Lagen säger

Jag läste idag en artikel i DN om den indisk/amerikanska feministen och professorn i kvinnotvetenskap Chandra Mohanty. Det var en ganska läsvärd artikel även om jag blev lite besviken, hade nog för stora förhoppningar.

Det som slog mig i varje fall var att hon vid ett tillfälle i artikeln citeras:

“Västerländska och särskilt amerikanska feminister måste dessutom skapa motallianser tillsammans med de kvinnor som lever i konflikzonerna, kvinnor på ort och ställe bekämpar USAs imperiprojekt. Annars är risken att västvärldens feminister gör sig medskyldiga till övergreppen. Den intressanta feministen i dagens USA är kort sagt den som undersöker kriget som sådant – och hur kriget inneburit en ny syn på invandring, övervakning och medborgarskap.”

Jag tycker själv det är väldigt intressant vad kriget mot terrorismen inneburit för de mänskliga rättigheterna men ifrågasätter att detta så på rak arm utan förklaring kan sägas vara den intressantaste feminismen i USA. Kanske var det bara hennes åsikt men som professor förväntar jag mig att personliga åsikter markeras som personliga åsikter för att inte misstas som fakta.

Ännu konstigare är uttalandet att västvärldens feminister riskerar göra sig medskyldiga till de övergrepp USA begår på kvinnor och andra i konfliktzoner. Detta om de inte skapar allianser med kvinnorna där. Det räcker alltså inte med att de aktivt jobbar emot, de ska jobba emot på det sätt som Chandra Mohanty förespråkar. Här vore det också intressant att veta om det är professorn eller privatpersonen som talar.

Det intressantaste med detta ur mitt perspektiv är dock inte det jag redan skrivit, detta har många många gjort sig skyldiga till utan det intressantaste tycker jag är att journalisten inte avkräver henne en förklaring på allt detta. Hon kan mycket väl ha helt perfekta förklaringar som jag givetvis missar för att jag inte är tillräckligt insatt.

Det är lite som med matematiska bevis, hur många led som behöver skrivas ut beror på hur insatt den som läser beviset är. Enkla saker kanske inte ens behöver skrivas alls eftersom de är så uppenbara för vissa medan annat måste förklaras in i minsta detalj eftersom personen som ska förstå inte har så stor kunskap från början.

Jag anser mig dock vara relativt allmänbildad och definitivt mer inläst på filosofi, feminism, ekonomisk historia och imperialism än många andra i Sverige. Jag ser tre möjligheter:

1. Både Chandra Mohanty och journalisten tycker det är så uppenbart att de inte disktuerar det ens. (Där tycker jag att journalisten borde insett att det inte är uppenbart.)

2. Journalisten frågade men fick ett blaha-svar som inte går att trycka. (Då tycker jag inte att journalisten borde varit så snäll utan ifrågasatt det hela.)

3. Journalisten frågade och fick ett bra svar som han tyckte var onödigt att trycka. (Borde inte ha utlämnats anser jag eftersom de flesta med mig hade fått en mycket bättre förståelse med förklaringen.)

4. Det var inte uppenbart för journalisten men han frågade ändå inte.

Jag tror tyvärr på det sistnämnda. De flesta människor behöver inte förklara sina konstiga åsikter (som mycket väl kan visa sig vara helt underbyggda) eftersom det inte är journalistens (anser han/hon) uppgift. Politiker däremot behöver, är min erfarenhet, mycket oftare förklara sina ställningstagande. Det finns säkert förklaringar men jag tror världen skulle bli bättre om vi vågade ifrågasätta våra egna och andras slutsater och se vad de baserar sig på.

Det finns många som hävdar att man som politiker måste leva som man lär. Jag vänder mig starkt mot detta. Jag tycker det är rätt med ekologisk mat, men det är inte möjligt för mig att se till att all min mat är ekologisk. Även i de fall det är möjligt så kan det vara så svårt eller krånligt att det inte är rimligt.

Det är inte möjligt att i dagens samhälle leva på ett uthålligt sätt. Jag har mätt hur många jordklot vi skulle behöva besitta för att alla skulle kunna leva som jag. Jag har glömt hur många det var men det var i varje fall fler än två. Problemet för mig är att det i Sverige idag är näst intill omöjligt att faktiskt leva uthålligt, och därmed är det inte rimligt att begära av människor att de gör det. Istället är det rimligt att begära att vi i våra val försöker leva så bra som möjligt. Åka så lite flyg och bil som möjligt exempelvis.

Idag har jag i varje fall tagit ett steg för att leva mer som jag lär. Jag har bytt bank. Jag hade tidigare Swedbank AB, före detta Föreningssparbanken AB, före detta Sparbanken Sverige AB, före detta Första Sparbanken (men det sistnämnda var före min tid).

Jag ogillar storbankerna. Dels kan man exempelvis läsa i DN att man kan “byta bank och tjäna tusenlappar” och att “Nordeaägare vill ha storfusion” men kanske framför allt att “Hushållen allt viktigare kassako för banker” där DN visar att bankerna tjänar väldigt mycket pengar på konsumenternas inlåning. Konkurrensen är för dålig och kunder är för dåliga på att faktiskt byta bank.

Men dels är det också så att jag tycker det är bättre med mindre enheter som ligger närmare människors vardag och där inte bara ekonomiska värden styr. Dessutom tycker jag det är onödigt att vinsten på mig som bankkund ska gå till stora kapitalstarka storägare i banken.

Missförstå mig inte nu, jag har alls ingenting emot att det finns aktiebolag (det är en bra bolagsform) eller att det finns vinst i bolag som delas ut till aktieägare. Jag bara tycker det är bättre när så inte är fallet och vill därför med mina val och min konsumentmakt styra samhället mer åt att man tar hänsyn till mer än pengar. Även i banker.

Min kontenta av allt detta har varit att jag får många år sedan, parallelt med dåvarande Föreningssparbanken blev kund i JAK. JAK är en kooperativ bank som är ägd av medlemmarna, en ekonomisk förening där alla har lika stor rösträtt helt enkelt. JAK är också en bank som varken ger eller tar ränta på pengar. Det betyder att jag sparar räntelöst men sedan också kan låna räntefritt. Förutom detta propagerar JAK mot ränta. Personligen är jag positiv till att det finns banker som inte tar ut ränta men emot att ränta avskaffas som metod i samhället, men detta kan det skrivas mycket om.

Jag har dock länge haft kvar Swedbank (som nu Föreningssparbanken blev) eftersom JAK inte är så kallad “helbank” dvs de tillhandahåller inte giro-betalningar, internetbank eller VISA-kort. Efter att fruktlöst ha väntat på JAK ringde jag upp dem och pratade med vice bankchefen som tydliggjorde för mig att det dröjer rätt länge innan de kanske blir “helbank”. Jag beslutade mig alltså för att jag fick se mig om efter någonting annat.

Lösningen blev sparbank. Man skulle kunna tro att Föreningssparbanken AB eller Sparbanken Sverige AB var sparbanker men som “AB” indikerar så är det aktiebolag vi pratar om. Sparbanker lyder under sparbankslagen och ägs inte av någon. Istället utses styrelsen indirekt av kommunfullmäktiget i kommunen/kommunerna den verkar i. Vinsten går till bygden och dess föreningsliv typ.

Problemet är att alla sparbanker i Göteborgstrakten blivit Swedbank AB så jag fick se mig om efter den på annat håll. Närmaste är typ på Orust/Tjörn men dit är det meckigt att ta sig. Alingsås är lite lättare men ligger långt bort. Lösningen efter något års funderande blev istället Sparbanken Tanum. Tanum ligger iofs längre bort men min mor bor i kommunen så jag är ändå där en del. Dessutom sköts det mesta via internet i vilket fall som helst.

Sagt och gjort bestämde jag tid med en privat rådgivare och idag har jag bytt. Oerhört smidigt faktiskt, de skickade över alla pengar till samma typ av konton, jag behåller samma typ av internetbank och telefonbank, autogirona fördes över automatiskt likaså pensionssparandet, aktiefonderna, värdepappersdepån och jag ska få nytt VISA-kort samt ett Mastercard gratis. Till råga på allt får jag dessutom studentrabatt trots att jag inte har CSN-insättning. (Jag kommer dock plugga heltid.) Även om jag inte hade fått rabatt (dvs tjänsterna gratis) så är dessutom Sparbanken Tanums avgifter lägre än Swedbanks samt Sparbanken Tanums räntor högre än Swedbanks.

Jag förstår inte varför jag väntat så länge med att byta bank.

Det var en fråga jag stötte på som reklam på nätet. Det ska erkännas att jag är lite trött just nu. Jag blev först i några millisekunder väldigt förbryllad över frågan. Min fru otrogen? Men varför hålla på att ställa sig den frågan? Efter millisekunderna så släppte det hela och jag blev mer irriterad. Inte så att jag misstänkte att min fru var otrogen, det är omöjligt eftersom jag inte har någon fru, utan för att den dels väcker människors misstänksamhet mot sina medmänniskor och dels för att de ställer en fråga som utgår från någonting som inte stämmer (att jag har en fru).

Reklam utgår ofta från saker som inte stämmer, inte bara att deras produkter är bra utan just utifrån saker om människorna den försöker trollbinda.

Det kanske fungerar bra men själv blir jag mest irriterad och faktum är att det numera är ganska få människor i Sverige som har en fru, särskilt om man tittar på dem som är aktiva på nätet. (Till att börja med får du utesluta halva befolkningen.)

Det intressanta är att jag blir ännu mer irriterad om det är så att jag av en ren slump råkar hamna i reklamens målgrupp. Om det däremot är så att jag ser reklam i en tidning där reklamen vänder sig till tidningens målgrupp (därmed till mig) så känns det mycket bättre.

Jag har inte funderat färdigt över varför det är så men jag tror det hänger ihop med att jag ogillar att det så lätt går att utnyttja människor genom att få dem att tro att de är utvalda och att reklamen talar till just dem. Att vi måste vara så mycket på vår vakt att vi måste använda vår aktiva hjärnkapacitet för att störa ut den fina känslan av att vara utvald för att inte bli utnyttjade.

För övrigt vill jag be om ursäkt för det långa blogguppehållet. Vet inte varför det blev så, hade inte så mycket att skriva om förutom personliga saker vilket inte passar min bloggs profil.