Lagen säger

Jag inser det tjatiga i att jag berättar om nyligen bortgångna vita män som betytt något för mig. Denna gång är det ännu en författare, Lloyd Alexander. Han skrev mest barn- och ungdomslitteratur så det var ett tag sedan jag läste honom men jag minns fortfarande att han givit mig några av mitt livs bästa läsupplevelser.

Vet inte var han stod ideologiskt/politiskt men kan konstatera att han var en skarp motståndare till krig, våld och förtryck. Han hade dessutom den goda smaken och det goda förståndet att ha med många flickor/kvinnor i sina böcker som hade aktiva, viktiga och icke-mesiga roller.

Sist men inte minst kan konstateras att han hade en stor passion för katter, något jag alltid uppskattat. Han dog den 17:e maj och hade då blivit 83 år gammal.

Jag håller som bäst på att ladda upp inför Miljöpartiet de Grönas kongress som börjar nu på torsdag. Jag lyckades för en halvtimme sedan avsluta mitt läsande av alla motioner så nu har jag ganska god koll på vad som kommer diskuteras på kongressen.

Andra saker jag behöver förbereda är den förklaring jag ska hålla i plenum av hur påverkanstorg ska fungera på kongressen samt allmänt inför mitt ordförandeuppdrag.

Det ska bli väldigt roligt med kongress men jag är trött efter alla förhandlingsomgångar och annat som har varit tvunget att fixas så jag har nog inte fattat att det är kongress ännu. Borde se till att vara rejält utsövd innan också.

För övrigt finns det en viss risk att mitt bloggande kommer att bli lidande i samband med kongressen och strax efteråt. Lovar att skriva något till i maj i varje fall…

Tog en promenad med min iPod och lyssnade på Richard Dawkins “The God Delusion”. Uppenbart är att bilarna är ett gigantiskt problem även på den inte så hårt trafikerade Linnégatan. Det gick i princip inte att lyssna på en talbok eftersom bilarnas ljud helt tog över. Det är fascinerande hur väl örat och hjärnan lyckas fjärma av detta ljud när man inte behöver lyssna på någonting annat.

En anna sak som jag tänkte på är givetvis med vilken metod man ska angripa ett problem. Det finns säkert mängder av metoder men den jag föredrar är med logik, empiriska undersökningar och rationella argument. En annan metod kan vara att vända sig till Gud för att höra vad som är lösningen. (Detta kan man då göra genom att antingen känna efter vad gud säger till en eller vända sig till någon form av auktoritet såsom en präst eller en helig bok.)

Det går naturligtvis även att blanda metoder eller använda olika metoder vid olika tillfällen. Jag inser att den vetenskapliga metoden inte fungerar utan någon form av värdegrund när det kommer till moraliska frågor. Det är dessutom rimligt eftersom moraliska frågor inte har något definitivt svar.

Logik, empiriska undersökningar och rationella argument gör sig bäst när det handlar om att ta reda på någon form av objektiv sanning. Den objektiva sanningen kan givetvis vara om det finns hundar men lika gärna hur en viss person känner. Den kan dock inte handla om hur man bör känna.

Jag vill dock starkt ifrågasätta att man använder olika metoder för att undersöka det om vilket det kan finnas en objektiv sanning.* Varför tror människor att det finns övernaturligheter såsom gudar eller spöken men tror samtidigt att det finns DNA? Varför vänder sig människor till bibeln för att få reda på hur världen skapades men till vetenskapen när de vill konstruera en bil? Varför tror religiösa extremister att vetenskapen har fel men använder sig av mediciner baserad på samma vetenskap?

Vad är det som avgör vad som ska förbehållas religion och vidskepelse och vad för någonting man kan undersöka med vetenskap?

* Det kan inte finnas och samtidigt inte finnas vare sig någon form av gud, hästar, ett botemedel mot cancer eller spöken.

Det kan ju finnas många orsaker att skära i någons könsorgan, eller ännu värre skära bort en del av någons könsorgan. Jag tycker att vuxna människor, så långt det är möjligt med hänsyn taget till andra, ska få bestämma själva över sin egen kropp.

Jag tycker alltså att omskärelse ska vara tillåtet för de vuxna människor som vill låta göra ingreppet på sig själva. Jag tycker man kan få skära av sig hur stor del av sitt könsorgan man än känner för om man är vuxen och gjort ett väl genomtänkt beslut.

Däremot vänder jag mig mot den bisarra sedvänja att tro att man får skära bort bitar av någon annans könsorgan utan att fråga personen först. Särskilt när det gäller barn som inte har någon reell möjlighet att protestera (bara skrika vilket de gör). Att många dessutom hävdar att detta ska göras utan vare sig bedövning eller medicinsk expertis får mig att må ännu mer illa.

Det mest bisarra i det hela är dock att det är tillåtet i Sverige idag när det gäller pojkar. Jag skojar inte.

I detta sammanhang måste jag tyvärr gå in på frågan om det inte finns någon fördel för barnen att vara omskurna? (Att ta med de fördelar som de som skär om ett barn kan uppleva tycker jag endast är djupt subversivt.) Jag har lyckats snappa upp två argument:

1. Det är lättare att sköta sig personliga hygien.
2. Det finns viss minskad risk att bli smittad av AIDS vid oskyddade samlag.

Argumenten tycker jag är riktigt sjuka också. Om jag tar tvåan först: Det finns, har det visat sig i en vetenskaplig studie, fog för att säga att risken att bli smittad av någon som har AIDS minskar om den som penetrerar vid samlaget har omskuren penis. (Tilläggas kan att den som har en helt avskuren penis inte alls riskerar att penetrera vid samlag och då försvinner risken helt till skillnad från vid bara omskärelse.) Ett sjukt mycket effektivare sätt att minska risken (den nästan elimineras helt) att få AIDS vid samlag är att använda kondom. Kan vara ett tips innan man vilt börjar skära i andra människors könsorgan.

Så till argument nummer ett: Det är lättare att sköta sin hygien. Förutom att jag inte läst någon vetenskaplig studie som visar detta så kan jag konstatera att det är sjukt lätt att sköta sin hygien utan att vara omskuren. Tro mig jag har prövat. Om man tycker det är svårt eller jobbigt lär man ha gigantiska övriga problem med livet.

Ett annat argument för omskärelse av pojkar är att sedvänjan har religiös anknytning och som alla sedvänjor som har religiös anknytning så ska den särbehandlas och borde således vara tillåten för att inte inskränka på människors religionsfrihet. Frågan är vems religionsfrihet vi pratar om. Vi kan knappast prata om en vuxen människas religionsfrihet att skära i andra människors könsorgan utan att få tillåtelse. Lösningen blir att man anser att barnets föräldrar får bestämma över barnet och välja vilken religion barnet ska tillhöra och vilka ingrepp som behövs för detta.

Religionsfrihet innefattar dock också frihet FRÅN religion och vi har ett samhälle som bygger på varje människas okränkbara rättigheter och inte ett klansamhälle där klanens (familjens) överkucku kan bestämma över alla andra. Det är barnets rättigheter och friheter som måste sättas i främsta rummet och inte föräldrarnas rätt att skära bort olika kroppsdelar beroende på ohejdad vana, religiös övertygelse, psykisk sjukdom, illvilja, missriktad välvilja eller oförmåga att känna medlidande.

Jag undrar ibland hur det kommer sig att man överhuvudtaget gör sådana här ingrepp. När det gäller kvinnors omskärelse finns det ofta tydlig anknytning till att kontrollera och försvåra kvinnans sexualitet. Faktum är att mäns förhud innehåller nervtrådar och tar man bort dem minskar känseln. Dessutom skyddar förhuden. Vetenskapliga undersökningar har visat att känseln i en omskuren penis är betydligt sämre än i en icke omskuren. Männens sexuella njutning minskas alltså också rejält genom att skära bort delar av barnens könsorgan.

Att behålla detta barbari mot oskyldiga människor som inte kan försvara sig eller göra övergreppet ogjort när de är vuxna är så elakt och onödigt att jag bara inte kan förstå.

Barnkonventionen tycker jag är tydlig när det gäller detta. (Barnkonventionen har ratificerats av alla FNs medlemsländer förutom USA och Somalia vilket för övrigt är ganska talande.) Ett urval av punkterna:

Artikel 2
1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.

Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

Artikel 24
3. Konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.

Det finns också skrivningar om föräldrars religionsfrihet vilket någon kanske tolkar som att föräldrarna får göra vad de vill med sina barn i religionens namn men jag tycker inte det är en rimlig tolkning.

Särskilt skrivningen om att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa tycker jag är talande.

Det måste bli slut med att konservativa krafter får fritt spelrum att skära i barn för att begränsa deras framtida sexuella lust. Låt alla barn få behålla sina könsorgan!

Tillägg: RFSU har uttryckt det på ett utmärkt sätt!

Skrev för ett litet tag sedan om Mstislav Rostropovich, när jag fått reda på att han precis dött. Det känns fortfarande tråkigt.

Något annat som fortfarande känns tråkigt är att Douglas Adams är död. Igår var det sex år sedan han dog. Det finns många andra som skrivit mycket om honom och inte minst har han skrivit mycket själv.

Fascinerande och beundransvärt hos Douglas Adams är förutom givetvis hans böcker även att han var en varm macintosh-anhängare och allmänt intresserad av teknik och en radikal ateist som såg att vi människor har ett ansvar och därför var engagerad i miljöfrågor.

Jag har ju redan delvis kommenterat hur vänstern betett sig och får säkert anledning att återkomma till detta, just nu ikväll orkar jag inte utan koncentrerar mig istället på att kommentera vårt och sossarnas gemensamma budgetförslag för Göteborgs Stad 2008 samt hur huvudlösa vänstern är.

Budgeten innehåller en mängd olika bra satsningar där sänkningen av månadskortet för kollektivtrafiken i Göteborg med 115 kr från 515 kr till 400 kr känns som en stor seger. Vi kommer även satsa 60, 120 respektive 180 Mkr extra under tre år för att förbättra kvaliteten och turtätheten samt bygga ut nya linjer för kollektivtrafiken i Göteborg.

Vidare satsar vi på viktiga verksamheter såsom 100 Mkr till skolan och utökat arbete med genuspedagoger. 100 Mkr på underhåll av bilväg, spårväg och cykelbanor. 28 Mkr till anläggande av nya cykelbanor. Osv… Det finns mycket.

Nu till vänstern. Vi hade tillgodosett alla de nomineringar de hade till budgeten och gått igenom alla andra punkter. Då återstod en massa pengar eftersom skatteunderlaget har förbättrats kraftigt. Frågan är vad man gör med pengar man får in på skatt som man inte anser sig ha något behov av?

Om det är så att man anser att pengarna behövs, varför ansåg man då inte det innan man visste att de fanns?  Detta visar med all önskvärd tydlighet att för vänstern är det inte verksamheten eller göteborgarnas behov som är det viktiga utan att skatterna hålls fortsatt höga.

Jag tycker det är bra med höga skatter om man gör bra saker för pengarna, men skatterna kan ju aldrig bli ett självändamål. Om vi vid budgetförhandlingarnas slut inte haft några pengar över, säg att de försvunnit i ett svart hål, så hade ju vänstern varit nöjda. Det är alltså för de bättre att ingen har resurserna än att skattebetalarna har pengarna.

Huvudproblemet med förhandlingarna är dock hur vänstern betett sig. Jag utvecklar det mer senare förhoppningsvis. Kan bara konstatera att det verkar som om den mer hårdföra delen av vänstern har tagit total kontroll över partiet.

Idag har min gamla vän Helene Sigfridsson skrivit riktigt träffande om den politiska världen och dess värden.

Först skriver hon om skolmajor Björklunds syn på barn som inte följer hans mall.

Sedan skriver hon om moderaternas syn på vem som är en arbetare och inte.

Till sist skriver hon om skilnaden mellan olika försvarsministrars syn på vad fokus för mänsklighetens utveckling måste vara.

Jag kan inte annat än hålla med om alltihop. Grymma analyser helt enkelt.

KDU har tydligen lanserat en kampanj med namnet “A Non Facking Generation” vilket går ut på att de tycker att fackförbundens makt är för stor.

Jag har tyvärr inte orkat helt ta ställning till exakt hur stor makt fackförbunden har och vad som är rimligt, det är en ganska komplicerad fråga jag inte tror att KDU har koll på heller: Detta är ett citat från deras pressmeddelande: “Vill du inte vara med i facket så försätts du tydligen i blockad! KDU tycker att det är en självklarhet att var och en ska få bestämma om man vill vara med i facket eller inte.”

Det är arbetsgivaren som kan sättas i blockad om den inte vill teckna kollektivavtal, inte anställda som inte går med i facket. Två fel på en mening till att börja med. Nästa mening är fjantig. Det finns ingen som bestämmer över dig om du ska gå med i facket eller inte. KDU påstår inte heller detta men genom sitt uttalande så påskinar de att det inte är så idag.

Alla dessa fel påvisar tydligt att KDU borde ägna sig åt sådant de har koll på. Deras kampanj borde istället hetat “A Non Fucking Generation” och ägnat sig åt gamla kristdemokratiska paradgrenar såsom prydhet, inget-sex-innan-äktenskapet, och skamkänslor för sina känslor och lustar.

Jag har jobbat på Kommunstyrelsen i Göteborg i över fyra år, detta är min femte omgång av budgetförhandlingarna i majoriteten. Jag var även en av Miljöpartiets två förhandlare för majoritetsuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet de Gröna och Vänsterpartiet för denna mandatperiod i Göteborg.

Detta är första gången någonting har läckt under förhandlingarna när vi hållit informationen i slutna grupper.

Man kan ha mycket att säga om hur förhandlingarna varit, och det har jag. Väldigt mycket att säga. Tyvärr kan jag inte varken skriva eller säga detta med hänsyn till att det var ganska nyss och att det skulle skada de uppgörelser vi gjort. Någon gång kanske jag skriver någonting.

Man kan som sagt ha mycket att säga om hur själva förhandlingarna varit, men detta är någonting helt annat. Jag tycker djupt illa om det. Mer än så tänker jag inte utveckla det, även om jag är frestad, men illa är det. Jag är stolt över att inte vara vänsterpartist.

…vi vill ha sex, vi vill ha sexton timmars arbetsdag.

Såhär i efterdyningarna av första maj (som jag ägnade åt att ta det lugnt och vandra i Slottskogen med en vän) så kan jag konstatera att jag tyvärr några få dagar om ligger extremt långt ifrån vår idé (som ju råkar vara vänsterns också) om kortare arbetstid.

Jag har alltså jobbat sexton timmar idag (eller rättare sagt, jag har jobbat sexton timmar i streck det mesta onsdagen den 2:a maj) vilket är lätt absurt. Särskilt med tanke på att jag börjar jobbet om åtta timmar igen. Det är väldigt tur att sådana här dagar är sällsynta och att jag kan ta igen dem genom att flexa ut tid nästan helt när jag själv vill.