivet spelar (oftast) ingen större roll.

Jag känner mig inte hemma i någon. Enligt min mening är all rasism dålig, men inte lika dålig. Graden av ”dålighet” beror enligt min mening på hur stor skada rasismen gör. Detta säger kanske inte någonting direkt men det avvisar perspektivet dels att all rasism är lika dålig men också någonting som jag uppfattar i variant två ovan, nämligen att rasism i princip bara finns inom ett system.

Jag anser (se denna post) att rasism är rasistiska fördomar. I definitionen av rasism spelar maktperspektivet ingen roll. I praktiken och i studierna av rasism spelar dock maktperspektivet stor roll och inte minst i frågan om skadan som den ställer till med, alltså hur dålig den är (enligt mitt sätt att se).

Vad beror då skadan på? Jag tror den beror mycket på vilken maktställning den som blir utsatt och den som utsätter har. Rasism gentemot svenskar faller i dagens Sverige i många fall tämligen platt och gör därför inte särskilt stor skada (betyder inte att det inte är rasism utan bara just att den inte gör så stor skada). Skadan beror mycket på den som blir drabbad och hur den uppfattar det och hur den känner det. Handlingen att utsätta någon för sin rasism kan se likadan ut gentemot två personer som kan uppfatta det olika och lida olika skada. Detta ger då olika resultat som för samhället är olika dåligt.

Det är inte samma sak som att de båda handlingarna är olika mycket förkastansvärda! Det är en annan sak som jag tycker ska bedömas utefter andra kriterier där man bör gå in på gärningsmannens subjektiva sida. Har personen kännedom (eller borde den ha det) om hur sin rasism kommer mottagas? Har personen några onda avsikter? (Återigen – skadan kan vara mycket stor utan onda avsikter men den som yttrat det rasistiska behöver kanske inte vara lika förkastansvärd.) Kanske finns det någonting specifikt som kan ursäkta beteendet i något avseende (typ dödsfall inom familjen eller liknande)?

Hur samhället bör arbeta mot rasism är ytterligare en annan sak där man bör se på skadan som människor lider av rasismen och prioritera det där skadan är störst vilket i snittfallet är de som i snitt är mest utsatta, vilket inte kommer vara folk som ser ut som ”svenskar”. Här bör man tydligt se maktstrukturerna eftersom dessa i så stor utsträckning bidrar till skadan och här måste man se till diskriminering men också ge människor verktyg att personligen hantera de saker de utsätts för på bästa sätt. (Kort sagt de metoder som genom vetenskap bäst minimerar skadan och de metoder som minimerar de moraliskt mest förkastliga uttrycken bör prioriteras.)

Som ni märker är jag en stor anhängare av att man är väldigt tydlig med vad man egentligen menar och inte slarvar med formuleringar. Jag säger inte att pkmaffian gjort det mer än någon annan, och jag tror att sådana här texter som jag läser ofta dels blir relativt långrandiga och kanske inte så roliga att läsa. Det jag säger är att jag tror vi skulle förstå varandra mycket bättre om vi var mycket tydligare med vad vi egentligen menar. Låt mig ge exempel genom att diskutera några fler saker i pkmaffians text:

Texten om Erik Helmersson i DNs resonemang om RFSU förstår jag inte alls (då har jag ändå läst hans text) men texten om Fredrik Strages text i DN tänkte jag kommentera. Förlåt mig för ett väldigt långt citat här men jag tror det underlättar förståelse bäst:

Enligt Strage behöver ”Miley Cyrus […] bara skaka och smiska rumpa för att stämplas som rasist.” Strage ifrågasätter begreppet ”cultural appropriation” och menar att vi inte skulle ha haft rockmusiken (tragedi!!) om det inte hade varit för att man, eh, “lånade” av varandra.

Okej. Här är en del av kritiken som har riktats mot Miley – inte av Strages “kulturvänster” (vilka är de och hur blir jag medlem????), utan av svarta amerikanska feminister: när Miley gjorde sin ”sexiga” debut gjorde hon det genom att lägga till sig med attribut som i USA förknippas med svarta amerikanska kvinnor. Därigenom kopplas sexualiteten, den vågade, farliga sexualiteten, med svarthet – det Miley gjorde var speciellt för att en vit kvinna gjorde det. Det bidrar till en vidare, rasistisk och sexistisk struktur i vilken svart kvinnlig sexualitet definieras med och mot vit femininitet. Miley Cyrus agerande kan därför kallas för rasistiskt enligt Antirasism Typ Två – men inte enligt Typ Ett, remember? När Strage skriver såhär:

Men kravet på artister att ta hänsyn till [kolonialt förtryck/rasism]  – och vara “jävligt försiktiga” – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.

erkänner han inte att problemet som de svarta feministerna tog upp faktiskt inte handlade om att kulturer ”inte ska blandas”, utan var en kritik av att en vit kvinna i en maktposition tog sig rätten att definiera sig med och mot svarthet. För, enligt dessa kvinnors analys, befäster det en vit överhöghet – och kostar således svarta kvinnor. (Jag tänker osökt på att den här sortens analys, dvs bland annat MIN, kan se samband mellan exempelvis blackface på Berns och de ökande hatbrotten mot svarta i Sverige – att båda är en del av ett vidare system som objektifierar svarta kroppar, som fråntar oss agens och subjektivitet.)

Men ÄN en gång konfronteras inte analysmodellen eller teorin bakom den – i stället drar Strage en sexig extremhöger-liknelse. (Ååh, extremhöger-liknelser, vad skulle antirasismen vara utan mantrat, ”Ni är lika illa som Avpixlat!!”?)

För mig är det här väldigt frustrerande – som att försöka ha en konversation med någon som hela tiden ba, ”Yo, Imma let you finish, but vi är alla lika goda kålsupare!!” Utan att låta en tala till punkt. Det leder dessutom till en ointressant och repetitiv debatt, då man på sin höjd ser lösryckta citat kritiseras utan djupare analys. Ibland försöker någon drämma till en med ”har du tänkt på…!”-grejer, som faktiskt länge har diskuterats inom området (se exempelvis Adam Cwejman, vars ”har ni tänkt på att prat om svarthet och vithet till en viss del skapar identiteterna svart och vit!?!” har diskuterats av bland annat Sara Ahmed, Richard Dyer, och Nira Yuval-Davies).

Här tycker jag att pkmaffian missar något MYCKET väsentligt. Pkmaffian skriver att Miley Cyrus kan klassas som rasist enligt pkmaffians analysmodell. Det är möjligt men i sådana fall är det en felaktig analysmodell. Innan jag går in på varför vill jag bara säga något om Miley Cyrus: Jag vet knappt vem det är och jag har inte sett hennes video och jag har ingen som helst aning om hon är rasist eller inte eller var hon står i någon politisk fråga. Jag tycker det är mycket problematiskt att hon bidrar (som jag förstått det) till att unga kvinnliga pop/rock-artister måste vara sexiga och klä av sig och den fokus på utseende som blir följden. Jag tycker det är hennes rättighet att göra det om hon vill men hade önskat att hon tänkt på konsekvenserna och inte gjort det.

Det jag vänder mig emot i pkmaffians text är just att bara för att hon lånat/stulit/härmat från någon form av svart kultur eller liknande så kan hon ses som rasist. Hon kanske är rasist men det är inte detta som gör det isf! Jag tycker pkmaffian kommer in på en begreppsförvirring: Jag utesluter inte att Miley Cyrus handlande blir en del i en rasistisk sktruktur som kan få stora skador som följd. Jag har ingen möjlighet att överblicka detta och lämnar det åt andra att bedöma. Men för att en människa ska vara rasist tycker jag det faktiskt krävs att personen hyser någon form av rasistiska fördomar.

Låt mig ta ett exempel: Säg att jag kör en stor rosa bil och några rasister (som också är homofober – surprise!) blir sura och försöker förfölja mig till fots men ger upp efter en stund. De ser då en svart människa. De hade kommit att se denna svart människa om det inte varit för mig och min rosa bil. Nu börjar de håna och trakassera sin medmänniska. Detta hade aldrig hänt om inte jag kört min bil tidigare. Är då detta mitt fel?

Nej svarar jag och säkert de flesta andra också. Min poäng är att bara för att ett handlande får en viss konsekvens betyder det inte att den som handlar också kan hållas moraliskt ansvarig för konsekvensen. Jag tycker då att frågan är om Miley Cyrus kan hållas moraliskt ansvarig för de (potentiella) negativa konsekvenserna av sitt handlande. Jag vet inte svaret. Det jag vet är att det inte är givet.

Kanske invänder någon att det var helt omöjligt för mig i bilen att förutsäga konsekvenserna men att Miley Cyrus mycket väl visste precis vad hennes handlande skulle få för konsekvenser och att hon gjorde det ändå eller kanske till och med just därför? Så kan det vara men då har vi ändå gått ifrån den automatiska kopplingen mellan handlande och rasismen och lagt till ett mycket viktigt mellanled – nämligen subjektivt granskat vad Miley Cyrus visste eller borde veta om konsekvenserna.

För mig så låter dessutom de analyser som pkmaffian pratar om att svarta amerikanska feminister gör inte långsökt utan en analys med väldigt många steg. För att Miley Cyrus handlade ska ha rasistiska konsekvenser (vilket inte automatiskt gör henne till rasist) måste alla stegen klaffa och jag tycker det verkar vara väldigt många hål. Det måste liksom hålla empiriskt (dvs i verkliga livet) och inte bara i en teori för att verkliga människor ska bli utsatta. Jag säger inte att det inte gör det men det borde väl åtminstone behöva göras troligt. (Mycket möjligt att feministerna redan gjort det – jag vet ju inte alls eftersom jag inte läst vad de skrivit.)

Slutligen håller jag med pkmaffian om att det är frustrerande när folk bara plockar saker ifrån tomma luften (som det verkar som om Fredrik Strage gjort i detta fall) utan att ha belägg eller på ett vettigt sätt definiera sin syn osv. Mitt problem med pkmaffians text är att jag tycker de också gör det, om än i mindre utsträckning. Kanske är det en nödvändig konsekvens av att inte blir för långrandig (som jag är – dock utan att ha nått perfektion på tydlighetsaspekten är jag väl medveten om).

Vill slutligen bara säga att jag tycker det är viktigt att hålla isär dels handlande, tankarna bakom handlandena och de konsekvenser handlande får (se ovan).

Med anledning av Anne-Marie Pålssons (fd riksdagsledamot för Moderaterna) bok ”Knapptryckarkompaniet” som jag själv inte har läst utan endast läst artiklar om, exempelvis denna, har jag några tankar:

Hon menar att det inom Moderaterna finns en riktigt dålig partikultur och att riksdagsledamöterna mest är statister (något förenklat). Hon menar vidare att detta inte är specifikt för Moderaterna utan finns inom alla partier.

Jag har tänkt lite på det och hur väl detta speglar mina egna erfarenheter av Riksdagen. Jag anser mig vara fullständigt ärlig i detta men för en läsare kan det vara värt att notera att även om jag inte längre sitter i Riksdagen så är jag fortfarande medlem i Miljöpartiet de Gröna och har ingen som helst lust att skada partiet. Troligen skulle jag inte skriva detta inlägg om jag anser att det hade skadat partiet.

Jag tycker det är djupt problematiskt om inte riksdagsledamöter i grunden har den positionen att de kan fatta självständiga beslut om hur de ska rösta. Detta egentligen av väldigt många anledningar (det skulle kunna bli ett eget blogginlägg) men i korthet handlar det om den roll som grundlagen ger riksdagsledamöter samt vad effekterna blir av många människor som inte tar ansvar för sina egna beslut trots att de sitter på stor makt, eller iaf stor potentiell makt.

Jag upplever att när jag satt i Riksdagen för Miljöpartiet så var det väldigt högt i tak internt. Man kunde diskutera det mesta och man bemöttes med respekt och argument byggda på fakta. Hårda ord kunde det säkert bli men det var inte något som sedan återspeglade sig på det sociala efter mötena. Största problemet var nog egentligen att det inte fanns tid för riksdagsgruppen (alltså alla miljöpartistiska riksdagsledamöter tillsammans) att diskutera igenom allt vi hade behövt tala om.

Det fanns givetvis någon form av grupptryck men jag tycker inte att det enbart är någonting negativt. Är man en grupp så bör man också försöka hålla ihop, annars blir partiets position ohållbar och samtliga i gruppens möjligheter att få igenom någonting minskar radikalt. Det finns dock en gräns för hur långt grupptrycket ska kunna nå. Jag kände själv ett antal gånger att om en viss linje hade vunnit gehör så hade jag varit tvungen att rösta emot den oavsett vad det skulle få för resultat. Lyckligtvis vann aldrig någon sådan linje.

Däremot är mitt minne av omröstningarna att jag betydligt oftare än snittet stod på den förlorande sidan. Det handlade kanske inte om livsviktiga saker men en del gånger om i mitt tycke riktigt dåliga beslut. Av naturliga skäl berättar jag inte om dem här! 🙂 ”Partiledningen”, ett något diffust uttryck som nog för nästan alla i ett parti är någon annan än de själva, utövade ibland ett  hårt tryck på att få igenom sin linje. Ur en mp-riksdagsledamots perspektiv är nog (eller var iaf när jag satt i Riksdagen) partiledningen samordningsgruppen, bestående av språkrören, gruppledarna och sammankallande i partistyrelsen.

Jag kunde ibland vara kritisk till detta. Inte främst till partiledningen faktiskt, utan snarare till de riksdagsledamöter som slentrianmässigt röstade med. Detta är kanske en helt felaktig bild, kanske var de verkligen övertygade och insatta, men när jag stod på andra sidan i debatten kändes det inte alltid så…

Som avslutning vill jag nämna att när jag satt i Riksdagen hade regeringen egen majoritet i Riksdagen och vi satt i opposition. Det säger sig självt att det är lättare att tillåta att folk tycker olika i opposition men jag har ändå känslan av att det är högre i tak i Miljöpartiet. Hade jag opponerat mig starkt mot någon fråga och röstat emot så hade jag hela tiden känslan av att jag skulle kunnat få stöd för mig sak i lokalavdelningen, som också är den som nominerar riksdagskandidaterna. Partiet centralt har alltså egentligen inget inflytande på om du blir omvald eller inte så länge du har lokalavdelningens stöd, och det tyckte jag kändes skönt även om jag nu inte ville ställa upp till omval i senaste valet.

Ordföranden för ”Svenska kommittén mot antisemitism” (en kommitté jag aldrig hört talas om men icke desto mindre ett lovvärt syfte), Willy Silberstein, har skrivit en debatt-artikel i Svenska dagbladet.

Jag vet, likaväl som åtminstone nästan alla som försökt få in en debattartikel i en tidning, att det inte räcker med att vara saklig eftersom det inte är lika roligt som något som är osakligt i tidningarnas ögon. Alltså får man tänja lite på gränsen eller komma med något roligt, udda eller liknande för att kunna komma in. Jag inser att Willy Silberstein säkert gjort detta eller att han kanske inte satt rubriken men nu står det ändå som det står och det förtjänas att bemötas.

Rubriken är t.ex. ”Antisemitismen slår ut i full blom” vilket väl ändå måste vara djupt felaktig bild eftersom det handlar om Sverige. Jag säger inte att det inte förekommer antisemitism i Sverige, jag VET att det förekommer antisemitism i Sverige men att säga att den slår ut i full blom markerar i princip att det inte kunde vara värre. Jag kan inte tänka mig att det klimat gällande rasism gentemot judar som finns i Sverige skulle vara det värsta tänkbara. Det är inte bara en orättvis beskrivning utan även något som förminskar betydligt värre saker som skett på samma tema. (F.ö. tycker jag inte det är en bra metafor eftersom ”slår ut i full blom” får mig att associera till någonting positivt.)

Själva innehållet i artikeln har både bra och dåliga saker. Ett intressant stycke:

Hur tunn kan fernissa bli? Hur vass knivsegg balanserar vi på?

När Israels regering drar på sig världens fördömande aktiveras antisemitismen, den slår ut i full blom. Den finns nog ständigt där, under ytan. Men i mindre dramatiska tider är det färre som vågar säga något. Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.

Jag tycker till att börja med inte att det handlar om fernissa i Sveriges fall. Det insinuerar att under allting ligger antisemitism. Uppriktigt sagt tycker jag inte att det gör det, inte överallt! Kanske hos vissa men inte överallt med bara en tunn fernissa över, vissa försöker inte ens dölja sin antisemitism!

Meningen ”Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.” är också talande. För det första blir den logiska slutsatsen att det är självklart med kritik mot Israel. Är det författaren som är kritisk mot Israel, det hade i sådana fall varit intressant att få veta vari den kritiken bestod, men det kanske inte passade ämnet. Vidare säger meningen att legitim kritik av Israel inte behöver vara antisemitism. Hur ser det ut med kritik av staten Israels agerande som inte är legitim, är det automatiskt antisemitism?

Jag tycker att många i den svenska debatten har väldigt svårt att hålla isär antisemitism och kritik mot Israels agerande och Israels regering. Jag är oerhört kritisk mot staten Israels agerande på väldigt väldigt många punkter. Att de som styr Israel är judar har inget med saken att göra för min del. Möjligtvis gör det att de rättfärdigar sina handlingar på andra sätt än t.ex. svenska regeringen rättfärdigar sina (där jag tror att en majoritet är ateister) men handlingarna kan man kritisera likväl. (F.ö. är jag väldigt kritisk mot den svenska regeringen också, ägnar betydligt mer tid och kraft åt att vara kritisk mot den.)

Jag tror att om Israels regering och alla vänner till Israels regering ägnade betydligt mindre kraft åt att prata om antisemitism på olika ställen och inte nästan automatiskt betraktade kritik som antisemitism så skulle det gagna alla parter. Jag inser att det är svårt att skilja på angrepp av olika orsaker när man är van att bli angripen och anser sig utsatt (säkert med rätta) för olika sorters rasism. Jag tror ändå det skulle gagna alla.

Bättre vore om istället Sverige och människor i Sverige oavsett om de betraktar sig som judar, rollspelare, miljöpartister, muslimer eller hedningar tog tag i och bekämpade rasism tillsammans. Inte bara antisemitism men definitivt antisemitism!

För övrigt tror jag alla också skulle vara betjänta att inse att alla möjliga handlingar kan basera sig i antisemitism. Även handlingar som att fördöma Israels olagliga båt-kapningar. Det betyder inte att handlingarna är antisemitiska utan troligen att den som vi pratar om i detta fall är antisemit. Att avgöra om personen är antisemit bör man inte göra baserat på handlingar som inte är antisemitiska. Samma handling kan utföras av någon med helt andra bevekelsegrunder som inte alls är antisemit.

Att ta reda på om någon är antisemit eller inte bör man alltså göra med hjälp av handlingar som är antisemtiska. Det kan då handla om:

• Att mena att judar är mindre värda för att de är judar.
• Att propagera för att alla judar borde utrotas.
• Att säga att judar är smutsiga eller giriga.

Och liknande. Man får då inte glömma att det finns handlingar som kan vara oerhört kritiska till judar och judendom som inte är antisemtiska, t.ex.:

• Att mena att judendomen är en dålig religion.
• Att propagera för att judendomen inte är sann.
• Att rita nid-porträtt av den judiska guden (så länge de inte anspelar på nid-porträtt av judar).
• Att kritisera Israels regering.
• Att kritisera Israels opposition.
• Att hävda att Israel inte har någon rätt att existera.
• Att säga att Israel är en ond stat.

Allt detta kan vara fel i sak (och är det många gånger). Det kan dessutom vara osmakligt eller otrevligt men utgör inte antisemitism, även om antisemiter troligtvis ägnar sig åt ovanstående också. Några liknelser kan vara på sin plats:

• Bara för att man kritiserar katolska kyrkan så menar man ju inte att alla katoliker är mindre värda och genetiskt underlägsna.
• Att mena att det inte finns någon Allah och propagera för det gör en ju inte till hatare av alla muslimer.
• Kritik av det hinduiska kast-systemet gör ju inte att man anser alla indier mindre värda.
• Även om man anser att Indien inte borde existera utan sprängas så är det ju faktiskt inte säkert att man anser att alla indier är elaka kommunister som äter barn till frukost.

Min uppfattning är att många som gillar Israels nuvarande politik försöker måla ut väldigt mycket som inte är antisemitism som just antisemitism för att tysta deras åsikter. Ett helt sjukt exempel är t.ex. den sionistiske judiske domaren från Sydafrika som gjorde rapporten om Gaza-rkiget, som upprepade gånger har kallats antisemit, vilket är helt sjukt.

Detta kom ganska långt från artikeln och jag har ingen aning om hur Willy Silberstein står i dessa frågor (de framgår inte av artikeln vilket ju är helt i sin ordning). Vad jag däremot vet är att Willy Silberstein (medvetet?) missförstår Veronica Palm (S) för det hon skrev och tolkade det i sin värsta betydelse. Det kan finnas poänger med det men jag tycker Willy missar att göra de poängerna. (Poängerna skulle kunna handla om att en politiker riskerar att underblåsa antisemitism i samhället exempelvis.)

Istället gör han en poäng av uttalandet och säger att det är antisemitiskt. Det kanske det är, jag kan inte riktigt bedöma det, vad jag däremot kan bedöma är att Willy Silbersteins insinuation att antisemitism skulle kunna utföras genom att ”kollektivt skuldbelägga en viss grupp.” är fel. Givetvis kan en grupp skuldbeläggas utan att man ser rasistiskt på den. Jag kan anse att svenskarna som kollektiv ska skuldbeläggas för någonting utan att mena att svenska är underlägsna och dåliga människor. Jag kan tvärtemot tycka att svenskar är jättebra men ändå bär skulden för någonting.

Det jag (genom Willy Silbersteins artikel) uppfattar att Torbjörn Tännsjö försöker göra är att visa på ett sätt att minska islamafobi och antisemitism (som jag inte uppfattar som samma sak fast mot olika grupper, det är enklare att ha en fobi än att vara rasist). Att peka på ett sätt för människor att minska någonting dåligt betyder ju inte att de är ansvariga för det dåliga om de inte försöker minska det. Det är väl ändå de som gör någonting dåligt som är ansvariga, tror jag både jag, Willy och Torbjörn är ense om.

Att Torbjörn ”öppnar för antisemitiska reaktioner” tycker jag dock inte hör till saken, över huvud taget. Antisemiter kan ta (och tar) vad som helst till intäckning för att bedriva sin smutsiga agenda. Att någon som säger någonting som inte är antisemitiska därmed ”öppnar för antisemitiska reaktioner” har inget med saken att göra. I sådana fall skulle ju varje form av kritik där en jude eventuellt skulle kunna vara ansvarig på något sätt möjlighet att bidra till just antisemitism. Den inställningen tror jag i sig själv skulle bidra till betydligt mer antisemitism.

Antisemitism är ett stort problem men jag tycker många pratar om det på ett alldeles för vårdslöst sätt, nästan som om det vore vilken anklagelse som helst.

Jag har, som de av er som inte har slängt bort min rss-ström märkt, inte skrivit på ett tag. Nu har jag iaf kommit igång och installerat ett blogg-program på min iPhone som jag skriver ifrån just nu. Kanske kommer det att få mig att skriva mer! 🙂

— Skrivet på min iPhone

IFPI har nu gått ut och vill få en internetleverantör fälld för medhjälp eftersom de har en bittorrent-sajt som kunder. Bittorrent-sajten ”The Pirate Bay” har ju fällts för medhjälp till upphovsrättsbrott av Stockholms tingsrätt. (En dom jag f.ö. anser vara problematisk och som är överklagad.)

Nu har jag dock ändrat mig. Det är dags att se till att vi i samhället inte medhjälper brottsligheten! Jag har därför sammanställt en topp-3-lista som åklagarna i det slapphänta Sverige borde ta till sig för att börja åtala folk och fä:

3. Järnaffärer som låter brottslingar köpa sågar (det använder de för inbrott!) borde fällas och fällas hårt! Givetvis bör det krävas utdrag ur brottsregistret och redovisning av vad man ska använda sågen till (samt skriftligt och egenhändigt undertecknad försäkring om obrottsligt förflutet och framtid) för att få rätt att köpa någon som helst form av verktyg!!

2. Men än värre är de kriminella el-bolagen som medhjälper brottslingar att köpa el! Tänk på internetleverantörerna t.ex., de köper el för att inte tala om de kriminella 14-åringarna som laddar ner sitt favoritalbum, alla använder de elektricitet. Egentligen borde alla el-kunder åtalas för att de medhjälper el-bolagen att kunna sälja el till de kriminella medhjälparna internetleverantörerna som medhjälper bittorrent-sajterna att kunna medhjälpa tonåringarna att att begå upphovsrättsbrott. Åtala medhjälparna!

1. Men det värsta är ändå de förbenade mataffärerna som medhjälper dråparna att medelst inmundigande av matvaror kunna dräpa människor! Skulle inte de kriminella mataffärerna medhjälpa brottslingarna att få mat skulle de aldrig orka begå brott! Mataffärer borde minst kräva utdrag ur brottsregistret på kunderna OCH alla deras bekanta (så att inte de kriminella mataffärerna medhjälper sina kunder att medhjälpa brottslingarna att begå brott)! Alla mataffärer som inte gör det borde åtalas! Om de förekommer osäkerhet är det bäst att åtala alla!

Första delen av mitt anförande:

Andra delen av mitt anförande:

Jag interpellerade Beatrice Ask om rättssystemets självständighet idag. Frågan finns mer beskriven här.

Här är debatten som webb-tv-arkiv. Jag återkommer med mer analys när jag har fått lite sömn och inte är sjukt stressad.

Ja, vad är en röst på Miljöpartiet egentligen?

Enligt vad som skrivs av Rick Falkvinge (pp) och Christian Engström (pp), ordförande respektive vice ordförande i Piratpartiet och två mycket trevliga herrar är en röst på Miljöpartiet ”en röst på mer, starkare och bredare repression”. Visserligen beskrivs mycket riktigt att vi är emot alla idiot-lagar och lagförslag från regeringen gällande FRA, IPRED1, datalagring osv men ändå sägs att i och med att vi har bestämt oss att tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet se till att borgarna förlorar nästa val så är ändå en röst på Miljöpartiet ”en röst på mer, starkare och bredare repression”.

Detta resonemang är tragiskt och ett sätt att slå split i oppositionen mot polisstatslagarna, kanske för att Piratpartiet ska kunna vinna egna poänger.

Det är ju uppenbart för alla att vi i Miljöpartiet är emot de avskyvärda lagarna och lagförslagen. Hur kan man då argumentera för att en röst på oss innebär repression? Jo, eftersom sossarna till stora delar är för idiot-förslagen och vi tänker samarbeta med dem efter valet och eftersom de är större så… Låt mig påpeka att det inte alls är klart vad för politik i alla detaljer en rödgrön regering kommer föra!

Detta är dock inte det värsta med argumentationen. Det sägs att även om vi i Miljöpartiet kan rösta på rätt linje så är en röst på oss en röst på… jaja, ni kommer ihåg. Varför sägs det så? Jo, för att resultatet om s och borgarna är överens ändå blir fel.

Jag håller med om att resultatet riskerar att bli fel om en överväldigande majoritet av folket röstar på partier som har urusla linjer i frågorna, men att det skulle vara ett skäl till att de partier som har bra linjer skulle vara dåliga att rösta på är ju idiotiskt.

Med resultat-logiken blev ju en röst på Piratpartiet i valet 2006 i betydligt högre grad än en röst på Miljöpartiet en röst för repression eftersom dessa röster inte gav något resultat över huvud taget. Faktiskt.

Men om nu Piratpartiet kommer in efter nästa val och ställer ultimatum för att få vara med att alla polisstatslagar ska rivas upp och sedan går med på vad som helst annars, då blir väl resultatet bra? För det första är det viktigt att komma ihåg att vi faktiskt har fått sossarna att göra en överenskommelse med oss om att vi river upp FRA-lagen efter valet. Men när det gäller själva sakfrågan så glömmer Piratpartiet att sannolikheten att de kommer in (tyvärr) är väldigt liten samt att sannolikheten att ett antal partier skulle gå med på deras krav kanske är ännu mindre.

Jag tror att många partier som varit med ett tag resonerar som följer: Att bygga hela regeringsmakten på ett parti man inte har någon koll på är extremt oansvarigt och farligt. Man har ingen aning om de man förhandlar med har mandat från övriga, om diciplinen från ledamöterna är tillräckligt stor så att uppgörelser som görs faktiskt går igenom, om inte ledamöterna börjar hoppa av hit och dit, om det inte blir inre stridigheter osv osv. Erfarenheterna av borgarnas beroende av Ny Demokrati är inte direkt lysande…

Jag är inte säker på att detta resonemang är korrekt, men jag tror att många resonerar så. Med resultat-logiken blir alltså en röst på Piratpartiet en röst på mer, starkare och bredare repression.

Till sist vill jag påminna om att Miljöpartiet till skillnad från Piratpartiet kommer rösta emot IPRED. En röst på Miljöpartiet är trots allt en röst på Miljöpartiet och inget annat.

Jag måste som riksdagsledamot vara beredd på att bli granskad, och det är bra. Mitt mandat kommer från folket och folket ska ha möjlighet att avgöra om jag sköter mitt jobb som ledamot eller om de vill byta ut mig i nästa val. Det är en viktig förutsättning för demokrati.

Men det kan finnas tillfällen då även en riksdagsledamot vill kryptera sin kommunikation. Det kan till exempel handla om människor som vill skicka information anonymt, därför att de känner sig hotade eller av andra skäl. Därför tittar miljöpartiet på hur privatpersoner ska kunna skicka krypterade mejl till oss, inte minst i tider då FRA kan komma att få möjlighet att avlyssna i princip vilken internettrafik som helst

Till min förvåning upptäcktes dock att riksdagen har en synnerligen underlig säkerhetspolicy som kraftigt försvårar möjligheterna för mig som riksdagsledamot att ta emot helt anonyma mejl. När jag försöker att komma åt en krypterad webbmejl så visar det sig att riksdagens egna servrar krypterar av trafiken och skickar den igen signerad med ett eget krypteringsprotokoll. Riksdagsförvaltningen kan alltså avlyssna kommunikation som jag trott varit helt säker för avlyssning.

Och inte bara det – de informerar inte ens om saken. Jag måste själv ta reda på det genom att inspektera den digitala signaturen. Detta medför dessutom att vi som jobbar på riksdagen riskerar att komma in på krypterade webbplatser som inte är korrekt verifierade (exempelvis i bedrägerisyfte fejkare banksajter) utan att bli varnade av våra webbläsare. Riksdagens ”proxyserver” verifierar gladeligen varenda krypterad webbplats som säker.

Jag är inte paranoid av mig, men detta får mig helt klart att undra. Vad kan riksdagens IT-avdelning rimligen ha för argument för att skapa möjlighet att avlyssna riksdagsledamöternas kommunikation? Och hur i hela friden kan de ha missat hela den debatt om integritet kontra avlyssning som blåst genom Sverige det senaste året?

Många diskuterar ju hur Miljöpartiet borde ställa sig till EU nu inför medlemsomröstningen. De allra allra flesta verkar vara eniga om att Miljöpartiets linje så länge vi är med ska bestå av en konstruktiv kritik. Det har också varit vår linje hitintills.

När jag gick med i partiet 1997 så tyckte jag att vi borde ”respektera folkomröstningsbeslutet” (trots att jag var emot och skulle ha röstat emot om jag fått rösta). Vad jag insett på senare år är att man faktiskt måste ha en åsikt, en linje, och att denna linje ska baseras på värderingar och fakta och inte på vad som röstats. Självklart är det folkomröstningsresultatet som ska gälla (vi gick ju också med) men man måste få tycka annorlunda.

Så här långt senare har jag inte ändrat åsikt angående frågan om Miljöpartiet fortsatt ska tycka att Sverige borde lämna EU. Jag tycker det är den enda rimliga linjen. Många som tycker att vi borde ändra vår politik pratar om att EU gör så mycket bra. Jag vill i och för sig påminna om att EU även gör så mycket dåligt, men det har egentligen underordnad betydelse för mig.

Principiellt kan jag inte se att man kan vara för att Sverige är med i EU. EU är en överstatlig organisation som tar överstatliga beslut, beslut som därmed kan påverka svenska medborgare direkt utan omvägen via den svenska demokratin. Detta kan man tycka är helt ok om det hade varit så att EU hade varit en demokrati. EU har många demokratiska inslag men i grunden tycker jag inte man kan säga att det är en demokratisk organisation.

Det finns många anledningar, och bloggandet är inte rätt forum att utveckla dem alla så jag nöjer mig med en tydlig fingervisning. EU är uppbyggt kring fördrag mellan medlemsländerna. Dessa fördrag lägger grunden för hur EU fungerar, spelreglerna. Fördragen kan bara ändras om alla medlemsländer är överens. Problemet är att det inte bara finns spelregler i dessa grundläggande bestämmelser utan även mycket politik som väldigt många inte håller med om, som t.ex. idén att bekämpandet av inflation är det viktigaste målet.

I praktiken kan alltså t.ex. Luxenburg (eller Frankrike) sitta och blockera förändringar, oavsett vad alla andra medborgare i samtliga länder tycker så är de tvungna att rätta sig.

Detta kan inte vara en beskrivning av en demokrati. Alltså har vi en överstatlig organisation över den svenska demokratin som inte är demokratisk.

Om man ska dra det långt så avskaffar EU-medlemsskapet principiellt den grundläggande demokratin i Sverige.

Då spelar det ingen roll hur mycket bra EU gör, eller ens om de politiska aspekterna som inte kan ändras är bra. Det går inte att vara principiellt för ett svenskt medlemsskap i EU och samtidigt vara för demokrati i Sverige så som jag ser det. Men tänk om EU ändras då? frågar kanske någon. Om förutsättningarna ändras får man omvärdera sin ståndpunkt såklart, men ovanstående lär inte ändras på ett tag tyvärr. Borde vi inte driva på ändringar? frågar kanske någon annan. Jo, så länge vi är med, men principiellt går det som sagt inte att försvara EU-medlemsskapet.

Man skulle kunna fråga sig om man inte ska låta bli att se frågan principiellt och istället se på vilka beslut som fattas och vilka beslut som genomförs. Jag vet inte hur en sådan utgångspunkt skulle utfalla men jag menar att om man helt överger sina principer så finns det inte så mycket kvar.

…om FRA-lagen på riksdagens hemsida och på YouTube som video

och som text.