Jag vet, likaväl som åtminstone nästan alla som försökt få in en debattartikel i en tidning, att det inte räcker med att vara saklig eftersom det inte är lika roligt som något som är osakligt i tidningarnas ögon. Alltså får man tänja lite på gränsen eller komma med något roligt, udda eller liknande för att kunna komma in. Jag inser att Willy Silberstein säkert gjort detta eller att han kanske inte satt rubriken men nu står det ändå som det står och det förtjänas att bemötas.

Rubriken är t.ex. “Antisemitismen slår ut i full blom” vilket väl ändå måste vara djupt felaktig bild eftersom det handlar om Sverige. Jag säger inte att det inte förekommer antisemitism i Sverige, jag VET att det förekommer antisemitism i Sverige men att säga att den slår ut i full blom markerar i princip att det inte kunde vara värre. Jag kan inte tänka mig att det klimat gällande rasism gentemot judar som finns i Sverige skulle vara det värsta tänkbara. Det är inte bara en orättvis beskrivning utan även något som förminskar betydligt värre saker som skett på samma tema. (F.ö. tycker jag inte det är en bra metafor eftersom “slår ut i full blom” får mig att associera till någonting positivt.)

Själva innehållet i artikeln har både bra och dåliga saker. Ett intressant stycke:

Hur tunn kan fernissa bli? Hur vass knivsegg balanserar vi på?

När Israels regering drar på sig världens fördömande aktiveras antisemitismen, den slår ut i full blom. Den finns nog ständigt där, under ytan. Men i mindre dramatiska tider är det färre som vågar säga något. Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.

Jag tycker till att börja med inte att det handlar om fernissa i Sveriges fall. Det insinuerar att under allting ligger antisemitism. Uppriktigt sagt tycker jag inte att det gör det, inte överallt! Kanske hos vissa men inte överallt med bara en tunn fernissa över, vissa försöker inte ens dölja sin antisemitism!

Meningen “Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.” är också talande. För det första blir den logiska slutsatsen att det är självklart med kritik mot Israel. Är det författaren som är kritisk mot Israel, det hade i sådana fall varit intressant att få veta vari den kritiken bestod, men det kanske inte passade ämnet. Vidare säger meningen att legitim kritik av Israel inte behöver vara antisemitism. Hur ser det ut med kritik av staten Israels agerande som inte är legitim, är det automatiskt antisemitism?

Jag tycker att många i den svenska debatten har väldigt svårt att hålla isär antisemitism och kritik mot Israels agerande och Israels regering. Jag är oerhört kritisk mot staten Israels agerande på väldigt väldigt många punkter. Att de som styr Israel är judar har inget med saken att göra för min del. Möjligtvis gör det att de rättfärdigar sina handlingar på andra sätt än t.ex. svenska regeringen rättfärdigar sina (där jag tror att en majoritet är ateister) men handlingarna kan man kritisera likväl. (F.ö. är jag väldigt kritisk mot den svenska regeringen också, ägnar betydligt mer tid och kraft åt att vara kritisk mot den.)

Jag tror att om Israels regering och alla vänner till Israels regering ägnade betydligt mindre kraft åt att prata om antisemitism på olika ställen och inte nästan automatiskt betraktade kritik som antisemitism så skulle det gagna alla parter. Jag inser att det är svårt att skilja på angrepp av olika orsaker när man är van att bli angripen och anser sig utsatt (säkert med rätta) för olika sorters rasism. Jag tror ändå det skulle gagna alla.

Bättre vore om istället Sverige och människor i Sverige oavsett om de betraktar sig som judar, rollspelare, miljöpartister, muslimer eller hedningar tog tag i och bekämpade rasism tillsammans. Inte bara antisemitism men definitivt antisemitism!

För övrigt tror jag alla också skulle vara betjänta att inse att alla möjliga handlingar kan basera sig i antisemitism. Även handlingar som att fördöma Israels olagliga båt-kapningar. Det betyder inte att handlingarna är antisemitiska utan troligen att den som vi pratar om i detta fall är antisemit. Att avgöra om personen är antisemit bör man inte göra baserat på handlingar som inte är antisemitiska. Samma handling kan utföras av någon med helt andra bevekelsegrunder som inte alls är antisemit.

Att ta reda på om någon är antisemit eller inte bör man alltså göra med hjälp av handlingar som är antisemtiska. Det kan då handla om:

• Att mena att judar är mindre värda för att de är judar.
• Att propagera för att alla judar borde utrotas.
• Att säga att judar är smutsiga eller giriga.

Och liknande. Man får då inte glömma att det finns handlingar som kan vara oerhört kritiska till judar och judendom som inte är antisemtiska, t.ex.:

• Att mena att judendomen är en dålig religion.
• Att propagera för att judendomen inte är sann.
• Att rita nid-porträtt av den judiska guden (så länge de inte anspelar på nid-porträtt av judar).
• Att kritisera Israels regering.
• Att kritisera Israels opposition.
• Att hävda att Israel inte har någon rätt att existera.
• Att säga att Israel är en ond stat.

Allt detta kan vara fel i sak (och är det många gånger). Det kan dessutom vara osmakligt eller otrevligt men utgör inte antisemitism, även om antisemiter troligtvis ägnar sig åt ovanstående också. Några liknelser kan vara på sin plats:

• Bara för att man kritiserar katolska kyrkan så menar man ju inte att alla katoliker är mindre värda och genetiskt underlägsna.
• Att mena att det inte finns någon Allah och propagera för det gör en ju inte till hatare av alla muslimer.
• Kritik av det hinduiska kast-systemet gör ju inte att man anser alla indier mindre värda.
• Även om man anser att Indien inte borde existera utan sprängas så är det ju faktiskt inte säkert att man anser att alla indier är elaka kommunister som äter barn till frukost.

Min uppfattning är att många som gillar Israels nuvarande politik försöker måla ut väldigt mycket som inte är antisemitism som just antisemitism för att tysta deras åsikter. Ett helt sjukt exempel är t.ex. den sionistiske judiske domaren från Sydafrika som gjorde rapporten om Gaza-rkiget, som upprepade gånger har kallats antisemit, vilket är helt sjukt.

Detta kom ganska långt från artikeln och jag har ingen aning om hur Willy Silberstein står i dessa frågor (de framgår inte av artikeln vilket ju är helt i sin ordning). Vad jag däremot vet är att Willy Silberstein (medvetet?) missförstår Veronica Palm (S) för det hon skrev och tolkade det i sin värsta betydelse. Det kan finnas poänger med det men jag tycker Willy missar att göra de poängerna. (Poängerna skulle kunna handla om att en politiker riskerar att underblåsa antisemitism i samhället exempelvis.)

Istället gör han en poäng av uttalandet och säger att det är antisemitiskt. Det kanske det är, jag kan inte riktigt bedöma det, vad jag däremot kan bedöma är att Willy Silbersteins insinuation att antisemitism skulle kunna utföras genom att “kollektivt skuldbelägga en viss grupp.” är fel. Givetvis kan en grupp skuldbeläggas utan att man ser rasistiskt på den. Jag kan anse att svenskarna som kollektiv ska skuldbeläggas för någonting utan att mena att svenska är underlägsna och dåliga människor. Jag kan tvärtemot tycka att svenskar är jättebra men ändå bär skulden för någonting.

Det jag (genom Willy Silbersteins artikel) uppfattar att Torbjörn Tännsjö försöker göra är att visa på ett sätt att minska islamafobi och antisemitism (som jag inte uppfattar som samma sak fast mot olika grupper, det är enklare att ha en fobi än att vara rasist). Att peka på ett sätt för människor att minska någonting dåligt betyder ju inte att de är ansvariga för det dåliga om de inte försöker minska det. Det är väl ändå de som gör någonting dåligt som är ansvariga, tror jag både jag, Willy och Torbjörn är ense om.

Att Torbjörn “öppnar för antisemitiska reaktioner” tycker jag dock inte hör till saken, över huvud taget. Antisemiter kan ta (och tar) vad som helst till intäckning för att bedriva sin smutsiga agenda. Att någon som säger någonting som inte är antisemitiska därmed “öppnar för antisemitiska reaktioner” har inget med saken att göra. I sådana fall skulle ju varje form av kritik där en jude eventuellt skulle kunna vara ansvarig på något sätt möjlighet att bidra till just antisemitism. Den inställningen tror jag i sig själv skulle bidra till betydligt mer antisemitism.

Antisemitism är ett stort problem men jag tycker många pratar om det på ett alldeles för vårdslöst sätt, nästan som om det vore vilken anklagelse som helst.

Att någon är dum betyder inte att det är fritt fram för alla att vara dumma.

Många försöker rättfärdiga Israels attack på olika sätt. Det kan vara allt från förintelsen i Nazi-Tyskland och den palestinska motståndskampen till Irans förmodade kärnvapenambitioner. “Måste man inte se Isarels agerande mot bakgrund av x..?”

Svaret är: Nej, det måste man inte. (Man måste över huvud taget väldigt lite.)

På samma sätt kan det finnas tusentals verkligt motiverande anledningar för en palestinsk självmordsbombare, flera av dem säkert legitima skäl att vara rejält förbannad.

Jag struntar högaktningsfullt i hur elaka eller hur korkade regimen i Iran är när det handlar om staten Israel agerat rätt eller fel vid bordningen av Ship to Gaza. Jag tror uppriktigt sagt inte ens att Israels agerande skulle vara möjligt att rättfärdiga om man tog in och vägde hur mycket skuld var och en hade och räknade av skulderna mot varandra på något sätt.

Poängen är dock att så kan man inte göra i ett vettigt samhälle. Bara för att någon annan stal något från dig får du inte stjäla något från en tredje. Faktum är att du inte ens får stjäla från det som stal ifrån dig om du inte tar tillbaka precis det personen tog från dig. Lika lite kan människor som betraktas som tillhörande det palestinska folket göras ansvarigt för vad några människor som också betraktas som tillhörande samma folk gör. De som gör sakerna ska också hållas ansvariga.

Varje demokratiskt samhälle måste väl ändå ha som grundprincip att var och en ansvarig för sina gärningar?

Dessutom gäller att även om någon annan begår ett brott så får du inte göra det också. Brott får inte begås helt enkelt. På samma sätt ser det utom man går till internationell rätt.

Israel bröt mot internationell rätt, det är otvetydigt. Dessutom lät Israels militär kidnappa människor från internationellt vatten, ta ifrån människor med diplomatisk immunitet deras pass, stjäla egendom från människor och andra stater och inte minst troligtvis mörda människor.

Jag skiter i detta fall om Netanyahu blev misshandlad och våldtagen som liten (vilket jag inte har någon aning om och inte är intresserad av heller). Han får ändå inte göra vad som helst. Att människor varit brottsoffer ger dem inte rätt att begå brott.

Vad som också är rimligt är att människor får ta konsekvensen av sina handlingar. Att Israel helt verkar skita i diplomatisk immunitet gör dock inte att det är rätt att skita i diplomatiska immunitet, så det är tveksamt om det blir några konsekvenser…

I artikeln så kommenterar Bil Sweden (bilbranschens organisation) det hela med att för att få de rika att köpa miljöbil (utöver den Porsche de naturligtvis verkar ha i garaget också) så ska man göra som i Norge och befria dem från skatter, avgifter och ge dem gratis parkering och gratis el.

Så de som har störst ekonomisk möjlighet att använda sig av miljöbil ska slippa skatter och avgifter och sedan få resurser från dessa (av de själva inte inbetalade) skatterna och avgifterna i form av gratis nyttigheter för att de kanske ska köpa en miljöbil? En miljöbil som ändå är sämre för klimatet än att åka kollektivt? Detta för att ta en del av allas vårt ansvar för att vi ska kunna fortsätta leva på den här planeten?

Jag tror inte “de rika” (vilket i sig är en konstig beteckning på en ganska disparat samling människor) är så jävla åpna som det kan låta på Bil Sweden utan att Bil Sweden försöker ta tillfället i akt att förbättra för bilåkande och bilägande i största allmänhet på bekostnad av klimatet med argumentation att man vill rädda just det man därmed lobbar för att förstöra.

Är “de rika” så jävla åpna som Bil Sweden tror är vi illa ute.

ps:
Inser efter att “åpen” markeras rött av min rättstavning att det kanske inte förstås av hela Sverige och hänvisar därför hit.

Uppfattningen är lite tillspetsat att upphovsrätten är av gud given till upphovsmannen och om en politiker (eller någon annan) vill diskutera detaljer så görs automatiskt inskränkningar i upphovsmannens mänskliga rättigheter. Det första är närmast löjligt men det sista är värt att titta närmare på. Artikel 27 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 27
1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.
2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

Jag kan börja med att konstatera att deklarationen innehåller väldigt mycket bra som på inte är helt förverkligat ännu. Det hindrar förstås inte att artikel 27 måste gälla och respekteras. Artikeln säger alltså att alla har rätt att delta fritt i det kulturella livet samt att alla har rätt skydd för vissa rättigheter som härrör den konst personen gjort.

Med utgångspunkt i detta så kan man alltså absolut säga att någon form av det vi har och kallar upphovsrätt är en mänsklig rättighet, däremot inte att nuvarande svensk lagstiftning är en mänsklig rättighet att få behålla precis som den är. (Det skulle f.ö. strida mot väldigt många övriga paragrafer, inte minst:

Artikel 30
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.

och exempelvis artikel 8, 11, 12,  19 och 21. Artikel 12 och 21 förtjänas särskilt att citeras:

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Artikel 21
1. Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.
2. Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.
3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Det finns alltså enligt 21 utrymme för att folket ska kunna styra över de lagar som gäller dem, vilket väl rimligtvis innefattar upphovsrättslagen, samt även rätt till integritet i enlighet med 12.

Något skydd för upphovsmän är alltså en mänsklig rättighet men inte ett som äventyrar exempelvis 12, 21 och 30. Upphovsrätten är därmed inte en mänsklig rättighet.

Varför ska man då värna upphovsrätten?

Jo, inte för att den är av gud given utan för att det är en praktiskt lösning på ett viktigt problem, nämligen hur de som skapar icke-fysiska saker (eller rättare där de som skapar icke-fysiska saker som ofta manifesteras genom fysiska föremål exempelvis ett notblad) ska kunna vinna något på detta skapande. När det gäller fysiska föremål så finns äganderätten men den är inte särskilt relevant här eftersom själva ägandet av notbladet inte är relevant om någon kopierar notbladet och inte heller om det visar sig att det var någon annan än konstnären som råkade äga notbladet.

För att åstadkomma detta så har vi upphovsrätt och det är ett i grunden väldigt bra verktyg för sitt ändamål.

Det gäller dock att inte missa att det är just ett verktyg, det är inte upphovsrätten i sig som är skyddsvärd utan det man hoppas den kan åstadkomma. Alltså är det rimligt att ständigt se om man inte, precis som alla andra verktyg i ett samhälle, kan få resultatet på ett bättre och effektivare sätt.

Världen skulle se väldigt annorlunda ut om inte människorna genom historien hade utvecklat sina verktyg.

Att tro på den fullkomliga upphovsrätten är alltså inte bara naivt utan även anti-demokratiskt och utvecklingsfientligt.

Jag har inte själv något enhetligt bättre förslag på verktyg men vi måste diskutera en framtida utveckling utan att hamna i ett hysteriskt försvarande av en viss årsmodell och en viss typ av verktyg.

Sverigedemokraterna är osvenska för att:
• de är konservativa och gillar inte det moderna. Svenskar däremot är om man jämför internationellt väldigt öppna för förändringar och ligger i framkanten på många sätt
• de är konservativ-normativa och lägger sig i hur folk vill leva sina liv, exempelvis HBT-personer. Svenskar däremot, generellt, tycker folk får sköta sig själva så länge de inte stör andra.
• de är intoleranta. Svenskar generellt är däremot toleranta människor.
• de tycker inte om jämställdhet, åtminstone om det gäller att svenskar ska vara mer jämställda, andra har de många åsikter om. Svenskar generellt däremot är positivt inställda till jämställdhet.

Den svenska framgången består inte av att stänga in sig och blicka bakåt utan att jobba på och se framåt och våga ligga i framkant.

Sverigedemokraterna har oväntat mycket gemensamt med konstiga utländska religiösa regimer i sitt bakåtsträvande.

Fyll gärna på med fler punkter kring Sverigedemokraternas osvenskhet!

– Skrivet på min iPhone

– Skrivet på min iPhone

Binero webbhotell har startat en namninsamling mot detta som jag skrivit under. Vidare har jag och Bineros VD Anders Aleborg en debattartikel inne i Aftonbladet idag.

Helt hysteriskt dåligt är det, att de ens kan få för sig att införa censur, särskilt när det är ett slag i luften och det dessutom inte ens skett något sådant missbruk som de vill och felaktigt tror att de kan stoppa med förslaget… Vi får väl se vad som händer!

UPPDATERING:

PTS har nu ändrat sig och fallit till föga för påtryckningarna! Skönt att saker kan gå åt rätt håll!!

Ändå är det försäkringskassan som tar hand om alla anmälningar om vård av sjukt barn förutom till just studerande. Det borde rimligen vara så att de som myndighet kunde uppfylla sitt upplysningsansvar och hjälpa studenter som har barn som är sjuka rätt. (Rätt är i detta fall till CSN.)

Istället är de totalt oförstående och säger att det inte går att få ut någon ersättning (vilket är direkt fel). Hysteriskt dåligt.

DNs ledarsida går ut hårt och menar att vi måste ta debatten om “social utjämning och utbildningskvalitet”, dvs studieavgifter för svenska studenter. Att högskolevärlden debatterat social utjämning, breddad rekrytering (dvs att inte bara medelklassbarn ska gå på högskolan vilket ju är en viktig del av social utjämning) och kvaliteten på utbildningarna i stort sett konstant de senaste åren måste ha gått DNs ledarsida förbi. Men DNs ledarsida har väl helt enkelt inte så bra koll på högskolevärlden…

Låt mig först skriva att jag inte träffat någon som tycker att låga anmälningsavgifter för studenter utanför EES-området är relativt okontroversiella. Det är inte där skiljelinjerna går.

Istället är det när DNs ledare börjar de låtsat logiska krumsprången på väg mot studieavgifter för svenska studenter som det går riktigt fel. Vi får veta att grundskolan hade en utjämnande effekt när den infördes, men att den sociala utjämningen därefter stannat av. Om skribenten menar att utbildning efter grundskolan inte ger något eller att grundskolan bara hade effekt när den infördes går inte att utläsa men det spelar mindre roll eftersom det blir lika fel hur som.

Enligt DN är sambandet mellan ett lands BNP och andelen på högskolor starkare än sambandet mellan avgiftsfrihet i högskolan och andelen på högskolor. Resonemanget är dock fullständigt irrelevant av flera orsaker. För det första för att det faktiskt inte har någonting att göra med social utjämning att göra eftersom det inte framgår vilka det är som går på högskolan. Framför allt är det dock problematiskt eftersom det inte går att få in fler studenter i högskolan än det finns platser för, oavsett hur avgiftsfritt det är.

Man kanske får fler sökande till en avgiftsfri plats men det kan faktiskt inte gå fler studenter på en avgiftsfri plats än på en plats belagd med studieavgift… Vad som däremot är högst tänkbart är att länder med högre BNP faktiskt ordnar fler högskoleplatser, och därmed får sambandet sin naturliga förklaring.

Nu ser dock inte DNs ledarsida detta uppenbara sammanhang utan börjar istället prata om att avgifterna bara är en mindre del i kostnaden för att studera, den inkomst man mister på att inte jobba är större. Problemet är bara att det är två helt olika saker. Studieavgiften är någonting man måste betala medan arbetsinkomsten man “mister” inte är någonting man blir av med, trots DNs ordval, utan någonting man kanske kunde ha fått men nu mer säkert inte får.

Man kan också fråga sig om någonting (studieavgifter) blir bra bara för att det är en mindre kostnad än någonting annat (som inte är en kostnad). Jag kan tänka mig oerhört många saker som kostar mindre än andra saker (där dessutom båda är kostnader!) som ändå inte är bra!

Den totala kostnaden (alltså summan av kostnaden och icke-kostnaden) måste enligt DN även ställas i relation till det studier ger. Detta måste uppstår dock bara om man som DN har behov av att försöka rättfärdiga att inrätta studieavgifter på högskolan. Annars kan man i ett fritt samhälle som vårt göra som man vill.

Att det förekommer höga studieavgifter i USA (de är ganska varierande men kan vara väldans höga) kan tydligen motiveras på just det sättet, att avkastningen på studier är hög eftersom löneskillnaderna i USA är stora och skatterna är någorlunda låga. Hur dessa höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter skulle kunna bidra till social utjämning skriver dock inte DN. Faktum är att det finns överväldigande vetenskapliga belägg för att höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter inte bidrar till social utjämning utan snarare motsatsen. Men nu var ju inte DNs ledarsidas kontakt med akademin så god heller.

När vi sedan pratar om svensk utbildningspolitik så menar DN att det mest utmärkande är den tydliga kopplingen mellan avgifter och storleken på högskolans resurser. Det är lustigt att DN hittar en tydlig koppling mellan något som inte finns (avgifter på svenska universitet och högskolor) och något som finns (högskolans resurser). För det är ingen framtid de pratar om utan något som finns. Tydligt.

Som avslutning börjar DN med att (felaktigt) anta att det inte går att ge tillräckliga resurser till högskolan och ställer sedan två saker mot varandra som inte står mot varandra, nämligen avgiftsfrihet och utbildningar av hög kvalitet, och ber att vi ska välja. Jag väljer båda och är nöjd med det.

För att lindra de hårda orden om avgifter så påpekar ledaren att “Om avgifter kombineras med generösare studielån behöver de inte avskräcka studenter från hem utan studietradition.”. Varifrån de fått detta faktum kan man ju fundera på. Inte är det baserat på vetenskap i varje fall eftersom det är visat att studenter från hem utan studietradition undviker att ta studielån. Just lånen avskräcker. Att effekten skulle bli mindre med väldigt mycket högre lån betvivlar jag.

Som slutord uppmanar DNs ledare oss att föra en debatt om avgifter “som kraft för utjämning av sociala skillnader”. Snacka om att leva i en flummig nyliberal dröm.

Döm om min förvåning när jag på ett av kontorshusen såg texten “Solidaritet” med stora bokstäver. Jag blev helt paff, trodde inte längre folk använde det ordet. Jag blev samtidigt väldigt nyfiken på vem som satt upp skylten!

Efter någon sekund upptäckte jag dock att jag måste ha jobbat för mycket och sovit för lite: Egentligen stod det “Soliditet” på skylten…

Solidariteten fick ge vika åt soliditeten!

Ganska ironiskt tänkte jag genast, och ganska typiskt. Fast egentligen undrar jag om det verkligen är så illa som vi ofta tror? Jag tror inte Reinfeldt lyckats förstöra allt ännu, i den mån det nu alls är upp till politiker att göra sådant.

Dags att fortsätta jobba för ett bättre samhälle!!

– Skrivet på min iPhone

– Skrivet på min iPhone

1. Miljöpartiet de Grönas framgång

2. Piratpariets framgång

3. Valdeltagandet

4. Konstruktionen av valet över hela EU och hur parlamentet förväntas fungera

Jag börjar såklart med mitt eget parti Miljöpartiet de Grönas framgång. Över 11% nationellt, större än sossarna i Stockholms Stad, 15,35% i Göteborg (och tredje största) och lite mer okända att vi faktiskt fick nästan 30% i Majorna i Göteborg (en av Göteborgs stadsdelsnämndsområden med ca 30.000 personer, nästan dubbelt så stort som genomsnittskommunen i Sverige) och blev största parti! Näst största parti blev socialdemokraterna med hälften så många röster som vi…

Tyvärr var valdeltagandet i stort fortfarande extremlågt. Okej att det gick upp men drygt 40% är så dåligt att det knappast kan kallas att folket har bestämt, snarare att några ur folket har bestämt. Jag tror en del av problemet är att människor känner att skillnaden mellan de svenska partierna är för liten (den är iofs betydligt större än vad folk tror många gånger) och att det inte spelar så stor roll eftersom Sveriges röster utgör så liten del av det totala parlamentet.

Tyvärr är det nog sant att människor i Sveriges möjlighet att påverka resultatet är begränsat eftersom även om alla 18 platser Sverige har tillsätts med miljöpartister så finns det ändå 767 platser till som man inte har någon påverkan på. Motargumentet som brukar framhållas är att samma sak gäller inom Sverige, att vi har valkretsar där folk från Småland röstar olika mot folk från Västerbotten. Det är sant. Det finns dock en enorm skillnad. Människor flyttar, har vänner över gränserna och inte minst deltar i samma offentliga debatt. Dessutom känner de samhörighet med varandra och litar på att de andra fattar någorlunda bra beslut. Detsamma kan inte sägas om EU.

Bara en sådan sak som att Berlusconi gång på gång kan bli regeringschef i Italien eller att Spaniens största oppositionsparti (som länge innehaft makten) många gånger hyllar Franco eller för den delen att katolska kyrkan har stort inflytande över politiken i Polen och på Irland är något som gör att många svenskar är helt oförstående inför dessa folks val. Säga vad man vill om Reinfeldt men inte har han samröre med maffian och försöker korrumpera rättsväsendet. Han samarbetar inte heller med partier som hyllar Mussolini.

Allt detta underlättas inte heller av att EU-maskineriet kan ses som en stor svart låda dit man skickar parlamentariker och regering med ett uppdrag och de kommer tillbaka med helt andra beslut, utan att någon vet hur det gick till eller vilka argument som besluten egentligen grundar sig på. Någon möjlighet att ställa någon till ansvar för besluten finns över huvud taget inte vilket väl ändå måste vara grundkravet i en demokrati?

När det istället gäller Piratpartiet så tycker jag det är roligt att de kommit in istället för Junilistan. Frågorna som de driver är viktiga och de har oftast en alldeles utmärkt linje som de i mångt och mycket delar med Miljöpartiet. Problemet är snarare att de inte tycker någonting på så väldigt många andra viktiga områden såsom t.ex. jordens möjlighet till överlevnad.

Till sist förtjänas det att uppmärksammas att Gröna Gruppen ökat i storlek, till stor del för att franska gröna gick fram och gjorde ett väldigt starkt valresultat! (De tyska gröna är sedan gammalt starka.)

Nu har jag dock ändrat mig. Det är dags att se till att vi i samhället inte medhjälper brottsligheten! Jag har därför sammanställt en topp-3-lista som åklagarna i det slapphänta Sverige borde ta till sig för att börja åtala folk och fä:

3. Järnaffärer som låter brottslingar köpa sågar (det använder de för inbrott!) borde fällas och fällas hårt! Givetvis bör det krävas utdrag ur brottsregistret och redovisning av vad man ska använda sågen till (samt skriftligt och egenhändigt undertecknad försäkring om obrottsligt förflutet och framtid) för att få rätt att köpa någon som helst form av verktyg!!

2. Men än värre är de kriminella el-bolagen som medhjälper brottslingar att köpa el! Tänk på internetleverantörerna t.ex., de köper el för att inte tala om de kriminella 14-åringarna som laddar ner sitt favoritalbum, alla använder de elektricitet. Egentligen borde alla el-kunder åtalas för att de medhjälper el-bolagen att kunna sälja el till de kriminella medhjälparna internetleverantörerna som medhjälper bittorrent-sajterna att kunna medhjälpa tonåringarna att att begå upphovsrättsbrott. Åtala medhjälparna!

1. Men det värsta är ändå de förbenade mataffärerna som medhjälper dråparna att medelst inmundigande av matvaror kunna dräpa människor! Skulle inte de kriminella mataffärerna medhjälpa brottslingarna att få mat skulle de aldrig orka begå brott! Mataffärer borde minst kräva utdrag ur brottsregistret på kunderna OCH alla deras bekanta (så att inte de kriminella mataffärerna medhjälper sina kunder att medhjälpa brottslingarna att begå brott)! Alla mataffärer som inte gör det borde åtalas! Om de förekommer osäkerhet är det bäst att åtala alla!

Jag börjar bläddra i tidningen. Först en halv-intressant krönika om betyg som givetvis försvarar dem. Någon sida senare finns det en del citat och sedan skrivs det om att Fokus har hört “att en centerpartist i norra Stockholm vägrar dela ut valreklam i sitt distrikt i protest mot att partiets toppkandidat Ella Bohlin vill förbjuda snus i hela EU.”. Själv tycker jag det verkar högst naturligt att en centerpartist inte vill dela ut valreklam för Kristdemokraterna (Ella Bohlin toppar Kristdemokraternas valsedlar inte Centerpartiets). Det hade ju kunnat vara trevligt om tidningen kunnat skilja mellan Centerpartiet och Kristdemokraterna, även om många likheter finns.

Senare lite frågor med RFSLs ordförande vilket väl var trevligt men inte så framåtsyftande, handlade om könsneutrala äktenskap som redan gäller (och borde ha gällt för länge länge sedan), inte om intressanta framtidsfrågor.

Efter lite svininfluensa så kommer ett uppslag där Centern får uppmärksamma att de är emot arbetsrätt och oemotsagda uttala sig kring hur dåligt det är med arbetsrätt. Man kan undra om nu Centern och/eller Fokus nu tycker det är så dåligt de inte kunde ge utrymme för någon som var för, med en så “dålig” sak som arbetsrätt så borde väl argumenten för vara usla och inte orsaka något problem?

Sedan kommer en lång lång artikel om framtidens jobb som börjar med en okritisk hyllning till privatisering av sjukvården som jag inte ens orkade läsa till slut. Efter detta kommer en lång artikel om sjukförsäkringssystemet i USA där problemen visserligen uppmärksammas men beskrivs helt av de konservativa som bara vill ha privata sjukförsäkringar. Efter ett litet instick av någon som är för allmän sjukförsäkring så beskrivs de enorma problem som Barack Obama kommer möta om han vill göra någonting och att han trots finanskrisen ändå (dumt nog?) verkar vilja göra någonting direkt. Till sist skrivs någonting om hur effektivt och bra det är med konkurrens kring sjukförsäkringar och hur detta skulle kunna utvecklas.

Ingen koppling görs mellan att USA har dubbelt så höga kostnader samtidigt (!) med sämre vård än jämförbara länder SAMT att man är det enda moderna västerländska land som inte har allmän sjukförsäkring. Det är ju möjligt att det inte finns något samband men det finns heller inga som helst (såvitt jag förstått) vetenskapliga belägg för att konkurrens inom sjukförsäkringsområdet utan allmän sjukförsäkring skulle vara effektivt eller lönsamt för samhället. Detta insinueras istället utan hänvisningar till personer som uttalar det och definitivt utan några som helst belägg.

Efter detta började jag tröttna på tidningen och kunde bara konstatera att det fanns en lång artikel som vältrade sig i Socialdemokraternas kris och en artikel efteråt som fick Anna Kindberg Batra (m) att framstå som väldigt sympatisk (vilket hon iofs säkert också är) och duktig.

Nästa uppslag ägnas åt en hyllning till Margret Thatcher där det enda kritiska inslaget är en vänsterpartist som i alla fall får påpeka hennes kontakter med den fascistiska militärkupp-diktaturen i Chile. I övrigt bara hyllningsord.

Tidningen avslutas med en krönika om “socialdemokraternas kris”. (Jag är ingen fantast av sossarna men i något läge borde tidningarna ägna mer tid åt att bevaka regeringen än att skriva ner det största oppositionspartiet, om inte annat så för att ge sken av att de tror på pressfriheten.)

Efter allt detta så undrar jag hur SJ kan få för sig att dela ut denna reaktionära tidningen och om den är oberoende moderat eller beroende moderat (när det gäller det redaktionella innehållet). Det visar sig att det som står är att de oberoende från alla politiska partier och intresseorganisationer. Vid det laget hade jag dock inte längre så stort förtroende för vad som stod i tidningen…

I korthet är min kritik att det är absurt att någon som länkar till någonting på nätet är ansvarig för det som den länkar till. Följderna blir ju helt katastrofala! Tycker Stockholms tingsrätt att vi ska stänga ner internet? Varför inte förbjuda Google och alla andra sökmotorer?

Finns en hel del till detaljer i domen som är rätt konstiga, men har inte riktigt tid att skriva om det nu. Återkommer förhoppnignsvis med mer analys när jag hunnit skriva ner det.

Men skenäktenskap används för att beteckna äktenskap som ingås med ett annat syfte än… Ja, än vadå? Varför ingår människor äktenskap? För att de gillar varandra? Men det kan man ju göra även utan att vara gift. Människor ingår till stor del äktenskap för att det ger vissa juridiska fördelar. (Ja, jag vet att en del gör det för att de tycker det är romantiskt men ett sådant bröllop kan man ju ha även utan att registrera det juridiskt.)

Men är det inte så att de som ingår “skenäktenskap” är ute efter precis samma sak, vissa juridiska fördelar, t.ex. möjligheten att få uppehållstillstånd i ett land? Jag har en vän som gifte sig med sin flickvän för att hon skulle kunna få uppehålltillstånd. Inget “skenäktenskap” men det var enda sättet för de att kunna fortsätta vara tillsammans. Hade hon redan haft uppehålltillstånd hade de nog bara levt som sambos.

Men vad är då skillanden i ett “skenäktenskap” och ett “riktigt” äktenskap? Är det att de två inte skulle hysa erotisk kärlek för varandra? Och om denna kärlek tar slut, är det då ett “skenäktenskap”?

Hela termen är minst sagt bisarr. Människor får väl gifta sig av vilken orsak de själva känner är bäst? Vem ska bestämma att två människor som vill gifta sig inte ska få det? (Med vissa undantag som får minderåriga och så.)

När någon sedan är gifta, ska äktenskapet ha olika juridiska konsekvenser beroende på hur ofta paret har sex? (Och vilken sex i sådana fall?)

Det enda rimliga är att säga att det finns bara äktenskap och inga skenäktenskap. Och om någon gifter sig för att låta någon annan få uppehållstillstånd ska staten skita i hur ofta de har sex.

Anf. 12 LAGE RAHM (mp):

Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag innehåller, som jag ser det, egentligen två huvuddelar. Dels finns regeringens proposition utefter sanktionsdirektivet som i allmänhet kallas Ipred, dels finns en del motioner från den allmänna motionstiden.

Miljöpartiet har lagt fram en hel del motioner under den allmänna motionstiden som kommer in här. Den fråga som kanske är mest relevant när vi debatterar här gäller fildelning. Jag tänker kort prata om den innan jag går över till den för mig betydligt viktigare frågan som handlar om regeringens usla proposition.

Låt mig börja med att säga att vi i Miljöpartiet tycker att upphovsrätt är viktigt. Jag tror att många ibland misstar sig och tror att det inte är så. Problemet är att det inte är rimligt att kriminalisera människor för vad de gör för sitt privata bruk i den omfattning som sker i dag. Det får en mängd effekter.

Man kan fråga sig varför människor gör den här typen av saker. Är det för att de är onda? Är det för att de inte vill betala? Är det för att de är slappa, eller vad kan det vara? Jag tror att den synen på människor är problematisk.

Jag tar ett exempel: Det finns i praktiken i dag inget lagligt sätt att se på film på min dator. Det finns tjänster på nätet med vilka man skulle kunna ladda ned och hyra film. Men de fungerar inte på ganska många datorer. Det fungerar bara med vissa operativsystem. Man kan beställa hem dvd-filmer, men på min dator finns ingen dvd-spelare. De håller nämligen på att spela ut sin roll, eftersom man jobbar digitalt.

Det finns i princip inga tjänster som lyckas med det som har funnits på Internet sedan åtminstone 1998. Det har alltså gått över tio år, och inga tjänster har utvecklats som möjliggör en laglig tillgång till filmer. Varför använder jag då inte en annan dvd-spelare och för över filmen till datorn, kan man tänka. Men i så fall bryter jag mot det kopieringsskydd som finns på dvd-skivor, vilket också är olagligt. Det är alltså en orimlig situation som man ställer människor inför.

Man kan fråga sig om det inte går att stoppa detta ändå. Då skulle vi ju inte hamna där. Problemet är att det finns mängder av anonymiseringstjänster. Den typ av IP-adresser som vi nu pratar om att man ska kunna få ut uppgifter om faller ganska platt. Man skulle i princip vara tvungen att införa en polisstat som övervakar precis all Internettrafik för att kunna få fast de här människorna. Frågan är om det är värt det.

Jag tror att vi landar i att det är rimligt att upphovsrättspersoner – jag ska inte säga män, för det är kvinnor också – får betalt, och det är rimligt att folk betalar. Hur får man då folk att vilja betala? Det är där jag tror att vi måste landa, för det går som jag har sagt inte att tvinga folk att betala utan att inrätta en polisstat. Hur får vi folk att vilja betala?

Där tror jag att vi antingen får se till att det finns tjänster som är så pass billiga och lätta att folk känner att det här är rimligt, det här vill jag betala. Eller också får vi hitta någon annan form av finansieringssystem där vi gemensamt ser till att upphovsrättspersoner får betalt för sitt arbete. Detta om detta.

Med anledning av det jag har sagt vill jag yrka bifall till reservation 3.

Precis som Kent Persson misstänker jag att reservation 3 inte kommer att vinna bifall. För att man ändå ska kunna se över situationen hoppas jag att några borgerliga ledamöter tar sitt förnuft till fånga och åtminstone bifaller reservation 8 som någon form av kompromiss. Den vill jag yrka bifall till.

Själva huvudbetänkandet, herr talman, handlar ju om Ipred, om sanktionsdirektivet och så vidare. Det som det har pratats mest om är utlämnandet av adressuppgifter från IP-nummer som upphovsrättspersoner eller kanske framför allt deras organisationer eller de stora filmbolagen och liknande kan hitta. Redan här finns det påpekanden om att det är ett integritetsproblem att dela ut de här numren. Det är inte alls säkert att det faktiskt är det IP-numret som har använts för intrånget, som har påpekats tidigare. Dessutom är det än mindre säkert att det faktiskt är den som står för abonnemanget.

En annan intressant aspekt är att det i lagen står att tidigast efter en månad ska den vars abonnemangsuppgifter lämnades ut få reda på det. Då kan man fråga sig varför det är så. Det blir i princip så att staten tvingar människor att hemlighålla de här uppgifterna och genast får försöka skapa ett övertag rent rättsligt för dem som har fått ut uppgifterna.

Jag vill också påpeka att man kan ifrågasätta hur säkert det är att upphovsrättsorganisationerna faktiskt redovisar rätt IP-nummer. Det finns nämligen i princip inget säkert sätt att veta att de talar sanning. De kan ha skärmdumpar. Det är jättelätt att konstruera sådana. De kan berätta hur de har gjort och vittna om att de har talat sanning.

Jag säger inte att de gör det, men jag säger att det är problematiskt att ha en situation i en domstol där man är tvungen att förlita sig på en part i en civilrättslig tvist. Den parten säger sig tala sanning och får sedan som den vill. Det är inte ett bra sätt att hantera en situation i en rättsstat.

Det är ändå inte det värsta. När de har fått ut de här uppgifterna har man sett i andra länder, och det är väl också det som kan tänkas hända här, att de här organisationerna går ut med hotbrev. Om det stannar vid hotbrev tycker jag att vi ska vara glada. Man kan också tänka sig att folk kommer på besök och hotar eller trakasserar människor. Vi får hoppas att vi slipper se det. I varje fall har vi sett en mängd avskräckande exempel i Danmark. Av tidsskäl tänker jag inte gå in närmare på dem.

Jag vill ändå säga att jag tror att det finns en risk för att människor som är oskyldiga betalar ändå, fast de är oskyldiga. Frågan är varför. Jo, därför att de är rädda för att bli stämda inför rätta. Om de är oskyldiga borde de kunna bli frikända, tycker man. Då borde de inte vara rädda för rättegång. Men det finns en mängd faktorer som pekar på att man ändå skulle kunna vara rädd för att gå till rättegång.

Först och främst kan skadestånden bli ganska stora. Om man inte är säker på att man kan bevisa sin oskuld kan man räkna med att få betala ganska mycket. Det här är mer än vad det hade kostat att gå till en affär och köpa det som man har laddat ned. Det finns också en regel som säger att upphovsrättsinnehavarnas intresse av att det här intrånget inte görs ska beaktas när man fastställer skadeståndet. Det intresset kan knappast minska skadeståndets storlek, utan rimligtvis ökar det.

Vidare är det en civilrättslig process som vi pratar om när någon stämmer en annan. Förutom att det finns ett stort övertag för den som har betydligt mer pengar och att det inte finns något objektivitetskrav, som det finns hos en åklagare i en brottsutredning, är det också så att förloraren får betala rättegångskostnaderna. Det kan bli väldigt stora summor, särskilt med tanke på den omfattande utredning och de många advokater som upphovsrättsorganisationen kan tänkas ställa till förfogande.

Då kan man tänka sig att det finns en liten poäng i propositionen, nämligen regeringens begränsning av hur mycket rättegångskostnader som får ingå. Men den här begränsningen gäller när skadestånden blir ganska små. Risken är att de blir betydligt större. Det är dessutom svårt att förutsäga. Det innebär också att människor kommer att bli rädda för att bli stämda.

Hur ser då bevisningen ut om man väl kommer till den här rättegången? Om man vet att upphovsrättsorganisationerna pratar sanning vet man att ett visst IP-nummer har använts för en fildelning. Då står man som abonnent ansvarig för det här och undrar: Hur går det här till? Jag har inte gjort någonting.

Förutom att det kan finnas andra personer i hushållet som har gjort det här finns det, som det har pratats om tidigare, trådlösa nätverk. Många personer har i dag öppna trådlösa nätverk, som inte har något lösenord alls. Då kan man säga att det är fel att de ska få lida för att de inte har satt sig in i tekniken tillräckligt och lösenordsskyddat sitt nätverk. Det kan man ju tycka. Jag tycker att det är en orimlig utgångspunkt, men så kan man tycka.

Det finns ytterligare ett problem. Det är nämligen så att de här lösenordssystemen är ganska enkla att knäcka, särskilt äldre lösenordssystem. De äldre systemen distribueras fortfarande. Bredbandsbolaget till exempel tror jag låter nästan alla sina abonnenter få trådlöst bredband. Många har inte ens begärt att få trådlöst bredband. Det är på automatiskt, och det lösenordsskyddet är väldigt dåligt.

Det är alltså en enorm mängd människor som inte ens vet om att de har trådlöst bredband, som har dåligt lösenordsskydd och som riskerar att råka ut för det här. Många människor som fildelar är inte dåliga på datorer och den marknaden. Vi kommer att få se en effekt av detta.

Alltså kan man konstatera att det faktum att någon är abonnent eller står bakom abonnemangsuppgifterna inte bevisar någonting över huvud taget.

Hur ska man då få fast de människor som faktiskt gör det här intrånget? Hur ska man bevisa detta?

Troligtvis blir det så att den som har abonnemanget måste bevisa sin oskuld. Det är ett alternativ, förstås. Det är ett vämjeligt alternativ. Det är nämligen i stort sett omöjligt att bevisa sin oskuld, förstås. Så är det ju alltid. Det rimliga i en rättsstat är att någon annan är tvungen att bevisa skuld först.

Problemet är att det i en civilrättslig process inte är lika tydligt, det ställs inte lika höga beviskrav. Frågan är var domstolen kommer att landa. Det får vi väl se, men det hade varit rimligt om det inte hade varit ett lotteri var domstolen kommer att landa utan att man faktiskt i lagstiftningsärenden tog ställning till var man vill landa. Det är det normala i svensk rättstradition att man kan förutse någorlunda vad lagarna säger. Det är också det som borde vara grunden för en rättssäker stat.

Nåväl, ponera att man inte alls måste bevisa sin oskuld utan att det är höga beviskrav. Det kan man ju hoppas. Hur får man då fram de här bevisen? Hur vet man vem det är som faktiskt har använt de här abonnemangsuppgifterna? Rimligtvis är enda sättet att göra det vi har pratat om tidigare, en intrångsundersökning. Det har sagts här tidigare att det är att jämföra med en husrannsakan. Det är också vad regeringen säger i själva propositionen. I den här propositionen står det tydligt att det är att jämföra med husrannsakan. Den här intrångsundersökningen kan göras utan att meddela den som undersökningen ska göras mot. Det kan hända att någon knackar på dörren utan att man har en aning om vad som sker. Då har IP-adressen lämnats ut, och sedan ska en intrångsundersökning göras. Låt mig påminna om att det inte är säkert att den som står för abonnemangsuppgifterna faktiskt har sysslat med fildelningen. Då kan man onekligen bli ganska överraskad.

Vad är det som krävs för att få göra denna intrångsundersökning? Det framgår inte heller tydligt i propositionen. Visserligen har intrångsundersökningar gjorts tidigare i en hel del fall. Det som står här nu och det som finns sedan gammalt är att det skäligen kan antas att intrånget har gjorts. Om intrångsundersökningar över huvud taget ska få göras måste det baseras på att man vet att det är ett visst abonnemang som intrånget har skett från. Hur vet man det? Jo, för att någon annan har sagt det. Det är inte någon vidare bevisning. Det är rimligtvis på det sättet som undersökningen måste ske. Annars kommer intrångsundersökningen inte att kunna göras, såvida inte någon erkänner. Om någon erkänner kan man lika gärna ställa in processen. Då borde de ha betalat från början. Alltså är det rimligt att det här kommer att ske hos en mängd människor som inte har någon aning om vad som händer, om de nu inte gick med på kraven i hotbrevet först – krav som inte var rimliga att ställa på dem.

Det är inte ens så att ett intrång måste ha skett. I stället kan skäligen antas att ett försök till intrång har skett eller skäligen antas att det har varit en förberedelse till ett intrång. Det här kan omfatta många människor, beroende på vad domstolarna säger. Där får de ingen vägledning, och där kan vi tyvärr inte säga något.

Vad gör man då vid en intrångsundersökning? Jo, man undersöker i princip datorerna. Man får inte ta saker därifrån, men man kan gå igenom människors hela privatliv för att ta reda på detta. Inte ens när man har undersökt datorerna kan man vara säker på vem det är som faktiskt har gjort intrånget. Det kan hända att det finns flera personer. Vi har många ensamhushåll i Sverige, men det finns, trots allt, fortfarande hushåll med fler än en person. I dessa hushåll kan man inte vara säker på vem som har använt vilken dator vid vilket tillfälle.

Jag förstår inte hur det här ska landa i något som är tillnärmelsevis vettigt. Hur det här rimmar med tanken om integritet är oförståeligt. Det som är värst är frågan om hur det är med rättssäkerheten i detta. Om det ska finnas någon chans att fälla någon, om det här ska ha någon effekt, måste man åsidosätta mängder av människors rättssäkerhet. Det är väl ändå inte rimligt?

Det finns många fler orimligheter här. Jag kan ta inte upp alla, men jag kan nämna att det finns möjlighet att frysa bankkonton för människor som har gjort intrång. Jag tillhör inte dem som tror att det här kommer att ske i någon större omfattning, men det står ändå tydligt i propositionen – om jag inte har läst fel – att det här gäller inte bara kommersiella fall utan det här kan gälla även privatpersoner. Lagstiftningen öppnar för detta. Jag tror inte att vi kommer att behöva se det, men det är ytterligare en orimlighet. Om man inte vill ha det, varför låter man lagstiftningen öppna för detta?

Varför är också frågan man ställer sig när man läser hela propositionen. Det finns en grund i sanktionsdirektivet. Jag tycker att direktivet är dåligt. Men man ska vara medveten om att Sverige går längre än vad som är tvunget. Det kan man tydligt förstå av domstolsutslaget från EG-domstolen. Vi är inte ens tvingade att genomföra alla dessa åtgärder. Då väcker frågan om varför än mer förundran.

Vad blir det för effekter av detta, förutom för rättssäkerheten, för vanliga människor? Om rättssäkerheten för vanliga människor offras kanske vi ändå kommer åt de hemska bovarna som fildelar. Det hade varit för väl om det åtminstone hade varit så. Problemet är, som vi har hört tidigare, att det finns anonymiseringstjänster och möjlighet att skapa så kallade darknets där all kommunikation sker mellan en massa människor. Då är det omöjligt att avslöja vem det är som gör vad. Jag menar inte omöjligt. Det är faktiskt möjligt. Problemet är att man är tvungen att övervaka precis alla människors all datatrafik och kontrollera vad den innehåller. Då kan man komma åt detta. Det är väl inte det som är tanken med detta, det vill säga att skapa ett sådant övervakningssamhälle.

I övrigt kommer man inte att komma åt dem man vill komma åt, däremot kommer man att beröra vanliga människors rättssäkerhet.

Förutom att det handlar om att skapa detta övervakningssamhälle vill jag även påpeka att det är dyrt att göra denna övervakning av vanliga människor. Man kan ifrågasätta om det inte hade varit billigare att låta någon betala upphovsrättsinnehavarna från början än att skapa detta totala övervakningssamhälle som behövs för att ”klara hem” propositionen.

Med anledning av detta vill jag yrka avslag på propositionen och därmed yrka bifall till reservation 1.

Andra delen av mitt anförande:

Både jag och min partikollega Per Bolund försökte pedagogiskt förklara problemen med lagförslaget. Hur rättsosäkert det är, hur det hotar även oskyldiga människors privatliv, hur det slår mot svenskt it-bransch och förstör möjligheter att hitta brottslingar som sysslar med barnporr och terrorism.

Debatten har sänts i SVT24 och jag hoppas verkligen att någon sett hur dåliga svar vi fick på frågorna. Borgarna som med stöd av socialdemokraterna kommer rösta igenom sitt lagförslag pratade bara om upphovsmännen (i vilket jag hoppas de åtminstone inkluderade upphovskvinnor) och deras rätt. Det är visserligen ett viktigt perspektiv men är det värt att offra rättssäkerhet och människors privatliv för?

Och även om det vore det, kommer lagen att lyckas med att få bort fildelning? Där är jag tveksam, det kommer bara leda till att människor skapar sätt att gömma sig som sedan kommer användas av terrorister och barnpornografer.

Så, vad får vi? Rättssäkerheten hotas, människors privatliv hotas och… Upphovsrättspersoner får inte mer pengar. Känns spontant inte som ett bra förslag, tycker jag.

Titta på anförandet här. Så snart jag fått länk till anförandena i form av text så lägger jag ut.

Efter att IT-chefen Inga Brundell-Öhman haft nästan tre veckor på sig att svara så är allt som kunnat presenteras varit ett 2,5-sidigt dokument med mycket bristfälliga motiveringar och en halvsida beslutsprotokoll. Kostnadskalkyler för systembytet, underliggande kalkyler eller annan dokumentation verkar ärligt talat inte gå att få tag i.

Låt oss börja med att analysera motiveringarna som ges:

”[...] RK använder Microsoft Windows som operativsystem för RK och kommittéväsendet och kommer att gå mot detta operativsystem även för utlandsmyndigheterna. Som databashanterare används i första hand Microsoft SQL och för dokumenthantering används främst Microsoft Office och Sharepoint. Det gör att integrationen med den övriga IT- miljön underlättas om RK väljer Microsofts e-postsystem. ”

Om en sådan motivering skulle ges på något annat område så skulle det bli ramaskri från övriga inom industrin. Tänk er att BMW skulle ha byggt landets vägar och att det skulle angetts som skäl för att standardisera på BMW för bilarna också. Om Microsoft vägrar att öppna upp sina miljöer så att andra aktörer kan konkurrera så borde deras operativsystem bytas ut, alternativt borde de tvingas att öppna upp med en fungerande konkurrenslagstiftning.

”Det är också ett viktigt argument för att RK ska använda Microsoft Outlook, som är den mest spridda e-postklienten på konsumentmarknaden.”

Verkligen? Inga Brundell-Öhman har haft två veckor på sig att svara på frågan om det finns något underlag som ligger till grund för det påståendet, men inte presterat något svar. Min uppfattning är i alla fall att de allra flesta idag använder någon webbmejl som huvudsaklig läsare.

”Säkerhet; De skillnader som finns på säkerhetsområdet kan hanteras genom administrativa åtgärder och bedöms därför inte vara avgörande vid val av e-postsystem.”

Med andra ord, säkerheten är sämre i det nya systemet. Ingenstans i underlaget nämns dock att UD protesterat mot bytet och enligt uppgifter jag fått – just på grund av bland annat säkerhetsbrister.

”Sammanfattning; Vid jämförelse mellan IBM:s och Microsofts e-postsystem talar övervägande skäl för att välja Microsofts system, eftersom en enhetlig plattform för e-post och dokumenthantering kommer att förenkla integration och därmed införandet av nya funktioner och produkter.
Likartade, och användaranpassade, gränssnitt i programgruppen kontorsapplikationer medför en förbättrad användarupplevelse och ökad effektivitet.
Det finns fördelar med att välja ett bredare e-postsystem som också återfinns på konsumentmarknaden.”

Med andra ord, de övervägande skälen att byta e-postsystem är:
1.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
2.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
och…
3.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden

Med ett skandalöst bristfälligt underlag har alltså regeringskansliet tagit ett beslut om en investering som måste vara i mångmiljonklassen. Frågan jag ställer mig är varför? Vad finns det för underliggande motiveringar som vi inte kan se?

Regeringskansliets dokument

Här är debatten som webb-tv-arkiv. Jag återkommer med mer analys när jag har fått lite sömn och inte är sjukt stressad.

Det består delvis i att de felciterar Esabelle Dingizian som är vår representant i Kulturutskottet i Riksdagen. Kulturutskottet är satt att jobba med kulturfrågor och frågor kring immaterialrätt ligger i Näringsutskottet där jag, Lage Rahm, är ansvarig för frågorna. Jag är alltså ansvarig i Miljöpartiet för frågorna och det är jag som för partilinjen. Jag har pratat med Esabelle och hon ämnar rösta för partilinjen, däremot kände hon behov av att utifrån ett kulturperspektiv framhålla att det är viktigt att upphovsrättspersoner får pengar för sitt jobb.

Felciteringen har tidigare bl.a. Max Andersson utrett på ett föredömligt sätt.

Det är sant som Mikael Nilsson skriver att fildelningsfrågor är mer än IPRED. IPRED är dessutom mer än fildelningsfrågor. Dessutom, och det här är det viktiga, upphovsrätten är mer än fildelningsfrågor. Bara för att man ser positivt på att vi har upphovsrätt så innebär det ju inte att man givet måste ha upphovsrätten precis så som den ser ut idag.

Miljöpartiet är inte för ett avskaffande av all upphovsrätt. Detta kan man förstås kritisera om man tycker det är fel, men att säga att bara för att man säger att det är bra att det finns upphovsrätt utgå från att man tycker att alla avarter och nuvarande svensk lag är perfekt är ett alldeles för långt steg att gå.

Det måste finnas någon rimlighet i debatten, faktiskt!

När det gäller Mikaels fråga på vilket sätt vi driver frågan om fildelning får jag hänvisa till ett antal motioner som vi lagt under mandatperioden!
(Det finns säkert fler exempel men jag hinner inte hitta dem nu, måste springa till tåget…)

Själva grejen är absurd! Förutom att Medina-rapporten innehåller en hel del riktigt dåliga förslag precis som Carl säger så ska EU-parlamentet ta ställning till och troligen bifalla (finns inga ändringsförslag synliga i dagsläget, även om Gröna Gruppen där Miljöpartiet ingår komme rösta emot hela grejen) texten där det står i punkt 32 och 33:

32.Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).
33.Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Vad man säger är alltså att The Pirate Bay ägnar sig åt olaglig verksamhet (vilket alltså är olagligt) samt att verksamheten ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter. Givetvis kan man tycka att verksamheten borde upphöra, problemet är att EU-parlamentet faktiskt är ett parlament som är med och stiftar lagarna och då ska man inte också avgöra skuldfrågan i enskilda fall.

The Pirate Bay är inte dömda ännu, faktum är att domstolen snart kommer att ta upp fallet och att då EU-parlamentet lägger sig i och försöker påverka hur domstolen ska besluta är fullständigt rättsvidrigt. Hade Riksdagen gjort samma sak hade det troligen stridit mot grundlagen, Regeringsformen 11:2:

2 § Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.

Jag har därför frågat Beatrice Ask vad hon avser göra för att se till att rättsväsendet står självständigt och inte påverkas av politiker. Svar ska komma inom två veckor men kan ju dröja tyvärr…

Idag var det istället Post och Telestyrelsen som kom och informerade mer om det tekniska. För en gångs skull kändes det som om föredragande hade koll! Post och Telestyrelsens representanter gick på ett föredömligt sätt kort igenom lite av grunderna för det tekniska kring propositionen.

Det framgick tydligt att regeringens förslag inte är förankrat i verkligheten, åtminstone inte om man tänkt sig att den faktiskt ska tillämpas.

Har tyvärr inte jättemycket tid att skriva nu men i korthet framgick det i varje fall att det kommer bli väldigt dyrt om det ska ha någon effekt samt att det övriga brottsbekämpande arbetet kommer ta rejält stryk genom att mer och mer kommer gömmas. Förutom då att förslaget urholkar rättssäkerheten.

Utskottets ordförande Karin Pilsäter gjorde ett tappert försök att dementera en del uppgifter genom att fråga sig var någonstans i propositionen de stod. Problemet var förstås att de inte stod i propositionen utan att det handlade om KONSEKVENSER av propositionen. Det framgick i varje fall tydligt att myndigheter inte borde ha den typer av åsikter om regeringens utmärkta förslag.

Efter informationen såg alla lite tagna ut. Verkar som om åtminstone några i Näringsutskottet kanske börjar förstå vad de faktiskt kommer att rösta om nu, inte för att det kommer att ändra saken tyvärr. När sossarna pressades lite på hur de faktiskt skulle ställa sig när det kom till att rösta ja eller nej till propositionen utan deras små tillägg så framgick det att de var ganska obekväma men ju var tvungna att erkänna att de i slutändan skulle rösta med alliansregeringen för deras proposition rent, dvs utan sina egna förslag.

Hela saken känns rätt farsartad där hänsyn inte tas till hur det ser ut och konsekvenserna inte är tillräckligt utredda och ingen som helst åtgärd (enligt Statssekreterare Magnus Graner på Justitiedepartementet) har tagits för att se till att de hemska händelserna i Danmark upprepar sig i Sverige…

Jag var Miljöpartiets representant på tillställningen som var mycket intressant på många sätt. Först hade Magnus Graner, statssekreterare på Justitiedepartementet, Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms Universitet, Fredrik Ingblad, kammaråklagare och Göran Gräslund, generaldirektör på Datainspektionen, varsinna föredragningar och sedan öppnades det upp för frågor från närvarande politiker från näringsutskottet.

Kanske återkommer jag till ämnet men så här ganska snart efteråt var i varje fall följande väldigt slående:

1. Det var fyra vita, svenska män som pratade.

2. Alla stödde propositionen utom möjligtvis Datainspektionen som hade varit emot förut men nu var för. Något oklart varför.

3. Jan Rosén lät mycket mer som en politiker än som en professor när han pratade om hur det borde vara och staplade värderingar om hur rättssystemet borde se ut och vilka principer som borde gälla. Detta ägnade han mycket tid istället för att prata om rättsläget på området vilket hade varit klargörande och intressant.

4. Jag uppfattade kammaråklagaren som att sättet att avgöra om en viss abonnent verkligen har begått ett intrång eller inte är husrannsakan. Den civilrättsliga motsvarigheten är intrångsundersökning vilken också ska kunna tillämpas i de fall vi pratar om (dessutom lägre beviskrav än husrannsakan). Kammaråklagaren menade att det var upphovsrättsorganisationernas sak att bedöma när det skulle kunna behövas intrångsundersökning. Kontentan blir alltså att om en upphovsrättsorganisation har en skärmdump där det ip-nummer du haft vid en viss tid förekommer så blir det i princip husrannsakan. Oavsett om du är skyldig till intrånget eller inte.

5. Datainspektionen var inbjudna att prata om integriteten i samband med detta men ansågs sig inte kunna prata om människornas integritet och pratade då istället om annat. (Vilket resulterade att ingen utgick från den utgångspunkten.)

6. Istället pratade Jan Rosén om att “integritetsskydd är alltför viktigt för att ropa på”. Det är ju också ett sätt att se på frågan om integritet.

7. Moderaterna i utskottet gjorde gemensam sak med Jan Rosén och pratade om att det inte finns något gratisätande. Enligt moderaterna tydligen inget som är gratis över huvud taget. Det sa de i varje fall rätt ut. Då skulle man ju kunna fråga sig varför det finns ett sådant ord i svenska, måste ju vara helt onödigt eftersom ingenting är gratis! Borde det inte vara förbjudet att använda ordet? Och varför fick vi inte möjlighet att betala för att det fanns (iofs dåligt med men iaf) luft i lokalen? Inte kan väl luft vara gratis, det finns ju inget som är gratis och luft finns väl ändå?

8. Det tråkigaste i sammanhanget var dock att varken Jan Rosén eller Magnus Graner bemödade sig med att svara på de frågor som ställdes om det inte passade dem. (Såsom moderaternas egna tillrättalagda frågor.) I och för sig kan man ju ifrågasätta det rimliga i att förväntas svara på riksdagsledamöters frågor under en offentlig utfrågning i riksdagen dit man är inbjuden och har accepterat att komma för att just svara på frågor men det är ju en annan sak.

9. Jan Rosén nämnde i sitt anförande att ip-adresser ofta byts ut varje minut. Jag blev förvånad eftersom jag inte kände till att så var fallet och ställde en följdfråga till honom om hur ofta det är fallet varpå han svarar att han inte vet men att han hört det. Sedan tar kammaråklagaren ordet och påpekar att det som han förstått det inte är så och då svarar Jan Rosén igen att han menade det precis som kammaråklagaren.

Jag måste ändå få säga att jag tycker det är anmärkningsvärt att en professor i juridik som har kommit till riksdagen för att delta i en offentlig utfrågning i sin framställning framhåller saker som inte stämmer som fakta. Frågan som hänger i luften blir ju hur mycket mer av det han sa som inte alls stämmer och ur vilken utgångspunkt man ska se det för att se det rimliga i att framföra osanna utsagor.

Det är säkert så att det inte alls var meningen från Jan Rosén att göra just detta men då kommer ju frågan varför han pratar om saken och vilka fler saker han inte alls har koll på men pratar om som fakta ändå?

10. Det framkom egentligen inget som helst nytt så det jag pratar om som intressant är just ovanstående nio punkter. (Vilket alltså är anmärkningsvärt i sig själv. Det rimliga vore förstås att frågan blev mer belyst av att ha en utfrågning men den här var tydligen inte rätt organiserad eller genomförd alternativt förstörd av någon.)

Argumenten för handlar om att det är många svenskar som inte får rösta (vilket i sig inte är ett argument utan ett konstaterande), att alla borde ha rösträtt (svenskar då gissar jag) eller att barnfamiljer borde få större röstvikt.

Jag gillar argumentet som handlar om en person en röst. Helt och hållet, oavsett ålder, kön, funktionshinder, sexuell läggning, politiska åsikter osv. Det är en bra och demokratisk linje.

Det som riktigt upprör mig är att ombudsröstning diskuteras, och inte vilken ombudsröstning som helst utan en ombudsröstning där ombudet bestämmer vad den röstberättigade ska rösta på. (Föräldrar ska kunna rösta för sina omyndiga barn tills barnet är moget.) Bissarrt är vad det är! Om vi ska ha en röst per person så måste det väl vara den personen som har rösträtten också och inte någon annan? Vad är vitsen med att ge alla rösträtt om det är någon annan som ska utöva den?

Riktigt illa blir det när man diskuterar familjers röstvikt gentemot en annan familjs röstvikt. Värsta kd-snacket. Precis som om familjen skulle vara samhällets minsta beståndsdel och som om alla i en familj skulle rösta likadant. Det fanns en tid när bara män fick rösta och där det ansågs att de utövade familjens rösträtt. Dit vill vi inte tillbaka!

På samma sätt är det ytterst tveksamt att hävda att olika familjer ska ha olika röstvikt. För det första är det som sagt inte familjer som har rösträtt i Sverige utan individer, för det andra kan man inte värdera olika familjer gentemot varandra och hävda att vissa familjer är mer värda och därför borde få fler röster. Olika enheter ska inte ha olika röstvikt baserat på olika kriterier utan alla ska ha samma röstvikt, nämligen lämpligast en röst. (Även om det rent matematiskt inte spelar någon roll hur många röster alla får, så länge alla får samma.) (Även här finns f.ö. exempel där man tidigare i Sverige ansåg att rika människor var värda fler rösträtter, kanske eftersom de var “ansvariga” för mer.)

Bortom alla dessa tok-argument finns dock en intressant fråga, nämligen om rösträtten ska kopplas till en viss ålder (t.ex. 18 eller kanske om man vill sänka den såsom jag vill till 16) eller om alla ska ha den oavsett ålder.

Om man är för att man ska ha den oavsett ålder men ändå inser att rösträtten inte borde ges till föräldrar är då frågan hur man ser på barn som röstar. Hur ska en 1-åring kunna uttrycka sin politiska vilja? Har den ens någon politisk vilja? (Och vem ska bedöma det?) Ska man hjälpa 1-åringen så den ska få rösta eller ska man låta bli att hjälpa den så att rösten inte utnyttjas? En 1-åring kan rimligtvis inte sköta det praktiska kring röstandet själv. (Vilket inte alla myndiga och välinsatta personer heller kan.)

Eller säg en 4-åring? Är det möjligt för en 4-åring att sätta sig in i politiken och göra ett välinsatt val? (Det är iofs tveksamt om man ska ha ett sådant kriterium på vem som ska få rösta.)

Om man skulle låta en 4-åring välja mellan alla valsedlar som fanns i röstningslokalen riskerar det att bli en jämn fördelning där småpartier såsom nazisterna skulle få sin statistiska del av valen. Eller skulle föräldrarna inte låta barnen välja nazisterna? Kanske inte heller kommunisterna? Eller de där förbannade centerpartisterna?

Huvudproblemet i detta sammahang för de som vill ha rösträtt för barn är att barn inte är som vuxna. Myndighetsåldern kan givetvis diskuteras men att en 3-åring inte får bestämma själv tror jag vi alla är ense om. Barn är nämligen inte kapabla att fatta beslut helt på egen hand och sedan ta konsekvenserna. Det fungerar inte så. Barn är under ett utvecklingsstadie där de måste lära sig att ta ansvar och fatta egna beslut. Barn ska inte behöva ta fullt ansvar för allting från början utan detta ska få mogna fram i en process där man kan vara trygg med att någon annan hjälper en och ser till att man inte fattar katastrofala beslut. Barn ska inte behöva sätta sig in i precis hur illa det är i världen.

En demokratisk process för ett väldigt ungt barn är inte att bestämma vem som sitter i Riksdagen utan snarare att få medbestämmande över sin egen vardag.

Skulle då inte barn kunna få börja rösta när de själva känner sig mogna för det? Kanske. Det tåls att tänka på men kräver bl.a. att föräldrarnas möjliga inflytande kan begränsas på ett tydligt sätt så att det verkligen handlar om barnens röst.

Enklast är förstås att sänka rösträttsåldern (jag föreslår som sagt 16). Det är i vilket fall som helst rimligt att anta att barn före säg 3 års ålder (för att vara på den extremt säkra sidan) inte kan ha uppnåt den mognad man säga krävs för att rösta.

Jag menar nog egentligen att det är mina pengar men jag tycker precis som jag skrivit i en motion att vi riksdagsledamöter får alldeles för mycket i arvode. 54000-någonting i månaden är för mycket. Som en konsekvens av att jag tycker arvodet ska sänkas med typ 12.000 kr så skänker jag även bort 5.000 kr varje månad till en mängd olika saker, typ partiet, läkare utan gränser, vård för papperslösa, amnesty osv. (5.000 kr efter skatt motsvarar ungefär 12.000 innan skatt med min marginalskatt.)

Det lustiga jag kom på var att jag inte alls betraktar dessa pengar som mina. Många människor tycker det är fint att de är så generösa och ger pengar och det tycker jag nog om mig själv också men det känns inte alls som om jag ger av mina pengar. Det känns helt enkelt inte som att de pengarna är mina pengar.

Något som för övrigt definitivt är mina pengar de två Zimbabwe-dollar som ligger på mitt skrivbord i form av ett tvådollarsmynt som jag hittade när jag flyttstädade. Den 1:a augusti 2008 ökade de Zimbabwiska myndigheterna värdet på mitt mynt 10.000.000.000 gånger. (Billigare än att skapa nya mynt när de genomförde en reform och strök 10 nollor.) Den 12 november samma år kostade dock 1 amerikansk dollar 13.000.000.000.000.000 zimbabwe-dollar och värdet har sjunkit rejält sedan dess… Så man kan iofs ifrågasätta epitetet “pengar” på mitt mynt!

Enligt vad som skrivs av Rick Falkvinge (pp) och Christian Engström (pp), ordförande respektive vice ordförande i Piratpartiet och två mycket trevliga herrar är en röst på Miljöpartiet “en röst på mer, starkare och bredare repression”. Visserligen beskrivs mycket riktigt att vi är emot alla idiot-lagar och lagförslag från regeringen gällande FRA, IPRED1, datalagring osv men ändå sägs att i och med att vi har bestämt oss att tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet se till att borgarna förlorar nästa val så är ändå en röst på Miljöpartiet “en röst på mer, starkare och bredare repression”.

Detta resonemang är tragiskt och ett sätt att slå split i oppositionen mot polisstatslagarna, kanske för att Piratpartiet ska kunna vinna egna poänger.

Det är ju uppenbart för alla att vi i Miljöpartiet är emot de avskyvärda lagarna och lagförslagen. Hur kan man då argumentera för att en röst på oss innebär repression? Jo, eftersom sossarna till stora delar är för idiot-förslagen och vi tänker samarbeta med dem efter valet och eftersom de är större så… Låt mig påpeka att det inte alls är klart vad för politik i alla detaljer en rödgrön regering kommer föra!

Detta är dock inte det värsta med argumentationen. Det sägs att även om vi i Miljöpartiet kan rösta på rätt linje så är en röst på oss en röst på… jaja, ni kommer ihåg. Varför sägs det så? Jo, för att resultatet om s och borgarna är överens ändå blir fel.

Jag håller med om att resultatet riskerar att bli fel om en överväldigande majoritet av folket röstar på partier som har urusla linjer i frågorna, men att det skulle vara ett skäl till att de partier som har bra linjer skulle vara dåliga att rösta på är ju idiotiskt.

Med resultat-logiken blev ju en röst på Piratpartiet i valet 2006 i betydligt högre grad än en röst på Miljöpartiet en röst för repression eftersom dessa röster inte gav något resultat över huvud taget. Faktiskt.

Men om nu Piratpartiet kommer in efter nästa val och ställer ultimatum för att få vara med att alla polisstatslagar ska rivas upp och sedan går med på vad som helst annars, då blir väl resultatet bra? För det första är det viktigt att komma ihåg att vi faktiskt har fått sossarna att göra en överenskommelse med oss om att vi river upp FRA-lagen efter valet. Men när det gäller själva sakfrågan så glömmer Piratpartiet att sannolikheten att de kommer in (tyvärr) är väldigt liten samt att sannolikheten att ett antal partier skulle gå med på deras krav kanske är ännu mindre.

Jag tror att många partier som varit med ett tag resonerar som följer: Att bygga hela regeringsmakten på ett parti man inte har någon koll på är extremt oansvarigt och farligt. Man har ingen aning om de man förhandlar med har mandat från övriga, om diciplinen från ledamöterna är tillräckligt stor så att uppgörelser som görs faktiskt går igenom, om inte ledamöterna börjar hoppa av hit och dit, om det inte blir inre stridigheter osv osv. Erfarenheterna av borgarnas beroende av Ny Demokrati är inte direkt lysande…

Jag är inte säker på att detta resonemang är korrekt, men jag tror att många resonerar så. Med resultat-logiken blir alltså en röst på Piratpartiet en röst på mer, starkare och bredare repression.

Till sist vill jag påminna om att Miljöpartiet till skillnad från Piratpartiet kommer rösta emot IPRED. En röst på Miljöpartiet är trots allt en röst på Miljöpartiet och inget annat.

Detta är inte något nytt argument. Det är egentligen varken nytt eller ett argument. Borgare har sagt detta om Miljöpartiet länge och att påstå att någon hyser en känsla är knappast ett argument, i varje fall inte i särskilt många diskussioner. Särskilt inte om denna “någon” är en organisation som rimligtvis inte kan hysa några känslor alls. Människorna som är medlemmar i Miljöpartiet (denna underbara skara till vilken jag stolt kan räkna mig) hatar sällan bilar. Själv älskar jag att köra bil (vilket säkert till dels beror på att jag gör det så sällan).

Det som brukar föregå påståendet att någon “hatar bilar” är ofta är påpekandet att utsläpp från bilar har en negativ påverkan på den planet vi lever på. Detta är faktiskt någonting som inte bara kan ignoreras och viftas bort med att någon “hatar bilar”. Oavsett vad människor känner så har bilarna en miljöpåverkan.

Det finns inget övernaturligt väsen som ser till att bilarna genererar utsläpp bara för att någon människa (eller organisation för den delen) känner hat gentemot någonting.

Det är inte heller så att påståendet att förbränningsmotorer bygger på att omvandla kolväten och syre till koldioxid och energi blir mindre sant om det sägs av en människa som påståtts hata bilar. Det skulle inte ens bli mindre sant om det sades av någon som hatade SAAB eller hade som fritidsintresse att måla akvarell. Det är nämligen sant.

Någonstans måste väl ändå den borgerliga sanningsfientligheten ta slut? Det är som att när någon påpekar att det behövs sjukvård svara med “Men du hatar ju apelsiner!” och tro att diskussionen är avgjord till sin fördel.

PS: Ett argument skulle kunna vara: Jag skiter i miljön, kommande generationer och människorna i Bangladesh, det viktigaste är att jag får bränna hur mycket bensin som helst till hur lite pengar som helst hur ofta som helst. DS