Lagen säger

Piratpartiet verkar genom sin ordförande Rick Falkvinge och även genom Mikael Nilsson (vars position i partiet jag inte känner) försöka driva tesen att Miljöpartiet inte är emot IPRED eller i vart fall är emot fildelning.

Det består delvis i att de felciterar Esabelle Dingizian som är vår representant i Kulturutskottet i Riksdagen. Kulturutskottet är satt att jobba med kulturfrågor och frågor kring immaterialrätt ligger i Näringsutskottet där jag, Lage Rahm, är ansvarig för frågorna. Jag är alltså ansvarig i Miljöpartiet för frågorna och det är jag som för partilinjen. Jag har pratat med Esabelle och hon ämnar rösta för partilinjen, däremot kände hon behov av att utifrån ett kulturperspektiv framhålla att det är viktigt att upphovsrättspersoner får pengar för sitt jobb.

Felciteringen har tidigare bl.a. Max Andersson utrett på ett föredömligt sätt.

Det är sant som Mikael Nilsson skriver att fildelningsfrågor är mer än IPRED. IPRED är dessutom mer än fildelningsfrågor. Dessutom, och det här är det viktiga, upphovsrätten är mer än fildelningsfrågor. Bara för att man ser positivt på att vi har upphovsrätt så innebär det ju inte att man givet måste ha upphovsrätten precis så som den ser ut idag.

Miljöpartiet är inte för ett avskaffande av all upphovsrätt. Detta kan man förstås kritisera om man tycker det är fel, men att säga att bara för att man säger att det är bra att det finns upphovsrätt utgå från att man tycker att alla avarter och nuvarande svensk lag är perfekt är ett alldeles för långt steg att gå.

Det måste finnas någon rimlighet i debatten, faktiskt!

När det gäller Mikaels fråga på vilket sätt vi driver frågan om fildelning får jag hänvisa till ett antal motioner som vi lagt under mandatperioden!
(Det finns säkert fler exempel men jag hinner inte hitta dem nu, måste springa till tåget…)

Det har pratats lite om den s.k. Medina-rapporten på olika bloggar. Jag, Maria Ferm och Carl Schlyter har därför idag gått ut med ett pressmeddelande om vår syn på saken. Jag har dessutom inlämnaten en interpellation till justitieminister Beatrice Ask (m).

Själva grejen är absurd! Förutom att Medina-rapporten innehåller en hel del riktigt dåliga förslag precis som Carl säger så ska EU-parlamentet ta ställning till och troligen bifalla (finns inga ändringsförslag synliga i dagsläget, även om Gröna Gruppen där Miljöpartiet ingår komme rösta emot hela grejen) texten där det står i punkt 32 och 33:

32.Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).
33.Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Vad man säger är alltså att The Pirate Bay ägnar sig åt olaglig verksamhet (vilket alltså är olagligt) samt att verksamheten ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter. Givetvis kan man tycka att verksamheten borde upphöra, problemet är att EU-parlamentet faktiskt är ett parlament som är med och stiftar lagarna och då ska man inte också avgöra skuldfrågan i enskilda fall.

The Pirate Bay är inte dömda ännu, faktum är att domstolen snart kommer att ta upp fallet och att då EU-parlamentet lägger sig i och försöker påverka hur domstolen ska besluta är fullständigt rättsvidrigt. Hade Riksdagen gjort samma sak hade det troligen stridit mot grundlagen, Regeringsformen 11:2:

2 § Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.

Jag har därför frågat Beatrice Ask vad hon avser göra för att se till att rättsväsendet står självständigt och inte påverkas av politiker. Svar ska komma inom två veckor men kan ju dröja tyvärr…

Idag hade vi ytterligare information om IPRED/sanktionsdirektivet (egentligen det lagförslag som regeringen har lagt fram med anledning av sanktionsdirektivet), fast inte öppet som förra gången utan bara på det vanliga sammanträdet med Näringsutskottet.

Idag var det istället Post och Telestyrelsen som kom och informerade mer om det tekniska. För en gångs skull kändes det som om föredragande hade koll! Post och Telestyrelsens representanter gick på ett föredömligt sätt kort igenom lite av grunderna för det tekniska kring propositionen.

Det framgick tydligt att regeringens förslag inte är förankrat i verkligheten, åtminstone inte om man tänkt sig att den faktiskt ska tillämpas.

Har tyvärr inte jättemycket tid att skriva nu men i korthet framgick det i varje fall att det kommer bli väldigt dyrt om det ska ha någon effekt samt att det övriga brottsbekämpande arbetet kommer ta rejält stryk genom att mer och mer kommer gömmas. Förutom då att förslaget urholkar rättssäkerheten.

Utskottets ordförande Karin Pilsäter gjorde ett tappert försök att dementera en del uppgifter genom att fråga sig var någonstans i propositionen de stod. Problemet var förstås att de inte stod i propositionen utan att det handlade om KONSEKVENSER av propositionen. Det framgick i varje fall tydligt att myndigheter inte borde ha den typer av åsikter om regeringens utmärkta förslag.

Efter informationen såg alla lite tagna ut. Verkar som om åtminstone några i Näringsutskottet kanske börjar förstå vad de faktiskt kommer att rösta om nu, inte för att det kommer att ändra saken tyvärr. När sossarna pressades lite på hur de faktiskt skulle ställa sig när det kom till att rösta ja eller nej till propositionen utan deras små tillägg så framgick det att de var ganska obekväma men ju var tvungna att erkänna att de i slutändan skulle rösta med alliansregeringen för deras proposition rent, dvs utan sina egna förslag.

Hela saken känns rätt farsartad där hänsyn inte tas till hur det ser ut och konsekvenserna inte är tillräckligt utredda och ingen som helst åtgärd (enligt Statssekreterare Magnus Graner på Justitiedepartementet) har tagits för att se till att de hemska händelserna i Danmark upprepar sig i Sverige…

Idag hade riksdagens näringsutskott en offentlig utfrågning om regeringens proposition om civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område. (Även kallat sanktionsdirektivet eller IPRED-lagen eller liknande.)

Jag var Miljöpartiets representant på tillställningen som var mycket intressant på många sätt. Först hade Magnus Graner, statssekreterare på Justitiedepartementet, Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms Universitet, Fredrik Ingblad, kammaråklagare och Göran Gräslund, generaldirektör på Datainspektionen, varsinna föredragningar och sedan öppnades det upp för frågor från närvarande politiker från näringsutskottet.

Kanske återkommer jag till ämnet men så här ganska snart efteråt var i varje fall följande väldigt slående:

1. Det var fyra vita, svenska män som pratade.

2. Alla stödde propositionen utom möjligtvis Datainspektionen som hade varit emot förut men nu var för. Något oklart varför.

3. Jan Rosén lät mycket mer som en politiker än som en professor när han pratade om hur det borde vara och staplade värderingar om hur rättssystemet borde se ut och vilka principer som borde gälla. Detta ägnade han mycket tid istället för att prata om rättsläget på området vilket hade varit klargörande och intressant.

4. Jag uppfattade kammaråklagaren som att sättet att avgöra om en viss abonnent verkligen har begått ett intrång eller inte är husrannsakan. Den civilrättsliga motsvarigheten är intrångsundersökning vilken också ska kunna tillämpas i de fall vi pratar om (dessutom lägre beviskrav än husrannsakan). Kammaråklagaren menade att det var upphovsrättsorganisationernas sak att bedöma när det skulle kunna behövas intrångsundersökning. Kontentan blir alltså att om en upphovsrättsorganisation har en skärmdump där det ip-nummer du haft vid en viss tid förekommer så blir det i princip husrannsakan. Oavsett om du är skyldig till intrånget eller inte.

5. Datainspektionen var inbjudna att prata om integriteten i samband med detta men ansågs sig inte kunna prata om människornas integritet och pratade då istället om annat. (Vilket resulterade att ingen utgick från den utgångspunkten.)

6. Istället pratade Jan Rosén om att “integritetsskydd är alltför viktigt för att ropa på”. Det är ju också ett sätt att se på frågan om integritet.

7. Moderaterna i utskottet gjorde gemensam sak med Jan Rosén och pratade om att det inte finns något gratisätande. Enligt moderaterna tydligen inget som är gratis över huvud taget. Det sa de i varje fall rätt ut. Då skulle man ju kunna fråga sig varför det finns ett sådant ord i svenska, måste ju vara helt onödigt eftersom ingenting är gratis! Borde det inte vara förbjudet att använda ordet? Och varför fick vi inte möjlighet att betala för att det fanns (iofs dåligt med men iaf) luft i lokalen? Inte kan väl luft vara gratis, det finns ju inget som är gratis och luft finns väl ändå?

8. Det tråkigaste i sammanhanget var dock att varken Jan Rosén eller Magnus Graner bemödade sig med att svara på de frågor som ställdes om det inte passade dem. (Såsom moderaternas egna tillrättalagda frågor.) I och för sig kan man ju ifrågasätta det rimliga i att förväntas svara på riksdagsledamöters frågor under en offentlig utfrågning i riksdagen dit man är inbjuden och har accepterat att komma för att just svara på frågor men det är ju en annan sak.

9. Jan Rosén nämnde i sitt anförande att ip-adresser ofta byts ut varje minut. Jag blev förvånad eftersom jag inte kände till att så var fallet och ställde en följdfråga till honom om hur ofta det är fallet varpå han svarar att han inte vet men att han hört det. Sedan tar kammaråklagaren ordet och påpekar att det som han förstått det inte är så och då svarar Jan Rosén igen att han menade det precis som kammaråklagaren.

Jag måste ändå få säga att jag tycker det är anmärkningsvärt att en professor i juridik som har kommit till riksdagen för att delta i en offentlig utfrågning i sin framställning framhåller saker som inte stämmer som fakta. Frågan som hänger i luften blir ju hur mycket mer av det han sa som inte alls stämmer och ur vilken utgångspunkt man ska se det för att se det rimliga i att framföra osanna utsagor.

Det är säkert så att det inte alls var meningen från Jan Rosén att göra just detta men då kommer ju frågan varför han pratar om saken och vilka fler saker han inte alls har koll på men pratar om som fakta ändå?

10. Det framkom egentligen inget som helst nytt så det jag pratar om som intressant är just ovanstående nio punkter. (Vilket alltså är anmärkningsvärt i sig själv. Det rimliga vore förstås att frågan blev mer belyst av att ha en utfrågning men den här var tydligen inte rätt organiserad eller genomförd alternativt förstörd av någon.)

Men låt oss börja frågeställningen i en annan ända. Några mp-bloggar har de senaste dagarna föreslagit att barn ska få rösträtt. Detta är inte något Miljöpartiet står bakom. Miljöpartiet driver rösträtt från 16 års ålder.

Argumenten för handlar om att det är många svenskar som inte får rösta (vilket i sig inte är ett argument utan ett konstaterande), att alla borde ha rösträtt (svenskar då gissar jag) eller att barnfamiljer borde få större röstvikt.

Jag gillar argumentet som handlar om en person en röst. Helt och hållet, oavsett ålder, kön, funktionshinder, sexuell läggning, politiska åsikter osv. Det är en bra och demokratisk linje.

Det som riktigt upprör mig är att ombudsröstning diskuteras, och inte vilken ombudsröstning som helst utan en ombudsröstning där ombudet bestämmer vad den röstberättigade ska rösta på. (Föräldrar ska kunna rösta för sina omyndiga barn tills barnet är moget.) Bissarrt är vad det är! Om vi ska ha en röst per person så måste det väl vara den personen som har rösträtten också och inte någon annan? Vad är vitsen med att ge alla rösträtt om det är någon annan som ska utöva den?

Riktigt illa blir det när man diskuterar familjers röstvikt gentemot en annan familjs röstvikt. Värsta kd-snacket. Precis som om familjen skulle vara samhällets minsta beståndsdel och som om alla i en familj skulle rösta likadant. Det fanns en tid när bara män fick rösta och där det ansågs att de utövade familjens rösträtt. Dit vill vi inte tillbaka!

På samma sätt är det ytterst tveksamt att hävda att olika familjer ska ha olika röstvikt. För det första är det som sagt inte familjer som har rösträtt i Sverige utan individer, för det andra kan man inte värdera olika familjer gentemot varandra och hävda att vissa familjer är mer värda och därför borde få fler röster. Olika enheter ska inte ha olika röstvikt baserat på olika kriterier utan alla ska ha samma röstvikt, nämligen lämpligast en röst. (Även om det rent matematiskt inte spelar någon roll hur många röster alla får, så länge alla får samma.) (Även här finns f.ö. exempel där man tidigare i Sverige ansåg att rika människor var värda fler rösträtter, kanske eftersom de var “ansvariga” för mer.)

Bortom alla dessa tok-argument finns dock en intressant fråga, nämligen om rösträtten ska kopplas till en viss ålder (t.ex. 18 eller kanske om man vill sänka den såsom jag vill till 16) eller om alla ska ha den oavsett ålder.

Om man är för att man ska ha den oavsett ålder men ändå inser att rösträtten inte borde ges till föräldrar är då frågan hur man ser på barn som röstar. Hur ska en 1-åring kunna uttrycka sin politiska vilja? Har den ens någon politisk vilja? (Och vem ska bedöma det?) Ska man hjälpa 1-åringen så den ska få rösta eller ska man låta bli att hjälpa den så att rösten inte utnyttjas? En 1-åring kan rimligtvis inte sköta det praktiska kring röstandet själv. (Vilket inte alla myndiga och välinsatta personer heller kan.)

Eller säg en 4-åring? Är det möjligt för en 4-åring att sätta sig in i politiken och göra ett välinsatt val? (Det är iofs tveksamt om man ska ha ett sådant kriterium på vem som ska få rösta.)

Om man skulle låta en 4-åring välja mellan alla valsedlar som fanns i röstningslokalen riskerar det att bli en jämn fördelning där småpartier såsom nazisterna skulle få sin statistiska del av valen. Eller skulle föräldrarna inte låta barnen välja nazisterna? Kanske inte heller kommunisterna? Eller de där förbannade centerpartisterna?

Huvudproblemet i detta sammahang för de som vill ha rösträtt för barn är att barn inte är som vuxna. Myndighetsåldern kan givetvis diskuteras men att en 3-åring inte får bestämma själv tror jag vi alla är ense om. Barn är nämligen inte kapabla att fatta beslut helt på egen hand och sedan ta konsekvenserna. Det fungerar inte så. Barn är under ett utvecklingsstadie där de måste lära sig att ta ansvar och fatta egna beslut. Barn ska inte behöva ta fullt ansvar för allting från början utan detta ska få mogna fram i en process där man kan vara trygg med att någon annan hjälper en och ser till att man inte fattar katastrofala beslut. Barn ska inte behöva sätta sig in i precis hur illa det är i världen.

En demokratisk process för ett väldigt ungt barn är inte att bestämma vem som sitter i Riksdagen utan snarare att få medbestämmande över sin egen vardag.

Skulle då inte barn kunna få börja rösta när de själva känner sig mogna för det? Kanske. Det tåls att tänka på men kräver bl.a. att föräldrarnas möjliga inflytande kan begränsas på ett tydligt sätt så att det verkligen handlar om barnens röst.

Enklast är förstås att sänka rösträttsåldern (jag föreslår som sagt 16). Det är i vilket fall som helst rimligt att anta att barn före säg 3 års ålder (för att vara på den extremt säkra sidan) inte kan ha uppnåt den mognad man säga krävs för att rösta.

Vems är egentligen de pengar jag får i arvode för mitt uppdrag som riksdagsledamot? Jag har tidigare pratat om att det inte finns något “skattebetalarnas pengar” så det är det ju knappast…

Jag menar nog egentligen att det är mina pengar men jag tycker precis som jag skrivit i en motion att vi riksdagsledamöter får alldeles för mycket i arvode. 54000-någonting i månaden är för mycket. Som en konsekvens av att jag tycker arvodet ska sänkas med typ 12.000 kr så skänker jag även bort 5.000 kr varje månad till en mängd olika saker, typ partiet, läkare utan gränser, vård för papperslösa, amnesty osv. (5.000 kr efter skatt motsvarar ungefär 12.000 innan skatt med min marginalskatt.)

Det lustiga jag kom på var att jag inte alls betraktar dessa pengar som mina. Många människor tycker det är fint att de är så generösa och ger pengar och det tycker jag nog om mig själv också men det känns inte alls som om jag ger av mina pengar. Det känns helt enkelt inte som att de pengarna är mina pengar.

Något som för övrigt definitivt är mina pengar de två Zimbabwe-dollar som ligger på mitt skrivbord i form av ett tvådollarsmynt som jag hittade när jag flyttstädade. Den 1:a augusti 2008 ökade de Zimbabwiska myndigheterna värdet på mitt mynt 10.000.000.000 gånger. (Billigare än att skapa nya mynt när de genomförde en reform och strök 10 nollor.) Den 12 november samma år kostade dock 1 amerikansk dollar 13.000.000.000.000.000 zimbabwe-dollar och värdet har sjunkit rejält sedan dess… Så man kan iofs ifrågasätta epitetet “pengar” på mitt mynt!