Lagen säger

På fler och fler ställen kan man läsa om artister som går till attack mot motståndet mot IPRED och regeringens förestående proposition i frågan. Jag kan inte säga att jag läst precis allt som alla artister skrivit men det har varit slående för mig att det verkar som många just inte förstått vad det handlar om.

För många artister verkar det handla om att IPRED-förslaget är samma sak som upphovsrätten. Säger man nej till IPRED är man emot alla artister och all upphovsrätt. Säger man ja är man för artisters möjlighet att försörja sig själva. Med denna förenklade syn är det klart att man blir upprörd om någon säger nej till IPRED.

Jag kan lova att hade frågan varit så enkel hade nog de flesta, åtminstone Miljöpartiet de Gröna och jag själv, varit för IPRED. Problemet är att det är INTE det frågan handlar om.

Konkret handlar det om att upphovspersonerna (eller snarare upphovspersonernas skivbolags advokatbyråer) ska gå in i fildelningsnätverk (och därmed själva delta i fildelningen eftersom det normalt sett är ända sättet att få komma in i nätverket) och snoka reda på de ip-adresser som sägs delta i aktiviteten. Sedan ska advokaterna gå till domstol och stämma de internetleverantörer som har hand om nämnda ip-adresser för att få reda på vilken person eller vilket företag som genom ett internetabonnemang har fått tillgång till ip-adressen. Med dessa personuppgifter ska sedan advokatbyråerna gå vidare. De kommer troligen, vilket de gjort i andra länder, skicka hotbrev till innehavarna av abonnemangen där de hotar med att stämma i domstol om de inte snabbt betalar stora summor pengar.

Detta är vad lagen innebär. Den har inget att göra med huruvida det är lagligt eller inte att fildela, för det är redan klart att det är olagligt att fildela upphovsrättsskyddat material man inte har tillstånd från rättighetsinnehavaren att att fildela.

Det kommer med största sannolikhet inte vara möjligt att faktiskt stämma någon privatperson i domstol och få ut några pengar till upphovsrättsinnehavarna eftersom det ju inte går att visa att personen som står för abonnemanget är den som utfört fildelningen. Dels finns det ofta fler än en person i ett hushåll och dels finns det trådlösa nätverk. Många av de trådlösa nätverken är öppna (och fria för vem som helst att använda), men det finns också låsta nätverk låsta med så gammal teknik att det är lätt att knäcka. Dylika nätverk delas regelmässigt ut av stora internetleverantörer i Sverige utan att abonnenterna är medvetna om detta. Sedan finns det dessutom olika varianter där användare organiserat delar med sig av sina trådlösa nätverk till varandra exempelvis FON.

Allt detta gör att för att visa att det är en specifik person som gjort sig skyldig till den olagliga fildelningen så krävs i princip husrannsakan vilket än så länge inte lär gå. Frågan är om det är husrannsakan hos vanliga privatpersoner som är artisternas mål? Jag tror faktiskt inte det.

Lagen kommer troligtvis inte bidra till någon kraftig nedgång i det olagliga fildelandet, åtminstone inte över någon längre tid. Vad som skulle göra detta tror jag är om människor fick reella alternativ. Möjligheten att kunna bidra med pengar till upphovspersonerna samtidigt som man billigt och enkelt fick tillgång till kulturen. Idag är det inlåsningseffekter och överpriser som är industrins svar. Till och med detta har man tvingats till under stort motstånd och under stor vånda.

Tidigare lagar har alltså inte hjälpt. IPRED1 lär inte hjälpa. Om nu IPRED2 kommer färdigförhandlas någon gång lär inte det hjälpa heller. För att kunna förhindra människor att fildela behöver man inrätta en total övervakning av alla aktiviteter på internet och alla människors alla resor och rörelser. En polisstat vad gäller övervakning skulle vara långt värre än Östtyskland och Sovjetunionen kombinerat.

Jag inser att ingen säger sig vilja ha en sådan stat, men det är en sådan stat vi behöver om vi ska förhindra fildelningen.

Alternativet är att se till att människor inte upplever sig behöva syssla med illegal fildelning. Människor i vårt land är väldigt laglydiga och vill också lyda lagarna och vill ge upphovspersonerna ersättning. Men om man inte låter dem göra det och istället trakasserar dem, skickar hotbrev och övervakar hela dera personliga sfär så riskerar man att de inte längre känner att de respekterar upphovsrätten.

Jag måste som riksdagsledamot vara beredd på att bli granskad, och det är bra. Mitt mandat kommer från folket och folket ska ha möjlighet att avgöra om jag sköter mitt jobb som ledamot eller om de vill byta ut mig i nästa val. Det är en viktig förutsättning för demokrati.

Men det kan finnas tillfällen då även en riksdagsledamot vill kryptera sin kommunikation. Det kan till exempel handla om människor som vill skicka information anonymt, därför att de känner sig hotade eller av andra skäl. Därför tittar miljöpartiet på hur privatpersoner ska kunna skicka krypterade mejl till oss, inte minst i tider då FRA kan komma att få möjlighet att avlyssna i princip vilken internettrafik som helst

Till min förvåning upptäcktes dock att riksdagen har en synnerligen underlig säkerhetspolicy som kraftigt försvårar möjligheterna för mig som riksdagsledamot att ta emot helt anonyma mejl. När jag försöker att komma åt en krypterad webbmejl så visar det sig att riksdagens egna servrar krypterar av trafiken och skickar den igen signerad med ett eget krypteringsprotokoll. Riksdagsförvaltningen kan alltså avlyssna kommunikation som jag trott varit helt säker för avlyssning.

Och inte bara det – de informerar inte ens om saken. Jag måste själv ta reda på det genom att inspektera den digitala signaturen. Detta medför dessutom att vi som jobbar på riksdagen riskerar att komma in på krypterade webbplatser som inte är korrekt verifierade (exempelvis i bedrägerisyfte fejkare banksajter) utan att bli varnade av våra webbläsare. Riksdagens “proxyserver” verifierar gladeligen varenda krypterad webbplats som säker.

Jag är inte paranoid av mig, men detta får mig helt klart att undra. Vad kan riksdagens IT-avdelning rimligen ha för argument för att skapa möjlighet att avlyssna riksdagsledamöternas kommunikation? Och hur i hela friden kan de ha missat hela den debatt om integritet kontra avlyssning som blåst genom Sverige det senaste året?

På min parti-hemsida skriver jag om IPRED1 och sanktionsdirektivet:

Fyra gröna skäl att vara emot IPRED-lagen

1. Förslaget är integritetskränkande. Det sker redan i dag avvägning om personuppgifter ska lämnas ut gentemot integritet. Tanken är man ska ändra detta så att integriteten ska väga så lätt att bolagen kan få ut personuppgifter om abonnenter. Sådana uppgifter möjliggör långtgående övervakning över enskildas aktiviteter på internet, utan att ens ha tillgång till några FRA-metoder.

2. Förslaget riskerar att drabba människor som inte gjort något brottsligt alls. Det är bara de som står för abonnemanget som lämnas ut. Om det alls skett någon olaglig fildelning är det inte säkert att det är den som står för abonnemanget som gjort det. Många har öppna nätverk där vem som helst kan gå in. Oskyldiga kommer att målas ut som brottslingar och kunna komma att stämmas av stora multinationella bolag i domstol där de ska försvara sig mot bolagens horder av advokater.

3. Förslaget är onödigt. Eftersom den som står för abonnemanget inte säkert är den som har fildelat olagligt, om det ens skett, borde det krävas mer än den uppgiften för att ställa någon till svars. I princip borde det genomföras husrannsakan hos dessa oskyldiga människor för att man ska kunna ha någon aning om vem som begått detta mycket ringa brott.

4. Förslaget riskerar få långtgående konsekvenser. Alla de människor som i dagsläget fildelar för att det inte finns något relevant lagligt alternativ riskerar av den mängd polisiära och privatpolisiära åtgärder som föreslås att drivas till att gömma sig på nätet. För att gömma sig krävs det att det finns många att gömma sig bland vilket det också kommer att göra eftersom fildelarna är många. Det innebär att grov organiserad brottslighet och barnpornografi-ligor kommer få stora nätverk av människor att gömma sig bland och göra det rejält svårt för polisen att komma åt dessa också.

Allt detta visar att mer och mer represiv lagstiftning inte är lösningen. Människor som skapar kultur ska självklart få ersättning men att införa mer repressiv lagstiftning är inte vägen. Istället borde branschen ta fram alternativ som är enkla och billiga att använda. Människor vill göra rätt för sig och de måste ges möjlighet till detta istället för att stämmas inför domstol. Det är också möjligt att olika former av ersättningar till upphovspersoner måste ses över!