Lagen säger

Jag är sjuk. Blev det igår. Förkyld. Irriterande.

Det är kanske egentligen inte så oväntat. Jag har jobbat ett antal månader på rejält över 100% och först den senaste veckan börjat slappna av. Nu ligger jag i varje fall i sängen och försöker sova och sysselsätta mig. Tyvärr vaknade jag vid halv fyra i morse och det dröjde ett par timmar tills jag kunde somna om. För mycket som snurrar i huvudet…

En av de saker jag sysselsätter mig med är att titta på filmer jag inte hunnit sett förut. Alexander är en av dem. Det är en långtråkig film. I början står man ut eftersom den faktiskt är välgjord och vacker men när den bara fortsätter och fortsätter med porträtt av personer man inte bryr sig blir det långtråkigt. Jag kommer på mig själv med att ideligen fundera på om det inte finns någon dokumentär om Alexander (helst odramatiserad då).

Innehållet är liksom inte ointressant, man har bara skalat bort allt intressant som varför han gick vart och vad det innebar för maktbalansen eller olika människors bevekelsegrunder eller hur livet var att leva på den tiden. När jag skriver det här undrar jag liksom vad som blir kvar. Jag inser att det som är kvar är

1. exotism
2. pampiga scener och tal utan sammanhang
3. fånig engelsk brytning

Det känns så tråkigt att det slängts ut så mycket pengar på något så onödigt. Förutom att man kunde gett dem till svältande barn så kunde de ju faktiskt ha gjort en dokumentär om Alexander och ingående beskrivit tiden, vad människor levde av, hur storpolitiken påverkade historien och vilka mänskliga landvinnigar som kom eller som förstördes. Då hade jag legat klistrad i min sjuksäng framför datorskärmen.

I ett inlägg i GP skriver Marcus Birro om abort. Han menar att ämnet är tabubelagt och att man inte kan argumentera för inskränkningar i nuvarande rättigheter utan att bli utmålad som en religiös fundamentalist.

Givetvis ska man inte bli utmålad som en religiös fundamentalist om man inte är det, och såvitt jag vet är inte Marcus Birro det. När det gäller själva sakfrågan där Marcus Birro argumenterar för att tiden det är tillåtet att göra abort borde kortas eftersom tiden där det går att rädda ett foster och den sista tiden där man med tillstånd för Socialstyrelsen kan få göra abort snart tangerar varandra så håller jag inte med honom.

Han menar att det vore rimligt att Sverige valde samma gräns för när ett foster ska kallas barn som en del andra länder som valt tidigare gränser. Han undrar också på vilket sätt kvinnors rättigheter stärks av att de har fyra månader på sig att göra abort. Jag skojar inte, det står i princip så. Läs själva! Frågan kan då bli, varför inte inskränka till två dagar?

Det är ju uppenbart att många inte direkt vet att de blivit gravida och att många dessutom kan behöva viss betänketid och dessutom gå igenom de samtal med experter som kan vara nödvändig.

Frågan som skulle kunna uppstå när man kan hålla foster vid liv utanför sin mors mage vid samma tidpunkt som det är okej att göra abort (så är det alltså inte idag) är om fostret då ska betraktas som barn och därmed så att säga inte kunna dödas (dvs att det skulle vara oetiskt eller olagligt). Problemet kommer dock att finnas i vilket fall som helst eftersom om man bara väntar lite så kan ju alla foster räddas, även de som bara är 7 dagar gamla.

Eftersom vi nu inte lever i medeltiden där religionen stoppar all vetenskaplig utveckling så kommer säkerligen den medicinska vetenskapen att fira nya triumfer och göra vårt liv bättre (för det mesta i varje fall). Jag kan inte utesluta att vi skulle kunna få barn som kanske aldrig legat i sin mors mage utan direkt legat någon annan stans. I det fallet borde man ju med ovanstående logik förbjuda kvinnor att ha mens och män att onanera (eller ha samlag med kondom). Jämför med Monty Pythons underbara sketch “Every sperm is sacred”.

Jag inser att detta är ett extremt exempel och att vi troligen inte kommer dit inom överskådlig tid, men vi kommer säkert kontinuerligt kunna rädda för tidigt födda barn tidigare och tidigare. Jag tror aldrig vi kommer komma till en gräns.

I ett sådant läge kan man givetvis hävda att vi inte ska ha någon aborträtt över huvud taget. Många länder har sådan lagstiftning. De praktiska konsekvenserna avskräcker dock rejält. (Illegala aborter som leder till många människors död och riktigt dåliga uppväxtförhållanden för många barn osv osv.)

Det enda rimliga som jag ser det är att lagstiftningsmässigt bestämma en gräns (och här har jag för dåliga kunskaper för att kunna ha en väl grundad åsikt) för när det ska vara tillåtet och hålla sig till den. Det är uppenbart att allt från spermier till foster i 8:e månaden kan betraktas som både barn och foster/något annat och att det inte finns någon knivskarp gräns.

En gräns, oavsett var man sätter den, kommer inte att vara helt tillfredsställande ur alla faktorer, men den måste likväl finnas och att basera den på att inskränka kvinnors fri- och rättigheter i takt med vetenskapens landvinningar tycker jag är djupt osympatiskt.

Även om Marcus Birro inte är en religiös fanatiker så är ovanstående synsätt (som jag iofs inte vet om han delar) någonting som spelar religiösa fanatiker i händerna. Det går att (orättfärdigt i och för sig) spela ut kvinnors rättigheter mot vetenskapen och så framstår åtminstone ett av dessa två “onda” ting som felaktigt. Bingo.

(Fast inte för oss människor som vill leva i en värld där varje människa ska vara fri att själv få bestämma vad man ska tro på och där politiska beslut ska baseras på förnuftsargument och inte på tro på en auktoritet.)

Från dagens DN. Roligt men sorgligt.

För att göra en klatchig rubrik hemfaller jag åt det tvivelaktiga att skapa två motbilder och be någon välja. Så enkelt är det förstås inte alltid.

När det gäller denna fråga tycker jag dock att det är nästan så enkelt i varje fall. Det folkpartiet i allmänhet och Furir Jan Björklund i synnerhet pratar om när det gäller skola är “ordning och reda”. Som ett exempel klistrar jag här in ett pressmeddelande från Furir Björklund (och nej jag har inte mixtrat med det, jag tar med hela för att jag tycker det är så man ska göra):

---

“PRESSMEDDELANDE FRÅN FOLKPARTIET LIBERALERNA 2006-02-21
Jan Björklund om barnombudsmannens larmrapport idag:BO:s lösningar spär på skolan problem- Lena Nybergs beskrivning av den svenska skolan är skrämmande korrekt. Men lösningen är inte mer elevinflytande, tvärtom måste vi ge lärarna rätten att åter bli vuxenauktoriteter.

- Barnombudsmannen påstående att det behövs mer elevinflytande spär på problemen. Varje gång en politiker säger att det är eleverna som ska bestämma så minskar lärarnas möjligheter att få ordning och reda i klassrummen.

- De växande ordningsproblemen är skolan mest akuta problem. Skolans vuxna måste får möjligheter att stävja stökiga klassrum och elever som ägnar sig åt skadegörelse. Att införa ett ordningsbetyg är ett steg på vägen för att eleverna ska få se konsekvenserna av stök och oro.

Det säger folkpartiets skoltalesman Jan Björklund i en kommentar till barnombudsmannens rapport som presenterades idag.

Folkpartiet kräver åtgärdsprogram mot skadegörelse, stök och oordning:
* Inför ett ordningsbetyg
* Ge lärarna disciplinära befogenheter att stävja skadegörelse och stök
* Skolpolitikerna måste stå upp för lärarnas rätt att bestämma i skolan”

---

Där tog det slut. Skönt va?Vad han säger är i praktiken att vi har för mycket elevinflytande i skolan, att lärarna “åter ska bli vuxenauktoriteter”. Alltså är de inte det idag men har varit det. Vad furir Björklund vill tillbaka till är en gammeldags skola där eleverna följer auktoriteten läraren utan att ifrågasätta.Det här är så sjukt att jag inte förstår att någon modern människa kan rösta på folkpartiet utan att må illa samtidigt.

Eleverna har för mycket inflytande? Ordningsbetyg löser problemen i skolan? Jag tycker verkligen synd om de (få?) liberala folkpartister som finns kvar.

Problemet i skolan är inte att eleverna (som skolan är till för) har för stort inflytande över sin situation utan att de har för lite inflytande över sin situation. Problemet i skolan är inte att eleverna möts av för få rigida regler utan medkänsla utan att de möts av för många rigida regler utan medkänsla. Problemet i skolan är inte att eleverna fördöms för sällan utan att de inte blir sedda, uppskattade och respekterade som människor.

Jag läste en jättebra artikel i DN häromdagen om en läkare som precis som jag var rädd för all 1930-tals romantik om regler och ordning.

Eleverna i skolan behöver möta människor som respekterar dem och tar dem på allvar. Eleverna måste (som det står i skolverkets riktlinjer just nu innan furir Björklund hunnit mixtra med dem) vara med och ta fram de regler man ska ha i en skola. Det är en grundläggande demokratifråga att de som reglerna berör ska vara med och ta fram dem. Det är klart att det finns gränser för vad som kan beslutas om och inte, men det är inte specifikt för skolan, lagar ska följas överallt.

Det är inte, som folkpartiet hävdar, att värna om de svaga eleverna att ta ifrån alla elever deras inflytande och ge dem en vuxenauktoritet som bestämmer över dem. Svaga elever kanske har ännu svårare att veta vad de vill och behöver uppmuntras att själva ta ansvar.

Eftersom nu läkaren Lars H Gustafsson som jag pratade om förut sa det så bra i DN-artikeln så behöver jag bara citera honom:

“Jag blir sorgsen när jag hör alla krav på mer ordning och reda i skola och hem, allt tal om att tuffare tag och straff löser problemen. Vi är på väg att flytta oss hundra år tillbaka i tiden.”

Jag citerar nu två stycken ur artikeln:

“Som vuxen stod det klart för honom [Lars H Gustafsson] att ett personligt samvete inte kan skapas genom krav på ordning och disciplin, genom order om att man ska känna empati och förståelse för andra människor. Det kan bara växa fram inifrån.

-Exemplen på hur illa det kan gå med människors samveten genom en fostran byggd på hot och straff är många. Fram till andra världskriget präglades den tyska skolan av en kadaverdisciplin, där hot och straff var pedagogiska instrument för att skapa lydiga elever. Dessa elever försvarade sedan sin medverkan i förintelsen av miljontals judar i Tyskland med att de “bara” lydde order.”

Jag blir bara mer och mer illa berörd när jag tänker på att de gjort furir Björklund till skolminister. Detta om något borde få sossarna och vänstern att förstå vikten av friskolor.

Jag gjorde högskoleprovet idag. Mitt fokus har de senaste månaderna varit väldigt tydligt. Först fokuserade jag på valet. När valet var slut fokuserade jag på förhandlingarna. När förhandlingarna var slut (i torsdags) så fokuserade jag på högskolprovet.

Igår var jag alltså hemma från jobbet (jag kompade ut en av de otaliga dagar jag jobbat ihop tyvärr) och försökte ställa om mentalt och försökte bli av med en stundande förkylning. Jag tror jag lyckades relativt väl med båda, dvs förkylningen bröt inte ut idag (även om jag var trött och hängig) och mentalt var jag ganska inställd på provet.

Högskoleprovet är egentligen ganska roligt att göra. Det var så länge sedan jag gjorde det sist att jag nästan glömt av. (Jag gjorde det när jag gick i gymnasiet.) Det finns några grejer som skulle kunna förbättras dock:

3. Gör mattedelen till en del med seriös logik och matematik och inte “jag-sätter-dit-dej-på-småsaker-del”.
2. Rätta snabbare. Varför ska jag behöva vänta drygt 4 veckor på svar, det borde kunna gå på två!
1. Slopa den delen som ändå inte gills. Det måste vara en sjuk hjärna som kom på det. Vänta nu, varför inte skapa en del till som inte räknas? Frågan är egentligen varför de stoppade vid en del som inte räknas. Varför inte kräva att folk sitter där ett dygn och gör massa delar som inte räknas?

Och till er som undrade hur det gick för mig: Jag undrar också… Vet gör jag om drygt 4 veckor… Jag vet visserligen ungefär hur många rätt jag fick men det är ju inte det som räknas.

Nu tror alla säkert att detta inlägg ska handla om de förhandlingar som jag och Kia Andreasson genomfört med s och v. Jag funderade på att skriva om detta men började tänka på någonting annat istället:

När är det okej att kompromissa och när är det inte okej? Var går gränsen? När man som jag jobbar en hel del med politik så bör tycker jag man bör fundera på detta. Det har i varje fall jag gjort.

Ibland finns det i Miljöpartiet de Gröna en diskussion om just detta, när det är rätt och när det är orätt. Det jag ibland tycker vi missar i den diskussionen är möjligheten att faktiskt just erkänna att saker är kompromisser. Även om vi går med på någonting så måste vi ju inte säga att “det här är jättebra för alla”. Istället skulle vi kunna säga “det här anser vi är en bra kompromiss och hade vi fått bestämma själva så skulle det sett ut så här”. På det sättet riskerar man inte (åtminstone inte i lika stor grad) att glömma av vad man egentligen vill, vilket brukar framhållas som ett argument mot att kompromissa.

En annan sak är att det inte ska bli sämre med kompromissen. Även om någon annan vill gå åt ett dåligt håll måste man ju inte följa med bara för att man inbillar sig att den kanske inte går lika långt. Ett resonemang där det är tillåtet att gå åt fel håll bara för att stoppa ett ännu sämre förslag kan leda hur fel som helst.

Men om bara dessa två faktorer, att man talar sanning om vad man egentligen vill, och att kompromissen inte går åt fel håll, är uppfyllda tycker jag det i princip är bra att kompromissa.

…Om någon händelsevis undrade varför jag skriver så lite just denna period så kan jag säga att det beror på förhandlingar. All min vakna tid nästan upptas av detta. Antingen genom förberedelser, de egentligen förhandlingarna eller genom möten med kf-gruppen för att förankra det hela. Emellan försöker jag klara av resten av mitt arbete, sjunga i kör (det enda utöver arbetet jag gör för tillfället) samt sova och äta.

Egentligen är det inte så farligt, jag klarar mig bra. Det som är riktigt jobbigt är när vänner kontaktar mig och jag inser hur mycket roligt jag försakar. (Fast sluta inte kontakta mig, det kommer en tid även efter förhandlingarna.)

Det som upptar min tid är alltså förhandlingarna, och eftersom jag inte kan skriva någonting om dem just nu så blir det liksom inte så mycket att skriva om… Däremot kan jag lova att det hade funnits en hel del att skriva om om det inte varit så att en del av förhandlingar är just att man ska hålla tyst. Om ett par år kanske jag kan skriva om vad som hände bakom kulisserna…

Denna evinnerliga fråga. Nu har den kommit upp igen med anledning av den borgerliga valsegern i riket. Senast var det i godmorgon världen på P1 i morse. Där intervjuade man bl.a. en spanjorska som forskade på Handelshögsskolan vid Stockholms Universitet.

Mitt problem med henne bekräftade tyvärr mina fördomar om ekonomer. Hon redovisade en mängd borgerliga åsikter utan någon som helst faktabakgrund. Varför kan inte ekonomer erkänna att de vet väldigt lite om hur världen är beskaffad och låta bli att uttala sig? (Att de har teoriter som inte är bevisade struntar jag i. Jag har också ekonomiska teorier som inte är bevisade, de är dessutom åtminstone inte bevisat felaktiga (nog mest beroende på att ingen försökt sig på det).)

Hon (den spanska forskaren) menade att man i Sverige moraliserade över mycket och att detta var ännu ett sådant område. Så långt kan jag nog faktiskt hålla med. Sedan gick hon över till att berätta hur bra det var i Spanien där alla (till och med studenter) hade städhjälp hemma och att det var som vilket annat jobb som helst. Efter det menade hon att det var ett sätt att hjälpa dem som hade det sämre att anställa dem som städhjälp.

Just här kommer paradoxen hon lyckades producera helt utan inblandning av en motsträvig verklighet: Oavsett hur det ligger till på riktigt så kan det inte vara så att det är vilket jobb som helst och att det är sättet att få in de som har det sämre genom att låta dem städa för alla som har det bättre. Då är det skillnad på folk och folk. (Vilket det är och får vara om det är på ett ok sätt, däremot är det inte vilket jobb som helst vi pratar om, utan ett jobb som förväntas innehas av de som har det sämst och som därmed med automatik är sämst betalt.*)

Vad jag tycker om själva saken är att folk gärna får ha städhjälp hemma om de vill, så länge det är vitt och de betalar avtalsenliga löner. Jag tycker inte det är fult att ha städhjälp, däremot är jag övertygad om att bara en del kommer kunna ha städhjälp eftersom några faktiskt måste göra jobbet också. Det jag vänder mig mot mest i hela debatten är att man vill att staten ska betala en del av det. Att man vill ha bidrag för att någon annan ska städa åt en. Att man vill att det ska subventioneras i förhållande till andra arbeten genom sänkt skatt eller avdragsrätt eller dylikt.

Det jag vänder mig emot näst mest är att man inte ser att detta faktiskt utgör en möjlig grogrund för en låglönejobbsmarknad där fattiga, gamla och andra kan tvingas jobba extra med att städa för att försörja sig. Förhoppningsvis kommer vi inte dit men man vet aldrig.

*Om det hade varit bättre betalt hade det tagits av andra som har fler valmöjligheter.