Lagen säger

Jag läste någon artikel för ett tag sedan vars länk jag tyvärr inte sparat. Poängen var dock att vi behövde diskutera vår rasism mer i Sverige. Någon menade att Sverige var ett ganska rasistiskt samhälle.

Jag håller inte med. Åtminstone inte med den definition jag brukar tänka av rasism, nämligen att man menar att människor som ser ut på ett visst sätt utgör en ras och att alla dessa kan ha gemensamma (t.ex. negativa) egenskaper som gör dem underlägsna och att detta ger de med bättre egenskaper rättigheter över de underlägsna. Nationalencyklopedin har en artikel om rasism.

Som också påpekas längst ner i artikeln är det vanligare att människor faktiskt är främlingsfientliga. Dvs fientligt inställda till människor de antingen inte känner eller som har viss(t) utseende/härkomst/kultur. Man kan också tänka sig att människor är ”främlingsrädda” — något som skulle kunna leda till fientlighet men inte behöver vara det.

Min fördom om hur det är i Sverige är att det finns extremt få rasister, relativt få främlingsfientliga men desto fler med främlingsovilja. Denna främlingsovilja kan i vissa fall kombineras med främlingsrädsla.

För att förtydliga mig lite:
Rasism: Väldigt få tror verkligen att alla i en viss grupp de kallar ras är genetiskt och intelektuellt underlägsna och med vissa medfödda omoraliska åsikter.
Främlingsfientlighet: En begränsad grupp i samhället är verkligen fientligt inställda till människor de inte känner eller kan känna någon form av samhörighet med. Det kan vara både ”utlänningar” och ”överklass”.
Främlingsrädsla: En del är konstant rädda för sådant som de inte känner igen, exempelvis människor som ser annorlunda ut.
Främlingsovilja: Ganska många är inte särskilt intresserade av att verkligen lära känna nya människor som är annorlunda och inte direkt går att förstå sig på. Det kan också omfatta att man inte har något emot de andra alls och t.o.m. tro väl om dem men ändå inte vilja ha med dem att göra.

Diskrimineringen av människor, exempelvis människor med utländskt utseende, på den svenska arbetsmarknaden tror jag många gånger handlar o en främlingsovilja. När det finns någon man känner igen sig i så tar man den om den är tillräckligt bra (även om den med utländskt utseende eller namn är mycket mer kvalificerad), för att man känner sig tryggare på det sättet. Det behöver inte handla om att man tycker illa om den andra personen, troligtvis tycker man inte så mycket alls, utan har bara ingen lust att utmana sina fördomar.

Jag tycker det är otrevligt om det skulle uppstå någon sorts pseudo-pk-debatt där målet är att alla ska rannsaka sig och hitta den lilla svenska rasisten i sig. Jag tror inte så många verkligen har en just rasist i sig. Att börja använda riktigt starka ord och begrepp för att beskriva företeelser som visserligen är dåliga men inte i paritet med begreppet tror jag är farligt. Det riskerar att urholka och trivialisera orden och kanske t.o.m. till slut få folk att börja ”klejma” orden så att de inte längre ses som uteslutande negativa.

Jag tror det är bättre för alla om vi försöker att undersöka hur verkligenheten verkligen ser ut. (Jag inser att mitt beskrivande av mina observationer och fördomar inte är en undersökning utan mer av kanske just fördomar men jag tror ändå att jag har en poäng.)

Det vore bra om vi inte utmålade i mångt och mycket sympatiska personer som bara inte vågar utmana sina fördomar som rasister. Istället borde vi peka på att de exempelvis tar irrationella beslut grundade på privata fördomar och att de måste sluta leva i sin låtsasvärld. Samtidigt ska naturligtvis lagbrott som olaga diskriminering beivras och människor bli bedömda utifrån sig själva och inte fördomar.

Givetvis måste vi också våga se att vi har både rasism och främlingsfientlighet, men spara dessa ord till de som verkligen är det.