Posts or Comments 16 December 2017

Personligt &Politik &Riksdagen lage | 29 Nov 2011 09:25 f m

Riksdagsledamotens självständighet – min erfarenhet

Med anledning av Anne-Marie Pålssons (fd riksdagsledamot för Moderaterna) bok ”Knapptryckarkompaniet” som jag själv inte har läst utan endast läst artiklar om, exempelvis denna, har jag några tankar:

Hon menar att det inom Moderaterna finns en riktigt dålig partikultur och att riksdagsledamöterna mest är statister (något förenklat). Hon menar vidare att detta inte är specifikt för Moderaterna utan finns inom alla partier.

Jag har tänkt lite på det och hur väl detta speglar mina egna erfarenheter av Riksdagen. Jag anser mig vara fullständigt ärlig i detta men för en läsare kan det vara värt att notera att även om jag inte längre sitter i Riksdagen så är jag fortfarande medlem i Miljöpartiet de Gröna och har ingen som helst lust att skada partiet. Troligen skulle jag inte skriva detta inlägg om jag anser att det hade skadat partiet.

Jag tycker det är djupt problematiskt om inte riksdagsledamöter i grunden har den positionen att de kan fatta självständiga beslut om hur de ska rösta. Detta egentligen av väldigt många anledningar (det skulle kunna bli ett eget blogginlägg) men i korthet handlar det om den roll som grundlagen ger riksdagsledamöter samt vad effekterna blir av många människor som inte tar ansvar för sina egna beslut trots att de sitter på stor makt, eller iaf stor potentiell makt.

Jag upplever att när jag satt i Riksdagen för Miljöpartiet så var det väldigt högt i tak internt. Man kunde diskutera det mesta och man bemöttes med respekt och argument byggda på fakta. Hårda ord kunde det säkert bli men det var inte något som sedan återspeglade sig på det sociala efter mötena. Största problemet var nog egentligen att det inte fanns tid för riksdagsgruppen (alltså alla miljöpartistiska riksdagsledamöter tillsammans) att diskutera igenom allt vi hade behövt tala om.

Det fanns givetvis någon form av grupptryck men jag tycker inte att det enbart är någonting negativt. Är man en grupp så bör man också försöka hålla ihop, annars blir partiets position ohållbar och samtliga i gruppens möjligheter att få igenom någonting minskar radikalt. Det finns dock en gräns för hur långt grupptrycket ska kunna nå. Jag kände själv ett antal gånger att om en viss linje hade vunnit gehör så hade jag varit tvungen att rösta emot den oavsett vad det skulle få för resultat. Lyckligtvis vann aldrig någon sådan linje.

Däremot är mitt minne av omröstningarna att jag betydligt oftare än snittet stod på den förlorande sidan. Det handlade kanske inte om livsviktiga saker men en del gånger om i mitt tycke riktigt dåliga beslut. Av naturliga skäl berättar jag inte om dem här! 🙂 ”Partiledningen”, ett något diffust uttryck som nog för nästan alla i ett parti är någon annan än de själva, utövade ibland ett  hårt tryck på att få igenom sin linje. Ur en mp-riksdagsledamots perspektiv är nog (eller var iaf när jag satt i Riksdagen) partiledningen samordningsgruppen, bestående av språkrören, gruppledarna och sammankallande i partistyrelsen.

Jag kunde ibland vara kritisk till detta. Inte främst till partiledningen faktiskt, utan snarare till de riksdagsledamöter som slentrianmässigt röstade med. Detta är kanske en helt felaktig bild, kanske var de verkligen övertygade och insatta, men när jag stod på andra sidan i debatten kändes det inte alltid så…

Som avslutning vill jag nämna att när jag satt i Riksdagen hade regeringen egen majoritet i Riksdagen och vi satt i opposition. Det säger sig självt att det är lättare att tillåta att folk tycker olika i opposition men jag har ändå känslan av att det är högre i tak i Miljöpartiet. Hade jag opponerat mig starkt mot någon fråga och röstat emot så hade jag hela tiden känslan av att jag skulle kunnat få stöd för mig sak i lokalavdelningen, som också är den som nominerar riksdagskandidaterna. Partiet centralt har alltså egentligen inget inflytande på om du blir omvald eller inte så länge du har lokalavdelningens stöd, och det tyckte jag kändes skönt även om jag nu inte ville ställa upp till omval i senaste valet.

One Response to “Riksdagsledamotens självständighet – min erfarenhet”

  1. on 13 Jan 2012 at 23:01 1.Yonadav Shavit said …

    Allt hagel dig Lage! Du är den mannen! Jag vill smeka din buttix ömt, och sjunger för dig söta vaggvisor. Dessutom expanderar man Wikipedia-artikel är det omöjligt att komma till.

Trackback This Post | Subscribe to the comments through RSS Feed

Leave a Reply