Jacob Rudolfsson från Svenska Evangeliska Alliansen har totalt missförstått det där med politik och ett pluralistiskt samhälle. Det var väl iofs inte förvånande med tanke på vad de har ägnat sig åt tidigare men jag ska inte ta upp det nu utan sakligt beröra vad som sägs i artikeln.

Han kritiserar mediedebatten i Sverige med avseende på den nytillträdde EU-kommisionären Tonio Borg. Tonio Borg vill att alla aborter vid alla tillfällen ska vara förbjudna samt att det ska vara omöjligt att skilja sig. Det första vill han dessutom skriva in i Maltas konstitution så att det inte ska kunna ändras om malteserna skulle bli mer liberala. Förutom detta är han såvitt jag förstått emot rättigheter för homosexuella och andra människor som avviker från normen.

Jag kan hålla med Jacob Rudolfsson att det i något fall gått till överdrift i de beskrivningarna av honom som person som förekommit men Jacobs slutord visar att det nog egentligen inte är det som är det främsta problemet för honom utan:

Tanken att värderingar, som delas av en mängd katoliker, protestanter, judar och muslimer – och en hel del sekulära personer – inte skulle få plats i ett pluralistiskt Europa vittnar knappast om ett öppet och fritt samhälle. Än mindre ett Sverige för alla.

Det handlar inte om att värderingar inte får plats i den meningen att de är förbjudna eller censureras bort. Det handlar om att vi inte vill låta oss representeras av värderingar vi inte står för och som vi tycker är fullständigt förkastliga och människofientliga. Tonio Borg är i sin fulla rätt att hysa dessa värderingar – men på samma sätt är det ingen mänsklig rättighet att bli EU-kommisionär – någonting man undrar om Evangeliska Alliansen anser?

För varför skulle Tonio Borg få bli EU-kommisionär och inte få kritiseras bara för att han har vissa övertygelser som delas av andra i Europa?

Konsekvensen av att man inte får framföra kritik mot att någon politiker väljs till ett politiskt ämbete med bakgrund i dennes politiska åsikter leder väldigt långt och väldigt fel. När ska man kunna föra en politisk debatt och kritisera sin motståndares åsikter? Oavsett om dessa motståndare håller upp religionsfrihetskortet och tror att man därmed inte får kritisera dem så är det faktiskt inte att de är troende som kritiseras utan de politiska förslag de driver och de åsikter de har som kritiseras.

Ett samhälle där vissa åsikter inte får kritiseras är inget öppet eller pluralistiskt samhälle. Det är möjligtvis ett teokratiskt samhälle, ett auktoritärt samhälle eller ett fascistiskt samhälle och det menar väl ändå inte Svenska Evangeliska Alliansen att vi borde ha i Sverige?

Som vanligt när man i sak inte kan försvara en åsikt eller ett politiskt förslag så slänger man ut offerkortet och menar att man inte får angripas för att antingen många tycker så (med det synsättet hade ingen utveckling mot ett öppnare samhälle kunnat ske) eller för att man anser att åsikterna kommer ifrån Gud och ifrågasätter man dem ifrågasätter man religionsfriheten. Låt mig säga något mer om det sistnämnda:

Det står Tonio Borg och alla andra fritt att tro på vad knäpperier de själva önskar och vill. Det står de också fritt att uttrycka sina åsikter och propagera för dem (så länge de inte hetsar mot utsatta grupper eller direkt uppmanar till allvarliga brott). På samma sätt står det mig fritt att avslöja åsikterna som mörka krafter som är kvinnofientliga och att med alla demokratiska medel se till att dessa människor inte blir valda till något där de kan förstöra för alla andra människor.

I sammanhanget kan påpekas att miljoner kvinnor dör varje år därför att de förvägras rätten till abort.

Låt oss först granska Tintin. “Tintin i Kongo” som Behrang Miri (konstnärlig ledare på Kulturhuset) är som många andra tidigare konstaterat ganska fördomsfull (för att inte säga rasistisk) mot afrikarner i Afrika. De framställs som korkade men snälla. Det är ett tidigt Tintin-album och inte särskilt roligt – helt oavsett dess tveksamma porträttering av afrikaner. [Jag hade tidigare ett inlägg kring "Tintin i Sovjet" som baserades på mitt minne av boken men efter att ha snabb-bläddrat igenom den så måste jag tillstå att poängen inte längre är särskilt giltig.]

Jag undrar om Behrang Miri verkligen läst alla Tintin-album? Det är verkligen en enorm skillnad i kvalitet mellan de olika albumen – både vad gäller fördomsfullheten och hur roliga de är att läsa för barn. Om han inte har läst fler Tintin-album än “Tintin i Kongo” – hur kan han då anse sig kunna förbjuda alla Tintin-album?

När man ser närmare på det så blir det också mer logiskt. Det finns många Tintin-album som är allt annat än kolonial-rasistiska. Ta bara mitt favorit-album “Blå Lotus” som exempel, det innehåller omfattande kritik av Englands opium-krig (eller iaf en kritisk granskning av Boxar-upproret), Japans ockupation av Kina och det amerikanska dubbelspelet med Japan under tiden samt en uppgörelse med den i västerlandet vanligaste fördomarna om kineser (m.m.). Detta ska alltså förbjudas eftersom “Tintin i Kongo” är (enligt Behrang Miri) värd att förbjuda. (Värt att notera är att här var Hergé före sin tid till skillnad från de andra albumen då han var samtida med vad de flesta tyckte på den tiden.)

Logiken att om en författare har skrivit något som kan anses vara rasistiskt så ska allt personen skrivit förbjudas är i mitt tycke sjuk. I så många led! För det första så ska inte allt man tycker är fel förbjudas – det skapar ett hemskt repressivt samhälle. För det andra så handlar det då inte längre om att man inte vill att människor ska läsa någonting man tycker är fel utan snarare om att straffa eller fördöma någonting.

När nu personalen (enligt tidningsartikeln) ska leta upp annat som också kan anses fel får det enorma proportioner. Förutom det uppenbart konstiga att personal på Kulturhuset i Stockholm ska ägna tid åt att gå igenom böcker för att kanske döma ut dem enligt oklara kriterier så ska dessutom (om en bok upptäckts vara felaktig) hela författarskapet dömas ut! Varför stanna där förresten? Varför kan inte hela förlagets samtliga böcker dömas ut? (För syftet är väl att straffa – annars undrar man ju varför alla Tintin-album ska bort.)

Det blir oerhört mycket att rensa ut, även om man stannar vid Behrang Miris “måttliga” bedömning att bara döma ut hela författarskap efter en bok. Jag vet att det finns åtminstone en uppenbart sexistisk bok i Elsa Beskows författarskap. Sannerligen inte ovanligt på den tiden men icke desto mindre ska alla Elsa Beskows böcker bort! För att inte tala om samtliga böcker av Astrid Lindgren (tänk bara kurre-kurre-dutt-ön!!!!). Vidare borde Iliaden och Odysséen bort! Homeros var (som alla andra på den tiden) rasist. Faktum är att i stort sett samtliga européer fram till 1800 måste ha varit rasister (även om de var för jämlikhet och bra rättigheter och slaveriets avskaffande m.m., m.m. så ansåg man på den tiden att raserna var olika och man tyckte bäst om sin egen ras). Ta bort all klassisk litteratur från biblioteket!!!!

Man skulle då kunna invända att det ju bara borde tas bort böcker som i sig själva är rasistiska. Även om författaren var rasist betyder ju inte det att själva boken är rasistisk. Men med logiken att om en bok är dålig måste alla andra böcker av samma författare bort så håller ju inte detta. Uppenbart finns det någon bok som är rasistisk och om inte annat är ju straffet (som jag tidigare framhållit) det centrala varvid författaren måste straffas.

Låt oss vidare titta lite på det som ska styra utrensningarna. Låt mig citera artikeln (och förhoppningsvis Behrang Miri - det är verkligen tråkigt om han skulle vara felciterad!):

I stället är utrensningen av Tintin en del i en helt ny vision som Behrang Miri arbetat fram för Kulturhusets räkning. En vision som ska styra Kulturhusets verksamhet utifrån diskrimineringslagen.

Detta är ju också riktigt konstigt. Antingen vet man inte vad antidiskrimineringslagen innehåller eller så bara ful-chansar man och hoppas att ingen ska genomskåda bluffen. Antidiskrimineringslagen (som är bra) bygger på att man inte ska tillåtas diskriminera andra människor i olika offentliga sammanhang. Det handlar däremot INTE om att det skulle vara förbjudet att hysa rasistiska åsikter. Eller homofoba åsikter. Eller sexistiska åsikter. Allt detta är tillåtet eftersom vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle. Däremot är det inte tillåtet att i vissa offentliga sammanhang behandla vissa människor sämre på grund av ras, etniskt tillhörighet, religion, sexuel läggning osv. Det ÄR däremot tillåtet att vara rasist och behandla en mörkhyad människa dåligt om det finns objektiva skäl för det. För att dömas krävs det att (något förenklat) åklagaren bevisar att den åtalade har behandlat någon sämre än någon annan samt att detta berodde på personens mörka hy.

Vidare pratar Behrang Miri om att vi ska skaffa oss kunskaper om varandra. Jag förstår inte hur detta ska kunna ske om han får som han vill. Han vill se över inte bara all barnlitteratur utan även all vuxenlitteratur. Det är oerhört mycket som skulle behöva rensas ut (för att inte säga allt). Tro heller inte att vår förståelse för andra kulturer skull kunna utökas. Inte bara européerna var rasister utan i stort sett alla folk på jorden förr i tiden. Alla dessas berättelser (och böcker) behöver förstås också rensas ut – de får vi inte lära oss någonting av heller.

Detta är tyvärr på intet sätt en nyhet (det presenterar han heller inte det som). Det var uppenbart för alla som var med att det egentligen inte handlade om en domstol, vilket jag också påpekade i riksdagsdebatten.

Det kan noteras att Advokatsamfundet sa:

Advokatsamfundet avstyrker dock förslaget om inrättande av en specialdomstol på det sätt som föreslagits. Benämningen domstol är såväl från språkliga som materiella utgångspunkter inte särskilt lyckad och snarare direkt missvisande. Benämningen får anses vara en kosmetisk omskrivning för något som saknar all anknytning till det som normalt kan anses utgöra en domstol.

Och Justitiekanslern, regeringens “egen advokat”, sa:

Det kan ifrågasättas om en sådan myndighet uppfyller de krav som man brukar ställa på en domstol. I praktiken handlar det väl om en nämndmyndighet som man har valt att kalla för domstol.

Jag har egentligen inte mycket att tillägga det jag sa i den (och andra debatter om FRA, det blev en del), men det är tragiskt att regeringen inte ens kan se att det faktiskt strider mot mänskliga rättigheter och rakryggat stå för sitt övervakar-stats-ideal!

Det innebär att Integritetsföreningen som legat vilande ett par år nog kommer behövas igen. Integritetsföreningen (där jag är ordförande) har en fond som är tänkt att kunna bidra till rättegångskostnaderna som enskilda kan drabbas av om de har tänkt försvara sig om de blir stämda i domstol av något bolag. Rättssäkerheten som till stor del finns om någon anklagas för brott är mer eftersatt när det gäller om någon stäms. Det kan bli rätt mycket pengar att betala även om man har en hemförsäkring som kan täcka en del av advokatkostnaderna.

Om du vill vara med och bidra till att människor som blir anklagade av skiv- och filmbolagen också får en rättvis rättegång och en rimlig möjlighet att försvara sig får du gärna bidra till den fond vi inrättat. Du är också varmt välkommen att bli medlem. Skänk pengar via:

Fondens bankgiro: 408-0248

Uppge gärna också om det är så att du samtidigt vill bli medlem. Alla bidrag tas tacksamt emot.

Om du har några frågor får du gärna höra av dig till föreningen på integritetsforeningen (a) lagen.net

Hon menar att det inom Moderaterna finns en riktigt dålig partikultur och att riksdagsledamöterna mest är statister (något förenklat). Hon menar vidare att detta inte är specifikt för Moderaterna utan finns inom alla partier.

Jag har tänkt lite på det och hur väl detta speglar mina egna erfarenheter av Riksdagen. Jag anser mig vara fullständigt ärlig i detta men för en läsare kan det vara värt att notera att även om jag inte längre sitter i Riksdagen så är jag fortfarande medlem i Miljöpartiet de Gröna och har ingen som helst lust att skada partiet. Troligen skulle jag inte skriva detta inlägg om jag anser att det hade skadat partiet.

Jag tycker det är djupt problematiskt om inte riksdagsledamöter i grunden har den positionen att de kan fatta självständiga beslut om hur de ska rösta. Detta egentligen av väldigt många anledningar (det skulle kunna bli ett eget blogginlägg) men i korthet handlar det om den roll som grundlagen ger riksdagsledamöter samt vad effekterna blir av många människor som inte tar ansvar för sina egna beslut trots att de sitter på stor makt, eller iaf stor potentiell makt.

Jag upplever att när jag satt i Riksdagen för Miljöpartiet så var det väldigt högt i tak internt. Man kunde diskutera det mesta och man bemöttes med respekt och argument byggda på fakta. Hårda ord kunde det säkert bli men det var inte något som sedan återspeglade sig på det sociala efter mötena. Största problemet var nog egentligen att det inte fanns tid för riksdagsgruppen (alltså alla miljöpartistiska riksdagsledamöter tillsammans) att diskutera igenom allt vi hade behövt tala om.

Det fanns givetvis någon form av grupptryck men jag tycker inte att det enbart är någonting negativt. Är man en grupp så bör man också försöka hålla ihop, annars blir partiets position ohållbar och samtliga i gruppens möjligheter att få igenom någonting minskar radikalt. Det finns dock en gräns för hur långt grupptrycket ska kunna nå. Jag kände själv ett antal gånger att om en viss linje hade vunnit gehör så hade jag varit tvungen att rösta emot den oavsett vad det skulle få för resultat. Lyckligtvis vann aldrig någon sådan linje.

Däremot är mitt minne av omröstningarna att jag betydligt oftare än snittet stod på den förlorande sidan. Det handlade kanske inte om livsviktiga saker men en del gånger om i mitt tycke riktigt dåliga beslut. Av naturliga skäl berättar jag inte om dem här! “Partiledningen”, ett något diffust uttryck som nog för nästan alla i ett parti är någon annan än de själva, utövade ibland ett  hårt tryck på att få igenom sin linje. Ur en mp-riksdagsledamots perspektiv är nog (eller var iaf när jag satt i Riksdagen) partiledningen samordningsgruppen, bestående av språkrören, gruppledarna och sammankallande i partistyrelsen.

Jag kunde ibland vara kritisk till detta. Inte främst till partiledningen faktiskt, utan snarare till de riksdagsledamöter som slentrianmässigt röstade med. Detta är kanske en helt felaktig bild, kanske var de verkligen övertygade och insatta, men när jag stod på andra sidan i debatten kändes det inte alltid så…

Som avslutning vill jag nämna att när jag satt i Riksdagen hade regeringen egen majoritet i Riksdagen och vi satt i opposition. Det säger sig självt att det är lättare att tillåta att folk tycker olika i opposition men jag har ändå känslan av att det är högre i tak i Miljöpartiet. Hade jag opponerat mig starkt mot någon fråga och röstat emot så hade jag hela tiden känslan av att jag skulle kunnat få stöd för mig sak i lokalavdelningen, som också är den som nominerar riksdagskandidaterna. Partiet centralt har alltså egentligen inget inflytande på om du blir omvald eller inte så länge du har lokalavdelningens stöd, och det tyckte jag kändes skönt även om jag nu inte ville ställa upp till omval i senaste valet.

Annelie är (precis som jag tidigare var) riksdagsledamot. Riksdagsledamöter stiftar lagar. Alla är givetvis inte överens (vilket är bra) om vilka lagar som ska stiftas eller inte, men ett visst mått av koll på vad man sysslar med om man stiftar lagar tycker jag ändå man borde kunna begära. Åtminstone om man går ut så hårt som Annelie. Tillåt mig att citera två stycken ur hennes inlägg:

Sedan tillkom detta med att hets mot homosexuella att införas i lagen. Låt mig skriva detta med en gång…hets i alla dess former mot någon individ är fel och går det till våldshandling så skall det straffas! Vi har brottsbalken för detta …om skydd för liv och lem. Men var är egentligen hets mot homosexuella?

Får man skriva så som jag gör nu i Sverige idag…eller är detta oxå hets mot folkgrupp, den homosexuella ? Förresten är homosexuella en folkgrupp??…tillhör jag isåfall då den hetersexuella folkgruppen som det är ok att hata eftersom vi inte omnämns i lagen om hets mot folkgrupp?

Annelie verkar leva i villfarelsen om att a) hets mot folkgrupp inte ingår i Brottsbalken utan någon annan lag men kanske ännu värre; b) att det i lagen handlar om “hets mot homosexuella”. Att hon sedan kallar det “hatbrottslagen” är lustigt, det finns flera typer av hatbrott och dessa är till stor del (om inte helt) reglerade i Brottsbalken. Det är givetvis helt okej att inte ha koll på saker men då ska man säga det och inte gå ut och skriva rena felaktigheter, särskilt inte om man är riksdagsledamot. Låt mig också påpeka att detta är något som är oerhört lätt att kontrollera om man verkligen är intresserad av hur det ligger till:

BrB 16 kap 8 § 1 st:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Det står alltså i brottsbalken att det är brottsligt att hetsa mot folkgrupp eller annan grupp av personer med anspelning på sexuell läggning. Annelie har alltså fel i att det bara handlar om homosexualitet, det handlar likaväl om heterosexualitet som om annan sexuell läggning. Dessutom verkar hon tro att detta “hets mot homosexuella” inte finns i Brottsbalken, vilket ju i och för sig är sant, men inte av den anledning hon verkar påstå.

Jag är absolut öppen för att man kan diskutera det riktiga i att ha en lagstiftning om hets mot grupp av människor på grund av sexuell läggning (man bör kunna diskutera det mesta), men att ha så dålig koll och ändå gå ut så hårt i den position hon har känns närmast patetiskt.

En annan sak är att det tyvärr inte verkar straffa sig att ha dålig koll: Annelie blir återvald gång på gång med många personröster. Jag hoppas innerligt att det bara är höger-kristna som uppskattar människor med dålig koll på fakta — men känner mig inte helt säker.

Jag läste för en stund sedan några artiklar i Amnesty Press (Amnestys medlemstidning) med anledning av Amnesty Internationals 50-års-firande. (I sanning något att fira!) Bland annat läste jag en artikel om Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna och f.d. ordförande för svenska Amnesty och generalsekreterare i internationella Amnesty och enligt wikipedia dessutom företrädare till Per Gahrton som ordförande för folkpartiets ungdomsförbund (på 60-talet).

Artikeln handlade om många intressanta saker men jag kom att tänka på en morgon-eko-sändning jag hörde för ett par veckor sedan. Sändningen handlade om att Thomas Hammarberg i sin egenskap av Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna kritiserade Danmark för något som gällde flyktingmottagande. Poängen var att de inte följde antingen FNs flyktingkonvention, FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna eller Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europarådets konvention som är bindande för medlemsstaterna varav Danmark är en), troligen den sistnämnda.

Detta avfärdades tämligen oförskämt (för att inte säga väldigt oförskämt) med, om jag minns rätt, ett personangrepp på Thomas Hammarberg. Han har nog varit med om värre saker men själva idén att Danmark skulle få sköta sig själv och att andra skulle skita i om de inte följde de konventioner som de ingått med andra och som är juridiskt bindande för dem, dessutom för att förvägra människor deras mänskliga rättigheter är ganska magstarkt. För att inte säga vämjeligt.

Om nu danska regeringen (för det var en representant för dem och inte för Danskt Folkeparti vilket man ju hade kunnat tro) menar att mänskliga rättigheter inte gäller i Danmark, så faller ju rätt mycket av deras argumentation om att det är för att skydda “danska” värden som just demokrati och mänskliga rättigheter de tycker sig ha rätt att diskriminera och utestänga människor. Eller menar de måntro att det bara är danskar som kan ha mänskliga rättigheter? Så illa kan det ju inte vara, utan måste helt enkelt vara en total brist på logik och stringens och tecken på ett samhälle som aktivt sätter kursen mot den mörka medeltiden (vilken iofs som tur är är ouppnåelig).

Om det nu är så att man inte känner för att kännas vid sina internationella åtaganden att faktiskt respektera mänskliga fri- och rättigheter så kan jag ge ett litet tips: Det finns många länder som faktiskt inte är bundna av Europarådets konvention som man skulle kunna bosätta sig i för att slippa den där jobbige Thomas Hammarberg! Några förslag, där också mänskliga rättigheter inte står så högt i kurs är Kina, Burma, Nordkorea, Saudiarabien och Kuba. Nu vet jag ju inte hur deras invandringspolitik ser ut men danskar torde ju vara vana vid att invandrare behandlas dåligt så det kan ju vara värt ett försök!

Jag håller inte med. Åtminstone inte med den definition jag brukar tänka av rasism, nämligen att man menar att människor som ser ut på ett visst sätt utgör en ras och att alla dessa kan ha gemensamma (t.ex. negativa) egenskaper som gör dem underlägsna och att detta ger de med bättre egenskaper rättigheter över de underlägsna. Nationalencyklopedin har en artikel om rasism.

Som också påpekas längst ner i artikeln är det vanligare att människor faktiskt är främlingsfientliga. Dvs fientligt inställda till människor de antingen inte känner eller som har viss(t) utseende/härkomst/kultur. Man kan också tänka sig att människor är “främlingsrädda” — något som skulle kunna leda till fientlighet men inte behöver vara det.

Min fördom om hur det är i Sverige är att det finns extremt få rasister, relativt få främlingsfientliga men desto fler med främlingsovilja. Denna främlingsovilja kan i vissa fall kombineras med främlingsrädsla.

För att förtydliga mig lite:
Rasism: Väldigt få tror verkligen att alla i en viss grupp de kallar ras är genetiskt och intelektuellt underlägsna och med vissa medfödda omoraliska åsikter.
Främlingsfientlighet: En begränsad grupp i samhället är verkligen fientligt inställda till människor de inte känner eller kan känna någon form av samhörighet med. Det kan vara både “utlänningar” och “överklass”.
Främlingsrädsla: En del är konstant rädda för sådant som de inte känner igen, exempelvis människor som ser annorlunda ut.
Främlingsovilja: Ganska många är inte särskilt intresserade av att verkligen lära känna nya människor som är annorlunda och inte direkt går att förstå sig på. Det kan också omfatta att man inte har något emot de andra alls och t.o.m. tro väl om dem men ändå inte vilja ha med dem att göra.

Diskrimineringen av människor, exempelvis människor med utländskt utseende, på den svenska arbetsmarknaden tror jag många gånger handlar o en främlingsovilja. När det finns någon man känner igen sig i så tar man den om den är tillräckligt bra (även om den med utländskt utseende eller namn är mycket mer kvalificerad), för att man känner sig tryggare på det sättet. Det behöver inte handla om att man tycker illa om den andra personen, troligtvis tycker man inte så mycket alls, utan har bara ingen lust att utmana sina fördomar.

Jag tycker det är otrevligt om det skulle uppstå någon sorts pseudo-pk-debatt där målet är att alla ska rannsaka sig och hitta den lilla svenska rasisten i sig. Jag tror inte så många verkligen har en just rasist i sig. Att börja använda riktigt starka ord och begrepp för att beskriva företeelser som visserligen är dåliga men inte i paritet med begreppet tror jag är farligt. Det riskerar att urholka och trivialisera orden och kanske t.o.m. till slut få folk att börja “klejma” orden så att de inte längre ses som uteslutande negativa.

Jag tror det är bättre för alla om vi försöker att undersöka hur verkligenheten verkligen ser ut. (Jag inser att mitt beskrivande av mina observationer och fördomar inte är en undersökning utan mer av kanske just fördomar men jag tror ändå att jag har en poäng.)

Det vore bra om vi inte utmålade i mångt och mycket sympatiska personer som bara inte vågar utmana sina fördomar som rasister. Istället borde vi peka på att de exempelvis tar irrationella beslut grundade på privata fördomar och att de måste sluta leva i sin låtsasvärld. Samtidigt ska naturligtvis lagbrott som olaga diskriminering beivras och människor bli bedömda utifrån sig själva och inte fördomar.

Givetvis måste vi också våga se att vi har både rasism och främlingsfientlighet, men spara dessa ord till de som verkligen är det.

Jag vet, likaväl som åtminstone nästan alla som försökt få in en debattartikel i en tidning, att det inte räcker med att vara saklig eftersom det inte är lika roligt som något som är osakligt i tidningarnas ögon. Alltså får man tänja lite på gränsen eller komma med något roligt, udda eller liknande för att kunna komma in. Jag inser att Willy Silberstein säkert gjort detta eller att han kanske inte satt rubriken men nu står det ändå som det står och det förtjänas att bemötas.

Rubriken är t.ex. “Antisemitismen slår ut i full blom” vilket väl ändå måste vara djupt felaktig bild eftersom det handlar om Sverige. Jag säger inte att det inte förekommer antisemitism i Sverige, jag VET att det förekommer antisemitism i Sverige men att säga att den slår ut i full blom markerar i princip att det inte kunde vara värre. Jag kan inte tänka mig att det klimat gällande rasism gentemot judar som finns i Sverige skulle vara det värsta tänkbara. Det är inte bara en orättvis beskrivning utan även något som förminskar betydligt värre saker som skett på samma tema. (F.ö. tycker jag inte det är en bra metafor eftersom “slår ut i full blom” får mig att associera till någonting positivt.)

Själva innehållet i artikeln har både bra och dåliga saker. Ett intressant stycke:

Hur tunn kan fernissa bli? Hur vass knivsegg balanserar vi på?

När Israels regering drar på sig världens fördömande aktiveras antisemitismen, den slår ut i full blom. Den finns nog ständigt där, under ytan. Men i mindre dramatiska tider är det färre som vågar säga något. Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.

Jag tycker till att börja med inte att det handlar om fernissa i Sveriges fall. Det insinuerar att under allting ligger antisemitism. Uppriktigt sagt tycker jag inte att det gör det, inte överallt! Kanske hos vissa men inte överallt med bara en tunn fernissa över, vissa försöker inte ens dölja sin antisemitism!

Meningen “Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.” är också talande. För det första blir den logiska slutsatsen att det är självklart med kritik mot Israel. Är det författaren som är kritisk mot Israel, det hade i sådana fall varit intressant att få veta vari den kritiken bestod, men det kanske inte passade ämnet. Vidare säger meningen att legitim kritik av Israel inte behöver vara antisemitism. Hur ser det ut med kritik av staten Israels agerande som inte är legitim, är det automatiskt antisemitism?

Jag tycker att många i den svenska debatten har väldigt svårt att hålla isär antisemitism och kritik mot Israels agerande och Israels regering. Jag är oerhört kritisk mot staten Israels agerande på väldigt väldigt många punkter. Att de som styr Israel är judar har inget med saken att göra för min del. Möjligtvis gör det att de rättfärdigar sina handlingar på andra sätt än t.ex. svenska regeringen rättfärdigar sina (där jag tror att en majoritet är ateister) men handlingarna kan man kritisera likväl. (F.ö. är jag väldigt kritisk mot den svenska regeringen också, ägnar betydligt mer tid och kraft åt att vara kritisk mot den.)

Jag tror att om Israels regering och alla vänner till Israels regering ägnade betydligt mindre kraft åt att prata om antisemitism på olika ställen och inte nästan automatiskt betraktade kritik som antisemitism så skulle det gagna alla parter. Jag inser att det är svårt att skilja på angrepp av olika orsaker när man är van att bli angripen och anser sig utsatt (säkert med rätta) för olika sorters rasism. Jag tror ändå det skulle gagna alla.

Bättre vore om istället Sverige och människor i Sverige oavsett om de betraktar sig som judar, rollspelare, miljöpartister, muslimer eller hedningar tog tag i och bekämpade rasism tillsammans. Inte bara antisemitism men definitivt antisemitism!

För övrigt tror jag alla också skulle vara betjänta att inse att alla möjliga handlingar kan basera sig i antisemitism. Även handlingar som att fördöma Israels olagliga båt-kapningar. Det betyder inte att handlingarna är antisemitiska utan troligen att den som vi pratar om i detta fall är antisemit. Att avgöra om personen är antisemit bör man inte göra baserat på handlingar som inte är antisemitiska. Samma handling kan utföras av någon med helt andra bevekelsegrunder som inte alls är antisemit.

Att ta reda på om någon är antisemit eller inte bör man alltså göra med hjälp av handlingar som är antisemtiska. Det kan då handla om:

• Att mena att judar är mindre värda för att de är judar.
• Att propagera för att alla judar borde utrotas.
• Att säga att judar är smutsiga eller giriga.

Och liknande. Man får då inte glömma att det finns handlingar som kan vara oerhört kritiska till judar och judendom som inte är antisemtiska, t.ex.:

• Att mena att judendomen är en dålig religion.
• Att propagera för att judendomen inte är sann.
• Att rita nid-porträtt av den judiska guden (så länge de inte anspelar på nid-porträtt av judar).
• Att kritisera Israels regering.
• Att kritisera Israels opposition.
• Att hävda att Israel inte har någon rätt att existera.
• Att säga att Israel är en ond stat.

Allt detta kan vara fel i sak (och är det många gånger). Det kan dessutom vara osmakligt eller otrevligt men utgör inte antisemitism, även om antisemiter troligtvis ägnar sig åt ovanstående också. Några liknelser kan vara på sin plats:

• Bara för att man kritiserar katolska kyrkan så menar man ju inte att alla katoliker är mindre värda och genetiskt underlägsna.
• Att mena att det inte finns någon Allah och propagera för det gör en ju inte till hatare av alla muslimer.
• Kritik av det hinduiska kast-systemet gör ju inte att man anser alla indier mindre värda.
• Även om man anser att Indien inte borde existera utan sprängas så är det ju faktiskt inte säkert att man anser att alla indier är elaka kommunister som äter barn till frukost.

Min uppfattning är att många som gillar Israels nuvarande politik försöker måla ut väldigt mycket som inte är antisemitism som just antisemitism för att tysta deras åsikter. Ett helt sjukt exempel är t.ex. den sionistiske judiske domaren från Sydafrika som gjorde rapporten om Gaza-rkiget, som upprepade gånger har kallats antisemit, vilket är helt sjukt.

Detta kom ganska långt från artikeln och jag har ingen aning om hur Willy Silberstein står i dessa frågor (de framgår inte av artikeln vilket ju är helt i sin ordning). Vad jag däremot vet är att Willy Silberstein (medvetet?) missförstår Veronica Palm (S) för det hon skrev och tolkade det i sin värsta betydelse. Det kan finnas poänger med det men jag tycker Willy missar att göra de poängerna. (Poängerna skulle kunna handla om att en politiker riskerar att underblåsa antisemitism i samhället exempelvis.)

Istället gör han en poäng av uttalandet och säger att det är antisemitiskt. Det kanske det är, jag kan inte riktigt bedöma det, vad jag däremot kan bedöma är att Willy Silbersteins insinuation att antisemitism skulle kunna utföras genom att “kollektivt skuldbelägga en viss grupp.” är fel. Givetvis kan en grupp skuldbeläggas utan att man ser rasistiskt på den. Jag kan anse att svenskarna som kollektiv ska skuldbeläggas för någonting utan att mena att svenska är underlägsna och dåliga människor. Jag kan tvärtemot tycka att svenskar är jättebra men ändå bär skulden för någonting.

Det jag (genom Willy Silbersteins artikel) uppfattar att Torbjörn Tännsjö försöker göra är att visa på ett sätt att minska islamafobi och antisemitism (som jag inte uppfattar som samma sak fast mot olika grupper, det är enklare att ha en fobi än att vara rasist). Att peka på ett sätt för människor att minska någonting dåligt betyder ju inte att de är ansvariga för det dåliga om de inte försöker minska det. Det är väl ändå de som gör någonting dåligt som är ansvariga, tror jag både jag, Willy och Torbjörn är ense om.

Att Torbjörn “öppnar för antisemitiska reaktioner” tycker jag dock inte hör till saken, över huvud taget. Antisemiter kan ta (och tar) vad som helst till intäckning för att bedriva sin smutsiga agenda. Att någon som säger någonting som inte är antisemitiska därmed “öppnar för antisemitiska reaktioner” har inget med saken att göra. I sådana fall skulle ju varje form av kritik där en jude eventuellt skulle kunna vara ansvarig på något sätt möjlighet att bidra till just antisemitism. Den inställningen tror jag i sig själv skulle bidra till betydligt mer antisemitism.

Antisemitism är ett stort problem men jag tycker många pratar om det på ett alldeles för vårdslöst sätt, nästan som om det vore vilken anklagelse som helst.

Att någon är dum betyder inte att det är fritt fram för alla att vara dumma.

Många försöker rättfärdiga Israels attack på olika sätt. Det kan vara allt från förintelsen i Nazi-Tyskland och den palestinska motståndskampen till Irans förmodade kärnvapenambitioner. “Måste man inte se Isarels agerande mot bakgrund av x..?”

Svaret är: Nej, det måste man inte. (Man måste över huvud taget väldigt lite.)

På samma sätt kan det finnas tusentals verkligt motiverande anledningar för en palestinsk självmordsbombare, flera av dem säkert legitima skäl att vara rejält förbannad.

Jag struntar högaktningsfullt i hur elaka eller hur korkade regimen i Iran är när det handlar om staten Israel agerat rätt eller fel vid bordningen av Ship to Gaza. Jag tror uppriktigt sagt inte ens att Israels agerande skulle vara möjligt att rättfärdiga om man tog in och vägde hur mycket skuld var och en hade och räknade av skulderna mot varandra på något sätt.

Poängen är dock att så kan man inte göra i ett vettigt samhälle. Bara för att någon annan stal något från dig får du inte stjäla något från en tredje. Faktum är att du inte ens får stjäla från det som stal ifrån dig om du inte tar tillbaka precis det personen tog från dig. Lika lite kan människor som betraktas som tillhörande det palestinska folket göras ansvarigt för vad några människor som också betraktas som tillhörande samma folk gör. De som gör sakerna ska också hållas ansvariga.

Varje demokratiskt samhälle måste väl ändå ha som grundprincip att var och en ansvarig för sina gärningar?

Dessutom gäller att även om någon annan begår ett brott så får du inte göra det också. Brott får inte begås helt enkelt. På samma sätt ser det utom man går till internationell rätt.

Israel bröt mot internationell rätt, det är otvetydigt. Dessutom lät Israels militär kidnappa människor från internationellt vatten, ta ifrån människor med diplomatisk immunitet deras pass, stjäla egendom från människor och andra stater och inte minst troligtvis mörda människor.

Jag skiter i detta fall om Netanyahu blev misshandlad och våldtagen som liten (vilket jag inte har någon aning om och inte är intresserad av heller). Han får ändå inte göra vad som helst. Att människor varit brottsoffer ger dem inte rätt att begå brott.

Vad som också är rimligt är att människor får ta konsekvensen av sina handlingar. Att Israel helt verkar skita i diplomatisk immunitet gör dock inte att det är rätt att skita i diplomatiska immunitet, så det är tveksamt om det blir några konsekvenser…

I artikeln så kommenterar Bil Sweden (bilbranschens organisation) det hela med att för att få de rika att köpa miljöbil (utöver den Porsche de naturligtvis verkar ha i garaget också) så ska man göra som i Norge och befria dem från skatter, avgifter och ge dem gratis parkering och gratis el.

Så de som har störst ekonomisk möjlighet att använda sig av miljöbil ska slippa skatter och avgifter och sedan få resurser från dessa (av de själva inte inbetalade) skatterna och avgifterna i form av gratis nyttigheter för att de kanske ska köpa en miljöbil? En miljöbil som ändå är sämre för klimatet än att åka kollektivt? Detta för att ta en del av allas vårt ansvar för att vi ska kunna fortsätta leva på den här planeten?

Jag tror inte “de rika” (vilket i sig är en konstig beteckning på en ganska disparat samling människor) är så jävla åpna som det kan låta på Bil Sweden utan att Bil Sweden försöker ta tillfället i akt att förbättra för bilåkande och bilägande i största allmänhet på bekostnad av klimatet med argumentation att man vill rädda just det man därmed lobbar för att förstöra.

Är “de rika” så jävla åpna som Bil Sweden tror är vi illa ute.

ps:
Inser efter att “åpen” markeras rött av min rättstavning att det kanske inte förstås av hela Sverige och hänvisar därför hit.

Uppfattningen är lite tillspetsat att upphovsrätten är av gud given till upphovsmannen och om en politiker (eller någon annan) vill diskutera detaljer så görs automatiskt inskränkningar i upphovsmannens mänskliga rättigheter. Det första är närmast löjligt men det sista är värt att titta närmare på. Artikel 27 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 27
1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.
2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.

Jag kan börja med att konstatera att deklarationen innehåller väldigt mycket bra som på inte är helt förverkligat ännu. Det hindrar förstås inte att artikel 27 måste gälla och respekteras. Artikeln säger alltså att alla har rätt att delta fritt i det kulturella livet samt att alla har rätt skydd för vissa rättigheter som härrör den konst personen gjort.

Med utgångspunkt i detta så kan man alltså absolut säga att någon form av det vi har och kallar upphovsrätt är en mänsklig rättighet, däremot inte att nuvarande svensk lagstiftning är en mänsklig rättighet att få behålla precis som den är. (Det skulle f.ö. strida mot väldigt många övriga paragrafer, inte minst:

Artikel 30
Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.

och exempelvis artikel 8, 11, 12,  19 och 21. Artikel 12 och 21 förtjänas särskilt att citeras:

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Artikel 21
1. Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.
2. Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.
3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Det finns alltså enligt 21 utrymme för att folket ska kunna styra över de lagar som gäller dem, vilket väl rimligtvis innefattar upphovsrättslagen, samt även rätt till integritet i enlighet med 12.

Något skydd för upphovsmän är alltså en mänsklig rättighet men inte ett som äventyrar exempelvis 12, 21 och 30. Upphovsrätten är därmed inte en mänsklig rättighet.

Varför ska man då värna upphovsrätten?

Jo, inte för att den är av gud given utan för att det är en praktiskt lösning på ett viktigt problem, nämligen hur de som skapar icke-fysiska saker (eller rättare där de som skapar icke-fysiska saker som ofta manifesteras genom fysiska föremål exempelvis ett notblad) ska kunna vinna något på detta skapande. När det gäller fysiska föremål så finns äganderätten men den är inte särskilt relevant här eftersom själva ägandet av notbladet inte är relevant om någon kopierar notbladet och inte heller om det visar sig att det var någon annan än konstnären som råkade äga notbladet.

För att åstadkomma detta så har vi upphovsrätt och det är ett i grunden väldigt bra verktyg för sitt ändamål.

Det gäller dock att inte missa att det är just ett verktyg, det är inte upphovsrätten i sig som är skyddsvärd utan det man hoppas den kan åstadkomma. Alltså är det rimligt att ständigt se om man inte, precis som alla andra verktyg i ett samhälle, kan få resultatet på ett bättre och effektivare sätt.

Världen skulle se väldigt annorlunda ut om inte människorna genom historien hade utvecklat sina verktyg.

Att tro på den fullkomliga upphovsrätten är alltså inte bara naivt utan även anti-demokratiskt och utvecklingsfientligt.

Jag har inte själv något enhetligt bättre förslag på verktyg men vi måste diskutera en framtida utveckling utan att hamna i ett hysteriskt försvarande av en viss årsmodell och en viss typ av verktyg.

Sverigedemokraterna är osvenska för att:
• de är konservativa och gillar inte det moderna. Svenskar däremot är om man jämför internationellt väldigt öppna för förändringar och ligger i framkanten på många sätt
• de är konservativ-normativa och lägger sig i hur folk vill leva sina liv, exempelvis HBT-personer. Svenskar däremot, generellt, tycker folk får sköta sig själva så länge de inte stör andra.
• de är intoleranta. Svenskar generellt är däremot toleranta människor.
• de tycker inte om jämställdhet, åtminstone om det gäller att svenskar ska vara mer jämställda, andra har de många åsikter om. Svenskar generellt däremot är positivt inställda till jämställdhet.

Den svenska framgången består inte av att stänga in sig och blicka bakåt utan att jobba på och se framåt och våga ligga i framkant.

Sverigedemokraterna har oväntat mycket gemensamt med konstiga utländska religiösa regimer i sitt bakåtsträvande.

Fyll gärna på med fler punkter kring Sverigedemokraternas osvenskhet!

– Skrivet på min iPhone

– Skrivet på min iPhone

Binero webbhotell har startat en namninsamling mot detta som jag skrivit under. Vidare har jag och Bineros VD Anders Aleborg en debattartikel inne i Aftonbladet idag.

Helt hysteriskt dåligt är det, att de ens kan få för sig att införa censur, särskilt när det är ett slag i luften och det dessutom inte ens skett något sådant missbruk som de vill och felaktigt tror att de kan stoppa med förslaget… Vi får väl se vad som händer!

UPPDATERING:

PTS har nu ändrat sig och fallit till föga för påtryckningarna! Skönt att saker kan gå åt rätt håll!!

Ändå är det försäkringskassan som tar hand om alla anmälningar om vård av sjukt barn förutom till just studerande. Det borde rimligen vara så att de som myndighet kunde uppfylla sitt upplysningsansvar och hjälpa studenter som har barn som är sjuka rätt. (Rätt är i detta fall till CSN.)

Istället är de totalt oförstående och säger att det inte går att få ut någon ersättning (vilket är direkt fel). Hysteriskt dåligt.

DNs ledarsida går ut hårt och menar att vi måste ta debatten om “social utjämning och utbildningskvalitet”, dvs studieavgifter för svenska studenter. Att högskolevärlden debatterat social utjämning, breddad rekrytering (dvs att inte bara medelklassbarn ska gå på högskolan vilket ju är en viktig del av social utjämning) och kvaliteten på utbildningarna i stort sett konstant de senaste åren måste ha gått DNs ledarsida förbi. Men DNs ledarsida har väl helt enkelt inte så bra koll på högskolevärlden…

Låt mig först skriva att jag inte träffat någon som tycker att låga anmälningsavgifter för studenter utanför EES-området är relativt okontroversiella. Det är inte där skiljelinjerna går.

Istället är det när DNs ledare börjar de låtsat logiska krumsprången på väg mot studieavgifter för svenska studenter som det går riktigt fel. Vi får veta att grundskolan hade en utjämnande effekt när den infördes, men att den sociala utjämningen därefter stannat av. Om skribenten menar att utbildning efter grundskolan inte ger något eller att grundskolan bara hade effekt när den infördes går inte att utläsa men det spelar mindre roll eftersom det blir lika fel hur som.

Enligt DN är sambandet mellan ett lands BNP och andelen på högskolor starkare än sambandet mellan avgiftsfrihet i högskolan och andelen på högskolor. Resonemanget är dock fullständigt irrelevant av flera orsaker. För det första för att det faktiskt inte har någonting att göra med social utjämning att göra eftersom det inte framgår vilka det är som går på högskolan. Framför allt är det dock problematiskt eftersom det inte går att få in fler studenter i högskolan än det finns platser för, oavsett hur avgiftsfritt det är.

Man kanske får fler sökande till en avgiftsfri plats men det kan faktiskt inte gå fler studenter på en avgiftsfri plats än på en plats belagd med studieavgift… Vad som däremot är högst tänkbart är att länder med högre BNP faktiskt ordnar fler högskoleplatser, och därmed får sambandet sin naturliga förklaring.

Nu ser dock inte DNs ledarsida detta uppenbara sammanhang utan börjar istället prata om att avgifterna bara är en mindre del i kostnaden för att studera, den inkomst man mister på att inte jobba är större. Problemet är bara att det är två helt olika saker. Studieavgiften är någonting man måste betala medan arbetsinkomsten man “mister” inte är någonting man blir av med, trots DNs ordval, utan någonting man kanske kunde ha fått men nu mer säkert inte får.

Man kan också fråga sig om någonting (studieavgifter) blir bra bara för att det är en mindre kostnad än någonting annat (som inte är en kostnad). Jag kan tänka mig oerhört många saker som kostar mindre än andra saker (där dessutom båda är kostnader!) som ändå inte är bra!

Den totala kostnaden (alltså summan av kostnaden och icke-kostnaden) måste enligt DN även ställas i relation till det studier ger. Detta måste uppstår dock bara om man som DN har behov av att försöka rättfärdiga att inrätta studieavgifter på högskolan. Annars kan man i ett fritt samhälle som vårt göra som man vill.

Att det förekommer höga studieavgifter i USA (de är ganska varierande men kan vara väldans höga) kan tydligen motiveras på just det sättet, att avkastningen på studier är hög eftersom löneskillnaderna i USA är stora och skatterna är någorlunda låga. Hur dessa höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter skulle kunna bidra till social utjämning skriver dock inte DN. Faktum är att det finns överväldigande vetenskapliga belägg för att höga avgifter, stora löneskillnader och låga skatter inte bidrar till social utjämning utan snarare motsatsen. Men nu var ju inte DNs ledarsidas kontakt med akademin så god heller.

När vi sedan pratar om svensk utbildningspolitik så menar DN att det mest utmärkande är den tydliga kopplingen mellan avgifter och storleken på högskolans resurser. Det är lustigt att DN hittar en tydlig koppling mellan något som inte finns (avgifter på svenska universitet och högskolor) och något som finns (högskolans resurser). För det är ingen framtid de pratar om utan något som finns. Tydligt.

Som avslutning börjar DN med att (felaktigt) anta att det inte går att ge tillräckliga resurser till högskolan och ställer sedan två saker mot varandra som inte står mot varandra, nämligen avgiftsfrihet och utbildningar av hög kvalitet, och ber att vi ska välja. Jag väljer båda och är nöjd med det.

För att lindra de hårda orden om avgifter så påpekar ledaren att “Om avgifter kombineras med generösare studielån behöver de inte avskräcka studenter från hem utan studietradition.”. Varifrån de fått detta faktum kan man ju fundera på. Inte är det baserat på vetenskap i varje fall eftersom det är visat att studenter från hem utan studietradition undviker att ta studielån. Just lånen avskräcker. Att effekten skulle bli mindre med väldigt mycket högre lån betvivlar jag.

Som slutord uppmanar DNs ledare oss att föra en debatt om avgifter “som kraft för utjämning av sociala skillnader”. Snacka om att leva i en flummig nyliberal dröm.

Döm om min förvåning när jag på ett av kontorshusen såg texten “Solidaritet” med stora bokstäver. Jag blev helt paff, trodde inte längre folk använde det ordet. Jag blev samtidigt väldigt nyfiken på vem som satt upp skylten!

Efter någon sekund upptäckte jag dock att jag måste ha jobbat för mycket och sovit för lite: Egentligen stod det “Soliditet” på skylten…

Solidariteten fick ge vika åt soliditeten!

Ganska ironiskt tänkte jag genast, och ganska typiskt. Fast egentligen undrar jag om det verkligen är så illa som vi ofta tror? Jag tror inte Reinfeldt lyckats förstöra allt ännu, i den mån det nu alls är upp till politiker att göra sådant.

Dags att fortsätta jobba för ett bättre samhälle!!

– Skrivet på min iPhone

– Skrivet på min iPhone

1. Miljöpartiet de Grönas framgång

2. Piratpariets framgång

3. Valdeltagandet

4. Konstruktionen av valet över hela EU och hur parlamentet förväntas fungera

Jag börjar såklart med mitt eget parti Miljöpartiet de Grönas framgång. Över 11% nationellt, större än sossarna i Stockholms Stad, 15,35% i Göteborg (och tredje största) och lite mer okända att vi faktiskt fick nästan 30% i Majorna i Göteborg (en av Göteborgs stadsdelsnämndsområden med ca 30.000 personer, nästan dubbelt så stort som genomsnittskommunen i Sverige) och blev största parti! Näst största parti blev socialdemokraterna med hälften så många röster som vi…

Tyvärr var valdeltagandet i stort fortfarande extremlågt. Okej att det gick upp men drygt 40% är så dåligt att det knappast kan kallas att folket har bestämt, snarare att några ur folket har bestämt. Jag tror en del av problemet är att människor känner att skillnaden mellan de svenska partierna är för liten (den är iofs betydligt större än vad folk tror många gånger) och att det inte spelar så stor roll eftersom Sveriges röster utgör så liten del av det totala parlamentet.

Tyvärr är det nog sant att människor i Sveriges möjlighet att påverka resultatet är begränsat eftersom även om alla 18 platser Sverige har tillsätts med miljöpartister så finns det ändå 767 platser till som man inte har någon påverkan på. Motargumentet som brukar framhållas är att samma sak gäller inom Sverige, att vi har valkretsar där folk från Småland röstar olika mot folk från Västerbotten. Det är sant. Det finns dock en enorm skillnad. Människor flyttar, har vänner över gränserna och inte minst deltar i samma offentliga debatt. Dessutom känner de samhörighet med varandra och litar på att de andra fattar någorlunda bra beslut. Detsamma kan inte sägas om EU.

Bara en sådan sak som att Berlusconi gång på gång kan bli regeringschef i Italien eller att Spaniens största oppositionsparti (som länge innehaft makten) många gånger hyllar Franco eller för den delen att katolska kyrkan har stort inflytande över politiken i Polen och på Irland är något som gör att många svenskar är helt oförstående inför dessa folks val. Säga vad man vill om Reinfeldt men inte har han samröre med maffian och försöker korrumpera rättsväsendet. Han samarbetar inte heller med partier som hyllar Mussolini.

Allt detta underlättas inte heller av att EU-maskineriet kan ses som en stor svart låda dit man skickar parlamentariker och regering med ett uppdrag och de kommer tillbaka med helt andra beslut, utan att någon vet hur det gick till eller vilka argument som besluten egentligen grundar sig på. Någon möjlighet att ställa någon till ansvar för besluten finns över huvud taget inte vilket väl ändå måste vara grundkravet i en demokrati?

När det istället gäller Piratpartiet så tycker jag det är roligt att de kommit in istället för Junilistan. Frågorna som de driver är viktiga och de har oftast en alldeles utmärkt linje som de i mångt och mycket delar med Miljöpartiet. Problemet är snarare att de inte tycker någonting på så väldigt många andra viktiga områden såsom t.ex. jordens möjlighet till överlevnad.

Till sist förtjänas det att uppmärksammas att Gröna Gruppen ökat i storlek, till stor del för att franska gröna gick fram och gjorde ett väldigt starkt valresultat! (De tyska gröna är sedan gammalt starka.)

Nu har jag dock ändrat mig. Det är dags att se till att vi i samhället inte medhjälper brottsligheten! Jag har därför sammanställt en topp-3-lista som åklagarna i det slapphänta Sverige borde ta till sig för att börja åtala folk och fä:

3. Järnaffärer som låter brottslingar köpa sågar (det använder de för inbrott!) borde fällas och fällas hårt! Givetvis bör det krävas utdrag ur brottsregistret och redovisning av vad man ska använda sågen till (samt skriftligt och egenhändigt undertecknad försäkring om obrottsligt förflutet och framtid) för att få rätt att köpa någon som helst form av verktyg!!

2. Men än värre är de kriminella el-bolagen som medhjälper brottslingar att köpa el! Tänk på internetleverantörerna t.ex., de köper el för att inte tala om de kriminella 14-åringarna som laddar ner sitt favoritalbum, alla använder de elektricitet. Egentligen borde alla el-kunder åtalas för att de medhjälper el-bolagen att kunna sälja el till de kriminella medhjälparna internetleverantörerna som medhjälper bittorrent-sajterna att kunna medhjälpa tonåringarna att att begå upphovsrättsbrott. Åtala medhjälparna!

1. Men det värsta är ändå de förbenade mataffärerna som medhjälper dråparna att medelst inmundigande av matvaror kunna dräpa människor! Skulle inte de kriminella mataffärerna medhjälpa brottslingarna att få mat skulle de aldrig orka begå brott! Mataffärer borde minst kräva utdrag ur brottsregistret på kunderna OCH alla deras bekanta (så att inte de kriminella mataffärerna medhjälper sina kunder att medhjälpa brottslingarna att begå brott)! Alla mataffärer som inte gör det borde åtalas! Om de förekommer osäkerhet är det bäst att åtala alla!

Jag börjar bläddra i tidningen. Först en halv-intressant krönika om betyg som givetvis försvarar dem. Någon sida senare finns det en del citat och sedan skrivs det om att Fokus har hört “att en centerpartist i norra Stockholm vägrar dela ut valreklam i sitt distrikt i protest mot att partiets toppkandidat Ella Bohlin vill förbjuda snus i hela EU.”. Själv tycker jag det verkar högst naturligt att en centerpartist inte vill dela ut valreklam för Kristdemokraterna (Ella Bohlin toppar Kristdemokraternas valsedlar inte Centerpartiets). Det hade ju kunnat vara trevligt om tidningen kunnat skilja mellan Centerpartiet och Kristdemokraterna, även om många likheter finns.

Senare lite frågor med RFSLs ordförande vilket väl var trevligt men inte så framåtsyftande, handlade om könsneutrala äktenskap som redan gäller (och borde ha gällt för länge länge sedan), inte om intressanta framtidsfrågor.

Efter lite svininfluensa så kommer ett uppslag där Centern får uppmärksamma att de är emot arbetsrätt och oemotsagda uttala sig kring hur dåligt det är med arbetsrätt. Man kan undra om nu Centern och/eller Fokus nu tycker det är så dåligt de inte kunde ge utrymme för någon som var för, med en så “dålig” sak som arbetsrätt så borde väl argumenten för vara usla och inte orsaka något problem?

Sedan kommer en lång lång artikel om framtidens jobb som börjar med en okritisk hyllning till privatisering av sjukvården som jag inte ens orkade läsa till slut. Efter detta kommer en lång artikel om sjukförsäkringssystemet i USA där problemen visserligen uppmärksammas men beskrivs helt av de konservativa som bara vill ha privata sjukförsäkringar. Efter ett litet instick av någon som är för allmän sjukförsäkring så beskrivs de enorma problem som Barack Obama kommer möta om han vill göra någonting och att han trots finanskrisen ändå (dumt nog?) verkar vilja göra någonting direkt. Till sist skrivs någonting om hur effektivt och bra det är med konkurrens kring sjukförsäkringar och hur detta skulle kunna utvecklas.

Ingen koppling görs mellan att USA har dubbelt så höga kostnader samtidigt (!) med sämre vård än jämförbara länder SAMT att man är det enda moderna västerländska land som inte har allmän sjukförsäkring. Det är ju möjligt att det inte finns något samband men det finns heller inga som helst (såvitt jag förstått) vetenskapliga belägg för att konkurrens inom sjukförsäkringsområdet utan allmän sjukförsäkring skulle vara effektivt eller lönsamt för samhället. Detta insinueras istället utan hänvisningar till personer som uttalar det och definitivt utan några som helst belägg.

Efter detta började jag tröttna på tidningen och kunde bara konstatera att det fanns en lång artikel som vältrade sig i Socialdemokraternas kris och en artikel efteråt som fick Anna Kindberg Batra (m) att framstå som väldigt sympatisk (vilket hon iofs säkert också är) och duktig.

Nästa uppslag ägnas åt en hyllning till Margret Thatcher där det enda kritiska inslaget är en vänsterpartist som i alla fall får påpeka hennes kontakter med den fascistiska militärkupp-diktaturen i Chile. I övrigt bara hyllningsord.

Tidningen avslutas med en krönika om “socialdemokraternas kris”. (Jag är ingen fantast av sossarna men i något läge borde tidningarna ägna mer tid åt att bevaka regeringen än att skriva ner det största oppositionspartiet, om inte annat så för att ge sken av att de tror på pressfriheten.)

Efter allt detta så undrar jag hur SJ kan få för sig att dela ut denna reaktionära tidningen och om den är oberoende moderat eller beroende moderat (när det gäller det redaktionella innehållet). Det visar sig att det som står är att de oberoende från alla politiska partier och intresseorganisationer. Vid det laget hade jag dock inte längre så stort förtroende för vad som stod i tidningen…

I korthet är min kritik att det är absurt att någon som länkar till någonting på nätet är ansvarig för det som den länkar till. Följderna blir ju helt katastrofala! Tycker Stockholms tingsrätt att vi ska stänga ner internet? Varför inte förbjuda Google och alla andra sökmotorer?

Finns en hel del till detaljer i domen som är rätt konstiga, men har inte riktigt tid att skriva om det nu. Återkommer förhoppnignsvis med mer analys när jag hunnit skriva ner det.

Men skenäktenskap används för att beteckna äktenskap som ingås med ett annat syfte än… Ja, än vadå? Varför ingår människor äktenskap? För att de gillar varandra? Men det kan man ju göra även utan att vara gift. Människor ingår till stor del äktenskap för att det ger vissa juridiska fördelar. (Ja, jag vet att en del gör det för att de tycker det är romantiskt men ett sådant bröllop kan man ju ha även utan att registrera det juridiskt.)

Men är det inte så att de som ingår “skenäktenskap” är ute efter precis samma sak, vissa juridiska fördelar, t.ex. möjligheten att få uppehållstillstånd i ett land? Jag har en vän som gifte sig med sin flickvän för att hon skulle kunna få uppehålltillstånd. Inget “skenäktenskap” men det var enda sättet för de att kunna fortsätta vara tillsammans. Hade hon redan haft uppehålltillstånd hade de nog bara levt som sambos.

Men vad är då skillanden i ett “skenäktenskap” och ett “riktigt” äktenskap? Är det att de två inte skulle hysa erotisk kärlek för varandra? Och om denna kärlek tar slut, är det då ett “skenäktenskap”?

Hela termen är minst sagt bisarr. Människor får väl gifta sig av vilken orsak de själva känner är bäst? Vem ska bestämma att två människor som vill gifta sig inte ska få det? (Med vissa undantag som får minderåriga och så.)

När någon sedan är gifta, ska äktenskapet ha olika juridiska konsekvenser beroende på hur ofta paret har sex? (Och vilken sex i sådana fall?)

Det enda rimliga är att säga att det finns bara äktenskap och inga skenäktenskap. Och om någon gifter sig för att låta någon annan få uppehållstillstånd ska staten skita i hur ofta de har sex.

Anf. 12 LAGE RAHM (mp):

Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag innehåller, som jag ser det, egentligen två huvuddelar. Dels finns regeringens proposition utefter sanktionsdirektivet som i allmänhet kallas Ipred, dels finns en del motioner från den allmänna motionstiden.

Miljöpartiet har lagt fram en hel del motioner under den allmänna motionstiden som kommer in här. Den fråga som kanske är mest relevant när vi debatterar här gäller fildelning. Jag tänker kort prata om den innan jag går över till den för mig betydligt viktigare frågan som handlar om regeringens usla proposition.

Låt mig börja med att säga att vi i Miljöpartiet tycker att upphovsrätt är viktigt. Jag tror att många ibland misstar sig och tror att det inte är så. Problemet är att det inte är rimligt att kriminalisera människor för vad de gör för sitt privata bruk i den omfattning som sker i dag. Det får en mängd effekter.

Man kan fråga sig varför människor gör den här typen av saker. Är det för att de är onda? Är det för att de inte vill betala? Är det för att de är slappa, eller vad kan det vara? Jag tror att den synen på människor är problematisk.

Jag tar ett exempel: Det finns i praktiken i dag inget lagligt sätt att se på film på min dator. Det finns tjänster på nätet med vilka man skulle kunna ladda ned och hyra film. Men de fungerar inte på ganska många datorer. Det fungerar bara med vissa operativsystem. Man kan beställa hem dvd-filmer, men på min dator finns ingen dvd-spelare. De håller nämligen på att spela ut sin roll, eftersom man jobbar digitalt.

Det finns i princip inga tjänster som lyckas med det som har funnits på Internet sedan åtminstone 1998. Det har alltså gått över tio år, och inga tjänster har utvecklats som möjliggör en laglig tillgång till filmer. Varför använder jag då inte en annan dvd-spelare och för över filmen till datorn, kan man tänka. Men i så fall bryter jag mot det kopieringsskydd som finns på dvd-skivor, vilket också är olagligt. Det är alltså en orimlig situation som man ställer människor inför.

Man kan fråga sig om det inte går att stoppa detta ändå. Då skulle vi ju inte hamna där. Problemet är att det finns mängder av anonymiseringstjänster. Den typ av IP-adresser som vi nu pratar om att man ska kunna få ut uppgifter om faller ganska platt. Man skulle i princip vara tvungen att införa en polisstat som övervakar precis all Internettrafik för att kunna få fast de här människorna. Frågan är om det är värt det.

Jag tror att vi landar i att det är rimligt att upphovsrättspersoner – jag ska inte säga män, för det är kvinnor också – får betalt, och det är rimligt att folk betalar. Hur får man då folk att vilja betala? Det är där jag tror att vi måste landa, för det går som jag har sagt inte att tvinga folk att betala utan att inrätta en polisstat. Hur får vi folk att vilja betala?

Där tror jag att vi antingen får se till att det finns tjänster som är så pass billiga och lätta att folk känner att det här är rimligt, det här vill jag betala. Eller också får vi hitta någon annan form av finansieringssystem där vi gemensamt ser till att upphovsrättspersoner får betalt för sitt arbete. Detta om detta.

Med anledning av det jag har sagt vill jag yrka bifall till reservation 3.

Precis som Kent Persson misstänker jag att reservation 3 inte kommer att vinna bifall. För att man ändå ska kunna se över situationen hoppas jag att några borgerliga ledamöter tar sitt förnuft till fånga och åtminstone bifaller reservation 8 som någon form av kompromiss. Den vill jag yrka bifall till.

Själva huvudbetänkandet, herr talman, handlar ju om Ipred, om sanktionsdirektivet och så vidare. Det som det har pratats mest om är utlämnandet av adressuppgifter från IP-nummer som upphovsrättspersoner eller kanske framför allt deras organisationer eller de stora filmbolagen och liknande kan hitta. Redan här finns det påpekanden om att det är ett integritetsproblem att dela ut de här numren. Det är inte alls säkert att det faktiskt är det IP-numret som har använts för intrånget, som har påpekats tidigare. Dessutom är det än mindre säkert att det faktiskt är den som står för abonnemanget.

En annan intressant aspekt är att det i lagen står att tidigast efter en månad ska den vars abonnemangsuppgifter lämnades ut få reda på det. Då kan man fråga sig varför det är så. Det blir i princip så att staten tvingar människor att hemlighålla de här uppgifterna och genast får försöka skapa ett övertag rent rättsligt för dem som har fått ut uppgifterna.

Jag vill också påpeka att man kan ifrågasätta hur säkert det är att upphovsrättsorganisationerna faktiskt redovisar rätt IP-nummer. Det finns nämligen i princip inget säkert sätt att veta att de talar sanning. De kan ha skärmdumpar. Det är jättelätt att konstruera sådana. De kan berätta hur de har gjort och vittna om att de har talat sanning.

Jag säger inte att de gör det, men jag säger att det är problematiskt att ha en situation i en domstol där man är tvungen att förlita sig på en part i en civilrättslig tvist. Den parten säger sig tala sanning och får sedan som den vill. Det är inte ett bra sätt att hantera en situation i en rättsstat.

Det är ändå inte det värsta. När de har fått ut de här uppgifterna har man sett i andra länder, och det är väl också det som kan tänkas hända här, att de här organisationerna går ut med hotbrev. Om det stannar vid hotbrev tycker jag att vi ska vara glada. Man kan också tänka sig att folk kommer på besök och hotar eller trakasserar människor. Vi får hoppas att vi slipper se det. I varje fall har vi sett en mängd avskräckande exempel i Danmark. Av tidsskäl tänker jag inte gå in närmare på dem.

Jag vill ändå säga att jag tror att det finns en risk för att människor som är oskyldiga betalar ändå, fast de är oskyldiga. Frågan är varför. Jo, därför att de är rädda för att bli stämda inför rätta. Om de är oskyldiga borde de kunna bli frikända, tycker man. Då borde de inte vara rädda för rättegång. Men det finns en mängd faktorer som pekar på att man ändå skulle kunna vara rädd för att gå till rättegång.

Först och främst kan skadestånden bli ganska stora. Om man inte är säker på att man kan bevisa sin oskuld kan man räkna med att få betala ganska mycket. Det här är mer än vad det hade kostat att gå till en affär och köpa det som man har laddat ned. Det finns också en regel som säger att upphovsrättsinnehavarnas intresse av att det här intrånget inte görs ska beaktas när man fastställer skadeståndet. Det intresset kan knappast minska skadeståndets storlek, utan rimligtvis ökar det.

Vidare är det en civilrättslig process som vi pratar om när någon stämmer en annan. Förutom att det finns ett stort övertag för den som har betydligt mer pengar och att det inte finns något objektivitetskrav, som det finns hos en åklagare i en brottsutredning, är det också så att förloraren får betala rättegångskostnaderna. Det kan bli väldigt stora summor, särskilt med tanke på den omfattande utredning och de många advokater som upphovsrättsorganisationen kan tänkas ställa till förfogande.

Då kan man tänka sig att det finns en liten poäng i propositionen, nämligen regeringens begränsning av hur mycket rättegångskostnader som får ingå. Men den här begränsningen gäller när skadestånden blir ganska små. Risken är att de blir betydligt större. Det är dessutom svårt att förutsäga. Det innebär också att människor kommer att bli rädda för att bli stämda.

Hur ser då bevisningen ut om man väl kommer till den här rättegången? Om man vet att upphovsrättsorganisationerna pratar sanning vet man att ett visst IP-nummer har använts för en fildelning. Då står man som abonnent ansvarig för det här och undrar: Hur går det här till? Jag har inte gjort någonting.

Förutom att det kan finnas andra personer i hushållet som har gjort det här finns det, som det har pratats om tidigare, trådlösa nätverk. Många personer har i dag öppna trådlösa nätverk, som inte har något lösenord alls. Då kan man säga att det är fel att de ska få lida för att de inte har satt sig in i tekniken tillräckligt och lösenordsskyddat sitt nätverk. Det kan man ju tycka. Jag tycker att det är en orimlig utgångspunkt, men så kan man tycka.

Det finns ytterligare ett problem. Det är nämligen så att de här lösenordssystemen är ganska enkla att knäcka, särskilt äldre lösenordssystem. De äldre systemen distribueras fortfarande. Bredbandsbolaget till exempel tror jag låter nästan alla sina abonnenter få trådlöst bredband. Många har inte ens begärt att få trådlöst bredband. Det är på automatiskt, och det lösenordsskyddet är väldigt dåligt.

Det är alltså en enorm mängd människor som inte ens vet om att de har trådlöst bredband, som har dåligt lösenordsskydd och som riskerar att råka ut för det här. Många människor som fildelar är inte dåliga på datorer och den marknaden. Vi kommer att få se en effekt av detta.

Alltså kan man konstatera att det faktum att någon är abonnent eller står bakom abonnemangsuppgifterna inte bevisar någonting över huvud taget.

Hur ska man då få fast de människor som faktiskt gör det här intrånget? Hur ska man bevisa detta?

Troligtvis blir det så att den som har abonnemanget måste bevisa sin oskuld. Det är ett alternativ, förstås. Det är ett vämjeligt alternativ. Det är nämligen i stort sett omöjligt att bevisa sin oskuld, förstås. Så är det ju alltid. Det rimliga i en rättsstat är att någon annan är tvungen att bevisa skuld först.

Problemet är att det i en civilrättslig process inte är lika tydligt, det ställs inte lika höga beviskrav. Frågan är var domstolen kommer att landa. Det får vi väl se, men det hade varit rimligt om det inte hade varit ett lotteri var domstolen kommer att landa utan att man faktiskt i lagstiftningsärenden tog ställning till var man vill landa. Det är det normala i svensk rättstradition att man kan förutse någorlunda vad lagarna säger. Det är också det som borde vara grunden för en rättssäker stat.

Nåväl, ponera att man inte alls måste bevisa sin oskuld utan att det är höga beviskrav. Det kan man ju hoppas. Hur får man då fram de här bevisen? Hur vet man vem det är som faktiskt har använt de här abonnemangsuppgifterna? Rimligtvis är enda sättet att göra det vi har pratat om tidigare, en intrångsundersökning. Det har sagts här tidigare att det är att jämföra med en husrannsakan. Det är också vad regeringen säger i själva propositionen. I den här propositionen står det tydligt att det är att jämföra med husrannsakan. Den här intrångsundersökningen kan göras utan att meddela den som undersökningen ska göras mot. Det kan hända att någon knackar på dörren utan att man har en aning om vad som sker. Då har IP-adressen lämnats ut, och sedan ska en intrångsundersökning göras. Låt mig påminna om att det inte är säkert att den som står för abonnemangsuppgifterna faktiskt har sysslat med fildelningen. Då kan man onekligen bli ganska överraskad.

Vad är det som krävs för att få göra denna intrångsundersökning? Det framgår inte heller tydligt i propositionen. Visserligen har intrångsundersökningar gjorts tidigare i en hel del fall. Det som står här nu och det som finns sedan gammalt är att det skäligen kan antas att intrånget har gjorts. Om intrångsundersökningar över huvud taget ska få göras måste det baseras på att man vet att det är ett visst abonnemang som intrånget har skett från. Hur vet man det? Jo, för att någon annan har sagt det. Det är inte någon vidare bevisning. Det är rimligtvis på det sättet som undersökningen måste ske. Annars kommer intrångsundersökningen inte att kunna göras, såvida inte någon erkänner. Om någon erkänner kan man lika gärna ställa in processen. Då borde de ha betalat från början. Alltså är det rimligt att det här kommer att ske hos en mängd människor som inte har någon aning om vad som händer, om de nu inte gick med på kraven i hotbrevet först – krav som inte var rimliga att ställa på dem.

Det är inte ens så att ett intrång måste ha skett. I stället kan skäligen antas att ett försök till intrång har skett eller skäligen antas att det har varit en förberedelse till ett intrång. Det här kan omfatta många människor, beroende på vad domstolarna säger. Där får de ingen vägledning, och där kan vi tyvärr inte säga något.

Vad gör man då vid en intrångsundersökning? Jo, man undersöker i princip datorerna. Man får inte ta saker därifrån, men man kan gå igenom människors hela privatliv för att ta reda på detta. Inte ens när man har undersökt datorerna kan man vara säker på vem det är som faktiskt har gjort intrånget. Det kan hända att det finns flera personer. Vi har många ensamhushåll i Sverige, men det finns, trots allt, fortfarande hushåll med fler än en person. I dessa hushåll kan man inte vara säker på vem som har använt vilken dator vid vilket tillfälle.

Jag förstår inte hur det här ska landa i något som är tillnärmelsevis vettigt. Hur det här rimmar med tanken om integritet är oförståeligt. Det som är värst är frågan om hur det är med rättssäkerheten i detta. Om det ska finnas någon chans att fälla någon, om det här ska ha någon effekt, måste man åsidosätta mängder av människors rättssäkerhet. Det är väl ändå inte rimligt?

Det finns många fler orimligheter här. Jag kan ta inte upp alla, men jag kan nämna att det finns möjlighet att frysa bankkonton för människor som har gjort intrång. Jag tillhör inte dem som tror att det här kommer att ske i någon större omfattning, men det står ändå tydligt i propositionen – om jag inte har läst fel – att det här gäller inte bara kommersiella fall utan det här kan gälla även privatpersoner. Lagstiftningen öppnar för detta. Jag tror inte att vi kommer att behöva se det, men det är ytterligare en orimlighet. Om man inte vill ha det, varför låter man lagstiftningen öppna för detta?

Varför är också frågan man ställer sig när man läser hela propositionen. Det finns en grund i sanktionsdirektivet. Jag tycker att direktivet är dåligt. Men man ska vara medveten om att Sverige går längre än vad som är tvunget. Det kan man tydligt förstå av domstolsutslaget från EG-domstolen. Vi är inte ens tvingade att genomföra alla dessa åtgärder. Då väcker frågan om varför än mer förundran.

Vad blir det för effekter av detta, förutom för rättssäkerheten, för vanliga människor? Om rättssäkerheten för vanliga människor offras kanske vi ändå kommer åt de hemska bovarna som fildelar. Det hade varit för väl om det åtminstone hade varit så. Problemet är, som vi har hört tidigare, att det finns anonymiseringstjänster och möjlighet att skapa så kallade darknets där all kommunikation sker mellan en massa människor. Då är det omöjligt att avslöja vem det är som gör vad. Jag menar inte omöjligt. Det är faktiskt möjligt. Problemet är att man är tvungen att övervaka precis alla människors all datatrafik och kontrollera vad den innehåller. Då kan man komma åt detta. Det är väl inte det som är tanken med detta, det vill säga att skapa ett sådant övervakningssamhälle.

I övrigt kommer man inte att komma åt dem man vill komma åt, däremot kommer man att beröra vanliga människors rättssäkerhet.

Förutom att det handlar om att skapa detta övervakningssamhälle vill jag även påpeka att det är dyrt att göra denna övervakning av vanliga människor. Man kan ifrågasätta om det inte hade varit billigare att låta någon betala upphovsrättsinnehavarna från början än att skapa detta totala övervakningssamhälle som behövs för att ”klara hem” propositionen.

Med anledning av detta vill jag yrka avslag på propositionen och därmed yrka bifall till reservation 1.

Andra delen av mitt anförande:

Både jag och min partikollega Per Bolund försökte pedagogiskt förklara problemen med lagförslaget. Hur rättsosäkert det är, hur det hotar även oskyldiga människors privatliv, hur det slår mot svenskt it-bransch och förstör möjligheter att hitta brottslingar som sysslar med barnporr och terrorism.

Debatten har sänts i SVT24 och jag hoppas verkligen att någon sett hur dåliga svar vi fick på frågorna. Borgarna som med stöd av socialdemokraterna kommer rösta igenom sitt lagförslag pratade bara om upphovsmännen (i vilket jag hoppas de åtminstone inkluderade upphovskvinnor) och deras rätt. Det är visserligen ett viktigt perspektiv men är det värt att offra rättssäkerhet och människors privatliv för?

Och även om det vore det, kommer lagen att lyckas med att få bort fildelning? Där är jag tveksam, det kommer bara leda till att människor skapar sätt att gömma sig som sedan kommer användas av terrorister och barnpornografer.

Så, vad får vi? Rättssäkerheten hotas, människors privatliv hotas och… Upphovsrättspersoner får inte mer pengar. Känns spontant inte som ett bra förslag, tycker jag.

Titta på anförandet här. Så snart jag fått länk till anförandena i form av text så lägger jag ut.

Efter att IT-chefen Inga Brundell-Öhman haft nästan tre veckor på sig att svara så är allt som kunnat presenteras varit ett 2,5-sidigt dokument med mycket bristfälliga motiveringar och en halvsida beslutsprotokoll. Kostnadskalkyler för systembytet, underliggande kalkyler eller annan dokumentation verkar ärligt talat inte gå att få tag i.

Låt oss börja med att analysera motiveringarna som ges:

”[...] RK använder Microsoft Windows som operativsystem för RK och kommittéväsendet och kommer att gå mot detta operativsystem även för utlandsmyndigheterna. Som databashanterare används i första hand Microsoft SQL och för dokumenthantering används främst Microsoft Office och Sharepoint. Det gör att integrationen med den övriga IT- miljön underlättas om RK väljer Microsofts e-postsystem. ”

Om en sådan motivering skulle ges på något annat område så skulle det bli ramaskri från övriga inom industrin. Tänk er att BMW skulle ha byggt landets vägar och att det skulle angetts som skäl för att standardisera på BMW för bilarna också. Om Microsoft vägrar att öppna upp sina miljöer så att andra aktörer kan konkurrera så borde deras operativsystem bytas ut, alternativt borde de tvingas att öppna upp med en fungerande konkurrenslagstiftning.

”Det är också ett viktigt argument för att RK ska använda Microsoft Outlook, som är den mest spridda e-postklienten på konsumentmarknaden.”

Verkligen? Inga Brundell-Öhman har haft två veckor på sig att svara på frågan om det finns något underlag som ligger till grund för det påståendet, men inte presterat något svar. Min uppfattning är i alla fall att de allra flesta idag använder någon webbmejl som huvudsaklig läsare.

”Säkerhet; De skillnader som finns på säkerhetsområdet kan hanteras genom administrativa åtgärder och bedöms därför inte vara avgörande vid val av e-postsystem.”

Med andra ord, säkerheten är sämre i det nya systemet. Ingenstans i underlaget nämns dock att UD protesterat mot bytet och enligt uppgifter jag fått – just på grund av bland annat säkerhetsbrister.

”Sammanfattning; Vid jämförelse mellan IBM:s och Microsofts e-postsystem talar övervägande skäl för att välja Microsofts system, eftersom en enhetlig plattform för e-post och dokumenthantering kommer att förenkla integration och därmed införandet av nya funktioner och produkter.
Likartade, och användaranpassade, gränssnitt i programgruppen kontorsapplikationer medför en förbättrad användarupplevelse och ökad effektivitet.
Det finns fördelar med att välja ett bredare e-postsystem som också återfinns på konsumentmarknaden.”

Med andra ord, de övervägande skälen att byta e-postsystem är:
1.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
2.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
och…
3.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden

Med ett skandalöst bristfälligt underlag har alltså regeringskansliet tagit ett beslut om en investering som måste vara i mångmiljonklassen. Frågan jag ställer mig är varför? Vad finns det för underliggande motiveringar som vi inte kan se?

Regeringskansliets dokument

Här är debatten som webb-tv-arkiv. Jag återkommer med mer analys när jag har fått lite sömn och inte är sjukt stressad.