Lagen säger

Det är ju en positiv rubrik för mig som grön egentligen, problemet är bara att det i det här fallet handlar om att jag för första gången i mitt liv inte hade någon snö på julafton.
Jag firar alltid jul hos min mormor i Kilafors och har varje jul i mitt 26-åriga liv hitintills haft snö på julafton.
De som hävdar att det inte finns någon växthuseffekt tycker jag vid det här laget borde lägga ifrån sig sitt vetenskapsförakt och inse fakta. De som trots att de inser att det finns en växthuseffekt fortsätter att ohämmat släppa ut växthusgaser tycker jag inte bara ska betänka den begränsade skadan att jag inte fått snö på julafton utan även att stora delar av världens befolkningars hem kommer svämma över.

Jag läste i DN i morse att man i Bulgarien har ett helt vegetariskt (helst bestående av 13 olika rätter) julbord. Som svensk vegetarian är det inte direkt någonting man känner igen sig i. Vi borde helt klart lära oss av bulgarerna!

En grej man som politiker får (bör) vara med på är alla former av julbord som hopar sig mellan lucia och jul. Det är ofta dåligt med vegetarisk mat men i år slog de två julbord jag var på rekord…

Det första var med Utbildningsnämnden. Det hade gått ut en inbjudan och jag hade i mitt jakande svar meddelat att jag var vegetarian. Nämndsekreteraren hade pratat med mig och sagt att om det inte fanns vegetarisk mat så skulle jag säga till så skulle personalen fixa det.

Väl vid julbordet så visade det sig att den vegetariska mat som fanns var efterrätten (jag brukar inte äta efterrätt), bröd och ett litet fat med sallad. Tyvärr har jag blivit så cynisk (nästan samma ord som synsk faktiskt!) att jag hade ätit lite hemma innan.

Jag pratade med personalen som vägrade fixa någonting som helst vegetarisk till mig och tyckte jag var konstig och trots att jag upprepade gånger påpekade att jag inte tänkte äta någon fisk så visade han mig till fiskrätterna. Med tanke på att detta dessutom var på en av Utbildningsnämndens egna restauranger (som finns i utbildningssyfte) så blev jag extra sur.

Det andra julbordet var med Kommunfullmäktige. Till det utgick ingen inbjudan utan man ska veta att det blir julbord efter sista sammanträdet för året. Som tur var var det inte första året på Kommunstyrelsen för mig så jag kände till det, men eftersom jag inte fick någon inbjudan reflekterade jag inte över att jag behövde anmäla att jag var vegetarian.

Kommunfullmäktiges julbord bestod av kött och fisk, samt givetvis efterrätt och bröd. Inte ens ett litet ensamt salladsfat fanns denna gång. Däremot någonting som såg ut som potatissallad vars innehåll ingen kunde meddela. (Ibland görs sådana med exempelvis sky “för att det blir så god smak” (av djurlik).)

Det var givetvis omöjligt att få fram någonting ätbart för oss. Jag, tillsammans med Max Reijer (nyinvald ersättare) och John Wright (också nyinvald ersättare) fick nog och gick till den vegetariska restaurangen “Andrum” och köpte med oss mat för egna pengar som vi sedan åt. Denna kväll behövde jag åtminstone inte komma hem hungrig.

Nu återstår bara det riktiga julbordet, det på julafton. Eftersom jag nu varit vegetarian ganska länge så finns det invanda och trevliga lösningar. Jag kommer att få god mat och möjlighet att äta mig mätt.

Återstår bara det gamla vanliga problemet att de som äter kött inte förstår att jag inte vill att de ska använda samma knivar, skärbrädor eller händer till att bearbeta de produkter jag ska äta utan att tvätta dem först. Jag bakade till exempel bröd (inte bara innehållande vetemjöl) som min kära mormor sedan gick och kände på precis efter att hon jobbat med skinkan…

I mitt tycke är det precis om någon först går och tar på bajskorvar och sedan på maten. Kanske överförs det ingenting men det är väldigt äckligt och onödigt.

Som jag tidigare skrivit är en av de böcker jag läser för tillfället “We wish to inform you that tomoroow we eill be killed with our families”, den bok som filmen “Hotell Rwanda” är löst baserad på. (Filmen har dramatiserat en episod från boken.)

Boken är något av en reportagebok där författaren “Philip Gourevitch” besökt och intervjuat otroligt många inblandade och kollat fakta osv.

Jag har nu hunnit halvvägs (den är lite för jobbig för att bara plöja) och blir så oerhört frustrerad och arg. Beskrivningarna av folkmordet är hemska trots sin torra saklighet, men det som verkligen upprör mig är beskrivningen av vad resten av världen sysslade med.

Jag förstår inte hur människor idag kan hysa så mycket agg för Tyskland och samtidigt tycka om t.ex. Italien, Finland och Spanien, samt i detta fall än mer Frankrike och USA. (Jag förstår däremot med tanke på 2:a världskriget att man kan tycka till om Tyskland idag, men då får man fasiken ta och tycka illa om de flesta andra länder också i rättvisans namn.)

Jag blir så förbannad bara jag tänker på hur Frankrike och USA (Belgien är för övrigt ett riktigt sjukt land också men det hinner jag inte skriva om nu) betedde sig under folkmordet (det senaste alltså, har inte så bra koll på de tidigare) i Rwanda.

Det räckte inte för Frankrike att leverera vapen, ammunition och pengar till de som begick folkmordet, de skickade välutrustade franska soldater till området för att strida mot den gerilla som försökte stoppa folkmordet. (Vilka de givetvis hävdade också begick folkmordet vilket över huvudtaget inte har kunnat bevisats, däremot har det förekommit fall av att franska soldater låtit hutu-milis “ta hand” om tutsier som när de kommit tillbaka “råkat” vara döda.)

USA (under Bill Clintons ledning och med Madeleine Albright som FN- ambassadör) lyckades effektivt stoppa all inblandning från FN- soldater och begränsa deras mandat så att de inte kunde göra någonting. Detta trots att den kanadensiske FN-generalen menade sig kunna stoppa folkmordet med bara drygt 5.000 välutbildade män. De såg även till att de förtvivlade afrikanska länder runt Rwanda inte kunde gå in med trupper och stoppa det hela. Det USA inte direkt kunde stoppa förhalade de tills folkmordet i stort sett var över.

Visst är Frankrike charmigt och USA en garant för världsfred? (Och då har jag inte ens talat om resten av Afrika t.ex. Algeriet, provsprängningar (både av atombomber och greenpeace-båtar på Nya Zeländskt territorium), Vietnam, Kambodja, Irak osv.

Det låter onekligen som ett på minut-ämne men är sant och inte helt ointressant.

På väg till min mormor sitter jag nu på tåget och lyssnar på musik. “The Rocky Horror Picture Show”-musik blandar sig förbi min slumpstyrda iPod. Tidigare i blandningen fick jag höra hur en av mina bas-kollegor var tvungen att improvisera när han för ett par år sedan sjöng solo under en konsert i Vasakyrkan eftersom pianisten klantade sig. Han avslutade med något som liknade ett musikal-avslut.

När jag på en fest för ett par månader sedan skulle sjunga en teater- improvisation fick jag aldrig till några riktiga musikal-toner. Istället blev det harmonik från västerländsk konstmusik eller svensk folkmusik, något jag helt tydligt känner mig mer hemma med.

Jag insåg alltså precis att jag inte har uppövat någon naturlig fallenhet för musikal-musikens särskilda tematik och ackord. Då slog det mig att någon musikalstjärna kommer jag aldrig att bli. Jag har i och för sig aldrig tänkt att bli det men inte heller kommit på att jag inte ska bli det. Skönt med ökad klarhet.

Idag hem från jobbet kom jag att tänka på tankesätten “skatt är stöld” och “skattebetalarnas pengar”. Varför säger man så?

Okej, det är ganska få som säger “skatt är stöld”, mest folk från Fria Moderata StudentFörbundet. Det är dock åtminstone konsekvent att säga “skatt är stöld” (även om jag personligen inte håller med).

Begreppet “skattebetalarnas pengar” däremot är högst tvivelaktigt. Om det nu är skattebetalarnas pengar, varför är det då det allmäna som har pengarna och inte “de som betalat in dem”? Om jag ger dig pengar är det väl inte mina pengar längre utan dina? Jag måste dock uttrycka min beundran för att man i ett begrepp med två ord lyckas få en motsägelse!

Förutom den totala bristen på logik så förmedlar begreppet “skattebetalarnas pengar” en konstig syn på offentlig verksamhet och demokrati. Om det nu är så att “skattebetalarnas pengar” betyder att det är de som betalar skatt som bestämmer över pengarna så är det antingen a) felaktigt eller b) djupt reaktionärt eftersom det implicerar att man inte vill att de som inte betalar in någon skatt ska få rösta.

Det är också konstigt att se de pengar man tjänar eller tillskansar sig på annat vis som helt ens egna där man “ger” lite till staten. Vi lever i ett samhälle där min inkomst i ett tidigare skede är beroende av den offentliga verksamheten och därmed skattepengar. Utan skattepengar skulle systemet inte fungera. Det var knappast ens mina pengar från början eftersom lagen säger att en viss del av de pengar jag får ska tillfalla det allmäna. Givetvis kan man hävda att man inte vill ha något samhälle alls och inga skatter alls men det är en helt annan sak. (I det fallet kan man säga “skatt är stöld” om det roar en.)

Jag vill (om nu någon trodde annorlunda) påpeka att jag på intet sätt ser något självändamål med skatter. Skatterna finns där för att det allmäna kan göra bra saker med dem. Naturligtvis ska man inte ta ut mer pengar än som behövs för att utföra den service som majoriteten i samhället vill ha.

För övrigt:

Om man skulle kalla pengarna något så borde man kalla det “de röstberättigades pengar” eftersom det är de röstberättigade som genom ombud har rätt att bestämma över pengarna. (Jag vänder mig alltså även mot begreppet “medborgarnas pengar” eller “allas pengar” eller “våra gemensamma pengar”.) Vill man inte krångla till det kan man helt enkelt säga som det är, nämligen “kommunens pengar”, “landstinget/regionens pengar” eller “statens pengar”.

Just nu pågår Uppdrag granskning om Sveriges flyktingpolitik. Jag vet att jag borde se för att få fakta och detaljer, men jag fixar det inte. Jag hoppas jag kan läsa om det istället, får mer distans då. Men om någon som uppskattar Sveriges flyktingpolitik läser det här kan ni gärna se reportaget. Det ligger på Uppdrag gransknings hemsida också.