Posts or Comments 29 September 2022

Obegriplighet &Politik lage | 17 apr 2009

The Pirate Bay-domen är hysterisk

Domen har kommit idag mot de fyra åtalade i The Pirate Bay-målet. Jag har skrivit en artikel (för en dryg timme sedan) till Svd.se som ännu inte publicerats men jag länkar till den så fort jag fått reda på att den publicerats.

I korthet är min kritik att det är absurt att någon som länkar till någonting på nätet är ansvarig för det som den länkar till. Följderna blir ju helt katastrofala! Tycker Stockholms tingsrätt att vi ska stänga ner internet? Varför inte förbjuda Google och alla andra sökmotorer?

Finns en hel del till detaljer i domen som är rätt konstiga, men har inte riktigt tid att skriva om det nu. Återkommer förhoppnignsvis med mer analys när jag hunnit skriva ner det.

Obegriplighet &Politik lage | 09 mar 2009

Skenäktenskap?

Jag har funderat lite på vad som är ett skenäktenskap. Sammansättningen sken och äktenskap antyder ju att det är något som bara är för syns skull, inte är på riktigt.

Men skenäktenskap används för att beteckna äktenskap som ingås med ett annat syfte än… Ja, än vadå? Varför ingår människor äktenskap? För att de gillar varandra? Men det kan man ju göra även utan att vara gift. Människor ingår till stor del äktenskap för att det ger vissa juridiska fördelar. (Ja, jag vet att en del gör det för att de tycker det är romantiskt men ett sådant bröllop kan man ju ha även utan att registrera det juridiskt.)

Men är det inte så att de som ingår ”skenäktenskap” är ute efter precis samma sak, vissa juridiska fördelar, t.ex. möjligheten att få uppehållstillstånd i ett land? Jag har en vän som gifte sig med sin flickvän för att hon skulle kunna få uppehålltillstånd. Inget ”skenäktenskap” men det var enda sättet för de att kunna fortsätta vara tillsammans. Hade hon redan haft uppehålltillstånd hade de nog bara levt som sambos.

Men vad är då skillanden i ett ”skenäktenskap” och ett ”riktigt” äktenskap? Är det att de två inte skulle hysa erotisk kärlek för varandra? Och om denna kärlek tar slut, är det då ett ”skenäktenskap”?

Hela termen är minst sagt bisarr. Människor får väl gifta sig av vilken orsak de själva känner är bäst? Vem ska bestämma att två människor som vill gifta sig inte ska få det? (Med vissa undantag som får minderåriga och så.)

När någon sedan är gifta, ska äktenskapet ha olika juridiska konsekvenser beroende på hur ofta paret har sex? (Och vilken sex i sådana fall?)

Det enda rimliga är att säga att det finns bara äktenskap och inga skenäktenskap. Och om någon gifter sig för att låta någon annan få uppehållstillstånd ska staten skita i hur ofta de har sex.

Politik lage | 26 feb 2009

Mitt anförande som text

Här är en länk till texten och debatten och här är texten:

Anf. 12 LAGE RAHM (mp):

Herr talman! Det betänkande vi debatterar i dag innehåller, som jag ser det, egentligen två huvuddelar. Dels finns regeringens proposition utefter sanktionsdirektivet som i allmänhet kallas Ipred, dels finns en del motioner från den allmänna motionstiden.

Miljöpartiet har lagt fram en hel del motioner under den allmänna motionstiden som kommer in här. Den fråga som kanske är mest relevant när vi debatterar här gäller fildelning. Jag tänker kort prata om den innan jag går över till den för mig betydligt viktigare frågan som handlar om regeringens usla proposition.

Låt mig börja med att säga att vi i Miljöpartiet tycker att upphovsrätt är viktigt. Jag tror att många ibland misstar sig och tror att det inte är så. Problemet är att det inte är rimligt att kriminalisera människor för vad de gör för sitt privata bruk i den omfattning som sker i dag. Det får en mängd effekter.

Man kan fråga sig varför människor gör den här typen av saker. Är det för att de är onda? Är det för att de inte vill betala? Är det för att de är slappa, eller vad kan det vara? Jag tror att den synen på människor är problematisk.

Jag tar ett exempel: Det finns i praktiken i dag inget lagligt sätt att se på film på min dator. Det finns tjänster på nätet med vilka man skulle kunna ladda ned och hyra film. Men de fungerar inte på ganska många datorer. Det fungerar bara med vissa operativsystem. Man kan beställa hem dvd-filmer, men på min dator finns ingen dvd-spelare. De håller nämligen på att spela ut sin roll, eftersom man jobbar digitalt.

Det finns i princip inga tjänster som lyckas med det som har funnits på Internet sedan åtminstone 1998. Det har alltså gått över tio år, och inga tjänster har utvecklats som möjliggör en laglig tillgång till filmer. Varför använder jag då inte en annan dvd-spelare och för över filmen till datorn, kan man tänka. Men i så fall bryter jag mot det kopieringsskydd som finns på dvd-skivor, vilket också är olagligt. Det är alltså en orimlig situation som man ställer människor inför.

Man kan fråga sig om det inte går att stoppa detta ändå. Då skulle vi ju inte hamna där. Problemet är att det finns mängder av anonymiseringstjänster. Den typ av IP-adresser som vi nu pratar om att man ska kunna få ut uppgifter om faller ganska platt. Man skulle i princip vara tvungen att införa en polisstat som övervakar precis all Internettrafik för att kunna få fast de här människorna. Frågan är om det är värt det.

Jag tror att vi landar i att det är rimligt att upphovsrättspersoner – jag ska inte säga män, för det är kvinnor också – får betalt, och det är rimligt att folk betalar. Hur får man då folk att vilja betala? Det är där jag tror att vi måste landa, för det går som jag har sagt inte att tvinga folk att betala utan att inrätta en polisstat. Hur får vi folk att vilja betala?

Där tror jag att vi antingen får se till att det finns tjänster som är så pass billiga och lätta att folk känner att det här är rimligt, det här vill jag betala. Eller också får vi hitta någon annan form av finansieringssystem där vi gemensamt ser till att upphovsrättspersoner får betalt för sitt arbete. Detta om detta.

Med anledning av det jag har sagt vill jag yrka bifall till reservation 3.

Precis som Kent Persson misstänker jag att reservation 3 inte kommer att vinna bifall. För att man ändå ska kunna se över situationen hoppas jag att några borgerliga ledamöter tar sitt förnuft till fånga och åtminstone bifaller reservation 8 som någon form av kompromiss. Den vill jag yrka bifall till.

Själva huvudbetänkandet, herr talman, handlar ju om Ipred, om sanktionsdirektivet och så vidare. Det som det har pratats mest om är utlämnandet av adressuppgifter från IP-nummer som upphovsrättspersoner eller kanske framför allt deras organisationer eller de stora filmbolagen och liknande kan hitta. Redan här finns det påpekanden om att det är ett integritetsproblem att dela ut de här numren. Det är inte alls säkert att det faktiskt är det IP-numret som har använts för intrånget, som har påpekats tidigare. Dessutom är det än mindre säkert att det faktiskt är den som står för abonnemanget.

En annan intressant aspekt är att det i lagen står att tidigast efter en månad ska den vars abonnemangsuppgifter lämnades ut få reda på det. Då kan man fråga sig varför det är så. Det blir i princip så att staten tvingar människor att hemlighålla de här uppgifterna och genast får försöka skapa ett övertag rent rättsligt för dem som har fått ut uppgifterna.

Jag vill också påpeka att man kan ifrågasätta hur säkert det är att upphovsrättsorganisationerna faktiskt redovisar rätt IP-nummer. Det finns nämligen i princip inget säkert sätt att veta att de talar sanning. De kan ha skärmdumpar. Det är jättelätt att konstruera sådana. De kan berätta hur de har gjort och vittna om att de har talat sanning.

Jag säger inte att de gör det, men jag säger att det är problematiskt att ha en situation i en domstol där man är tvungen att förlita sig på en part i en civilrättslig tvist. Den parten säger sig tala sanning och får sedan som den vill. Det är inte ett bra sätt att hantera en situation i en rättsstat.

Det är ändå inte det värsta. När de har fått ut de här uppgifterna har man sett i andra länder, och det är väl också det som kan tänkas hända här, att de här organisationerna går ut med hotbrev. Om det stannar vid hotbrev tycker jag att vi ska vara glada. Man kan också tänka sig att folk kommer på besök och hotar eller trakasserar människor. Vi får hoppas att vi slipper se det. I varje fall har vi sett en mängd avskräckande exempel i Danmark. Av tidsskäl tänker jag inte gå in närmare på dem.

Jag vill ändå säga att jag tror att det finns en risk för att människor som är oskyldiga betalar ändå, fast de är oskyldiga. Frågan är varför. Jo, därför att de är rädda för att bli stämda inför rätta. Om de är oskyldiga borde de kunna bli frikända, tycker man. Då borde de inte vara rädda för rättegång. Men det finns en mängd faktorer som pekar på att man ändå skulle kunna vara rädd för att gå till rättegång.

Först och främst kan skadestånden bli ganska stora. Om man inte är säker på att man kan bevisa sin oskuld kan man räkna med att få betala ganska mycket. Det här är mer än vad det hade kostat att gå till en affär och köpa det som man har laddat ned. Det finns också en regel som säger att upphovsrättsinnehavarnas intresse av att det här intrånget inte görs ska beaktas när man fastställer skadeståndet. Det intresset kan knappast minska skadeståndets storlek, utan rimligtvis ökar det.

Vidare är det en civilrättslig process som vi pratar om när någon stämmer en annan. Förutom att det finns ett stort övertag för den som har betydligt mer pengar och att det inte finns något objektivitetskrav, som det finns hos en åklagare i en brottsutredning, är det också så att förloraren får betala rättegångskostnaderna. Det kan bli väldigt stora summor, särskilt med tanke på den omfattande utredning och de många advokater som upphovsrättsorganisationen kan tänkas ställa till förfogande.

Då kan man tänka sig att det finns en liten poäng i propositionen, nämligen regeringens begränsning av hur mycket rättegångskostnader som får ingå. Men den här begränsningen gäller när skadestånden blir ganska små. Risken är att de blir betydligt större. Det är dessutom svårt att förutsäga. Det innebär också att människor kommer att bli rädda för att bli stämda.

Hur ser då bevisningen ut om man väl kommer till den här rättegången? Om man vet att upphovsrättsorganisationerna pratar sanning vet man att ett visst IP-nummer har använts för en fildelning. Då står man som abonnent ansvarig för det här och undrar: Hur går det här till? Jag har inte gjort någonting.

Förutom att det kan finnas andra personer i hushållet som har gjort det här finns det, som det har pratats om tidigare, trådlösa nätverk. Många personer har i dag öppna trådlösa nätverk, som inte har något lösenord alls. Då kan man säga att det är fel att de ska få lida för att de inte har satt sig in i tekniken tillräckligt och lösenordsskyddat sitt nätverk. Det kan man ju tycka. Jag tycker att det är en orimlig utgångspunkt, men så kan man tycka.

Det finns ytterligare ett problem. Det är nämligen så att de här lösenordssystemen är ganska enkla att knäcka, särskilt äldre lösenordssystem. De äldre systemen distribueras fortfarande. Bredbandsbolaget till exempel tror jag låter nästan alla sina abonnenter få trådlöst bredband. Många har inte ens begärt att få trådlöst bredband. Det är på automatiskt, och det lösenordsskyddet är väldigt dåligt.

Det är alltså en enorm mängd människor som inte ens vet om att de har trådlöst bredband, som har dåligt lösenordsskydd och som riskerar att råka ut för det här. Många människor som fildelar är inte dåliga på datorer och den marknaden. Vi kommer att få se en effekt av detta.

Alltså kan man konstatera att det faktum att någon är abonnent eller står bakom abonnemangsuppgifterna inte bevisar någonting över huvud taget.

Hur ska man då få fast de människor som faktiskt gör det här intrånget? Hur ska man bevisa detta?

Troligtvis blir det så att den som har abonnemanget måste bevisa sin oskuld. Det är ett alternativ, förstås. Det är ett vämjeligt alternativ. Det är nämligen i stort sett omöjligt att bevisa sin oskuld, förstås. Så är det ju alltid. Det rimliga i en rättsstat är att någon annan är tvungen att bevisa skuld först.

Problemet är att det i en civilrättslig process inte är lika tydligt, det ställs inte lika höga beviskrav. Frågan är var domstolen kommer att landa. Det får vi väl se, men det hade varit rimligt om det inte hade varit ett lotteri var domstolen kommer att landa utan att man faktiskt i lagstiftningsärenden tog ställning till var man vill landa. Det är det normala i svensk rättstradition att man kan förutse någorlunda vad lagarna säger. Det är också det som borde vara grunden för en rättssäker stat.

Nåväl, ponera att man inte alls måste bevisa sin oskuld utan att det är höga beviskrav. Det kan man ju hoppas. Hur får man då fram de här bevisen? Hur vet man vem det är som faktiskt har använt de här abonnemangsuppgifterna? Rimligtvis är enda sättet att göra det vi har pratat om tidigare, en intrångsundersökning. Det har sagts här tidigare att det är att jämföra med en husrannsakan. Det är också vad regeringen säger i själva propositionen. I den här propositionen står det tydligt att det är att jämföra med husrannsakan. Den här intrångsundersökningen kan göras utan att meddela den som undersökningen ska göras mot. Det kan hända att någon knackar på dörren utan att man har en aning om vad som sker. Då har IP-adressen lämnats ut, och sedan ska en intrångsundersökning göras. Låt mig påminna om att det inte är säkert att den som står för abonnemangsuppgifterna faktiskt har sysslat med fildelningen. Då kan man onekligen bli ganska överraskad.

Vad är det som krävs för att få göra denna intrångsundersökning? Det framgår inte heller tydligt i propositionen. Visserligen har intrångsundersökningar gjorts tidigare i en hel del fall. Det som står här nu och det som finns sedan gammalt är att det skäligen kan antas att intrånget har gjorts. Om intrångsundersökningar över huvud taget ska få göras måste det baseras på att man vet att det är ett visst abonnemang som intrånget har skett från. Hur vet man det? Jo, för att någon annan har sagt det. Det är inte någon vidare bevisning. Det är rimligtvis på det sättet som undersökningen måste ske. Annars kommer intrångsundersökningen inte att kunna göras, såvida inte någon erkänner. Om någon erkänner kan man lika gärna ställa in processen. Då borde de ha betalat från början. Alltså är det rimligt att det här kommer att ske hos en mängd människor som inte har någon aning om vad som händer, om de nu inte gick med på kraven i hotbrevet först – krav som inte var rimliga att ställa på dem.

Det är inte ens så att ett intrång måste ha skett. I stället kan skäligen antas att ett försök till intrång har skett eller skäligen antas att det har varit en förberedelse till ett intrång. Det här kan omfatta många människor, beroende på vad domstolarna säger. Där får de ingen vägledning, och där kan vi tyvärr inte säga något.

Vad gör man då vid en intrångsundersökning? Jo, man undersöker i princip datorerna. Man får inte ta saker därifrån, men man kan gå igenom människors hela privatliv för att ta reda på detta. Inte ens när man har undersökt datorerna kan man vara säker på vem det är som faktiskt har gjort intrånget. Det kan hända att det finns flera personer. Vi har många ensamhushåll i Sverige, men det finns, trots allt, fortfarande hushåll med fler än en person. I dessa hushåll kan man inte vara säker på vem som har använt vilken dator vid vilket tillfälle.

Jag förstår inte hur det här ska landa i något som är tillnärmelsevis vettigt. Hur det här rimmar med tanken om integritet är oförståeligt. Det som är värst är frågan om hur det är med rättssäkerheten i detta. Om det ska finnas någon chans att fälla någon, om det här ska ha någon effekt, måste man åsidosätta mängder av människors rättssäkerhet. Det är väl ändå inte rimligt?

Det finns många fler orimligheter här. Jag kan ta inte upp alla, men jag kan nämna att det finns möjlighet att frysa bankkonton för människor som har gjort intrång. Jag tillhör inte dem som tror att det här kommer att ske i någon större omfattning, men det står ändå tydligt i propositionen – om jag inte har läst fel – att det här gäller inte bara kommersiella fall utan det här kan gälla även privatpersoner. Lagstiftningen öppnar för detta. Jag tror inte att vi kommer att behöva se det, men det är ytterligare en orimlighet. Om man inte vill ha det, varför låter man lagstiftningen öppna för detta?

Varför är också frågan man ställer sig när man läser hela propositionen. Det finns en grund i sanktionsdirektivet. Jag tycker att direktivet är dåligt. Men man ska vara medveten om att Sverige går längre än vad som är tvunget. Det kan man tydligt förstå av domstolsutslaget från EG-domstolen. Vi är inte ens tvingade att genomföra alla dessa åtgärder. Då väcker frågan om varför än mer förundran.

Vad blir det för effekter av detta, förutom för rättssäkerheten, för vanliga människor? Om rättssäkerheten för vanliga människor offras kanske vi ändå kommer åt de hemska bovarna som fildelar. Det hade varit för väl om det åtminstone hade varit så. Problemet är, som vi har hört tidigare, att det finns anonymiseringstjänster och möjlighet att skapa så kallade darknets där all kommunikation sker mellan en massa människor. Då är det omöjligt att avslöja vem det är som gör vad. Jag menar inte omöjligt. Det är faktiskt möjligt. Problemet är att man är tvungen att övervaka precis alla människors all datatrafik och kontrollera vad den innehåller. Då kan man komma åt detta. Det är väl inte det som är tanken med detta, det vill säga att skapa ett sådant övervakningssamhälle.

I övrigt kommer man inte att komma åt dem man vill komma åt, däremot kommer man att beröra vanliga människors rättssäkerhet.

Förutom att det handlar om att skapa detta övervakningssamhälle vill jag även påpeka att det är dyrt att göra denna övervakning av vanliga människor. Man kan ifrågasätta om det inte hade varit billigare att låta någon betala upphovsrättsinnehavarna från början än att skapa detta totala övervakningssamhälle som behövs för att ”klara hem” propositionen.

Med anledning av detta vill jag yrka avslag på propositionen och därmed yrka bifall till reservation 1.

Personligt &Politik &Riksdagen lage | 25 feb 2009

Mitt anförande på YouTube

Första delen av mitt anförande:

Andra delen av mitt anförande:

Politik &Riksdagen lage | 25 feb 2009

IPRED-debatten i Riksdagen

Idag har jag debatterat IPRED och sanktionsdirektivet i kammaren i Riksdagen.

Både jag och min partikollega Per Bolund försökte pedagogiskt förklara problemen med lagförslaget. Hur rättsosäkert det är, hur det hotar även oskyldiga människors privatliv, hur det slår mot svenskt it-bransch och förstör möjligheter att hitta brottslingar som sysslar med barnporr och terrorism.

Debatten har sänts i SVT24 och jag hoppas verkligen att någon sett hur dåliga svar vi fick på frågorna. Borgarna som med stöd av socialdemokraterna kommer rösta igenom sitt lagförslag pratade bara om upphovsmännen (i vilket jag hoppas de åtminstone inkluderade upphovskvinnor) och deras rätt. Det är visserligen ett viktigt perspektiv men är det värt att offra rättssäkerhet och människors privatliv för?

Och även om det vore det, kommer lagen att lyckas med att få bort fildelning? Där är jag tveksam, det kommer bara leda till att människor skapar sätt att gömma sig som sedan kommer användas av terrorister och barnpornografer.

Så, vad får vi? Rättssäkerheten hotas, människors privatliv hotas och… Upphovsrättspersoner får inte mer pengar. Känns spontant inte som ett bra förslag, tycker jag.

Titta på anförandet här. Så snart jag fått länk till anförandena i form av text så lägger jag ut.

Obegriplighet &Politik &Riksdagen lage | 24 feb 2009

Suspekta IT-investeringar på regeringenskansliet

Regeringskansliet har bestämt sig för att flytta över sina runt 5000 anställda till Microsofts e-postplattform. Men beslutsunderlaget verkar vara nästan obefintligt.

Efter att IT-chefen Inga Brundell-Öhman haft nästan tre veckor på sig att svara så är allt som kunnat presenteras varit ett 2,5-sidigt dokument med mycket bristfälliga motiveringar och en halvsida beslutsprotokoll. Kostnadskalkyler för systembytet, underliggande kalkyler eller annan dokumentation verkar ärligt talat inte gå att få tag i.

Låt oss börja med att analysera motiveringarna som ges:

”[…] RK använder Microsoft Windows som operativsystem för RK och kommittéväsendet och kommer att gå mot detta operativsystem även för utlandsmyndigheterna. Som databashanterare används i första hand Microsoft SQL och för dokumenthantering används främst Microsoft Office och Sharepoint. Det gör att integrationen med den övriga IT- miljön underlättas om RK väljer Microsofts e-postsystem. ”

Om en sådan motivering skulle ges på något annat område så skulle det bli ramaskri från övriga inom industrin. Tänk er att BMW skulle ha byggt landets vägar och att det skulle angetts som skäl för att standardisera på BMW för bilarna också. Om Microsoft vägrar att öppna upp sina miljöer så att andra aktörer kan konkurrera så borde deras operativsystem bytas ut, alternativt borde de tvingas att öppna upp med en fungerande konkurrenslagstiftning.

”Det är också ett viktigt argument för att RK ska använda Microsoft Outlook, som är den mest spridda e-postklienten på konsumentmarknaden.”

Verkligen? Inga Brundell-Öhman har haft två veckor på sig att svara på frågan om det finns något underlag som ligger till grund för det påståendet, men inte presterat något svar. Min uppfattning är i alla fall att de allra flesta idag använder någon webbmejl som huvudsaklig läsare.

”Säkerhet; De skillnader som finns på säkerhetsområdet kan hanteras genom administrativa åtgärder och bedöms därför inte vara avgörande vid val av e-postsystem.”

Med andra ord, säkerheten är sämre i det nya systemet. Ingenstans i underlaget nämns dock att UD protesterat mot bytet och enligt uppgifter jag fått – just på grund av bland annat säkerhetsbrister.

”Sammanfattning; Vid jämförelse mellan IBM:s och Microsofts e-postsystem talar övervägande skäl för att välja Microsofts system, eftersom en enhetlig plattform för e-post och dokumenthantering kommer att förenkla integration och därmed införandet av nya funktioner och produkter.
Likartade, och användaranpassade, gränssnitt i programgruppen kontorsapplikationer medför en förbättrad användarupplevelse och ökad effektivitet.
Det finns fördelar med att välja ett bredare e-postsystem som också återfinns på konsumentmarknaden.”

Med andra ord, de övervägande skälen att byta e-postsystem är:
1.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
2.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden
och…
3.Avsaknad av konkurrens på IT-marknaden

Med ett skandalöst bristfälligt underlag har alltså regeringskansliet tagit ett beslut om en investering som måste vara i mångmiljonklassen. Frågan jag ställer mig är varför? Vad finns det för underliggande motiveringar som vi inte kan se?

Regeringskansliets dokument

Personligt &Riksdagen lage | 10 feb 2009

Beatrice Ask undvek frågorna

Jag interpellerade Beatrice Ask om rättssystemets självständighet idag. Frågan finns mer beskriven här.

Här är debatten som webb-tv-arkiv. Jag återkommer med mer analys när jag har fått lite sömn och inte är sjukt stressad.

Politik &Riksdagen lage | 29 jan 2009

Piratpartiets kamp mot de som tycker som de själva

Piratpartiet verkar genom sin ordförande Rick Falkvinge och även genom Mikael Nilsson (vars position i partiet jag inte känner) försöka driva tesen att Miljöpartiet inte är emot IPRED eller i vart fall är emot fildelning.

Det består delvis i att de felciterar Esabelle Dingizian som är vår representant i Kulturutskottet i Riksdagen. Kulturutskottet är satt att jobba med kulturfrågor och frågor kring immaterialrätt ligger i Näringsutskottet där jag, Lage Rahm, är ansvarig för frågorna. Jag är alltså ansvarig i Miljöpartiet för frågorna och det är jag som för partilinjen. Jag har pratat med Esabelle och hon ämnar rösta för partilinjen, däremot kände hon behov av att utifrån ett kulturperspektiv framhålla att det är viktigt att upphovsrättspersoner får pengar för sitt jobb.

Felciteringen har tidigare bl.a. Max Andersson utrett på ett föredömligt sätt.

Det är sant som Mikael Nilsson skriver att fildelningsfrågor är mer än IPRED. IPRED är dessutom mer än fildelningsfrågor. Dessutom, och det här är det viktiga, upphovsrätten är mer än fildelningsfrågor. Bara för att man ser positivt på att vi har upphovsrätt så innebär det ju inte att man givet måste ha upphovsrätten precis så som den ser ut idag.

Miljöpartiet är inte för ett avskaffande av all upphovsrätt. Detta kan man förstås kritisera om man tycker det är fel, men att säga att bara för att man säger att det är bra att det finns upphovsrätt utgå från att man tycker att alla avarter och nuvarande svensk lag är perfekt är ett alldeles för långt steg att gå.

Det måste finnas någon rimlighet i debatten, faktiskt!

När det gäller Mikaels fråga på vilket sätt vi driver frågan om fildelning får jag hänvisa till ett antal motioner som vi lagt under mandatperioden!
(Det finns säkert fler exempel men jag hinner inte hitta dem nu, måste springa till tåget…)

Politik &Riksdagen lage | 29 jan 2009

Försöker EU-parlamentet styra domstolar?

Det har pratats lite om den s.k. Medina-rapporten på olika bloggar. Jag, Maria Ferm och Carl Schlyter har därför idag gått ut med ett pressmeddelande om vår syn på saken. Jag har dessutom inlämnaten en interpellation till justitieminister Beatrice Ask (m).

Själva grejen är absurd! Förutom att Medina-rapporten innehåller en hel del riktigt dåliga förslag precis som Carl säger så ska EU-parlamentet ta ställning till och troligen bifalla (finns inga ändringsförslag synliga i dagsläget, även om Gröna Gruppen där Miljöpartiet ingår komme rösta emot hela grejen) texten där det står i punkt 32 och 33:

32.Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).
33.Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Vad man säger är alltså att The Pirate Bay ägnar sig åt olaglig verksamhet (vilket alltså är olagligt) samt att verksamheten ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter. Givetvis kan man tycka att verksamheten borde upphöra, problemet är att EU-parlamentet faktiskt är ett parlament som är med och stiftar lagarna och då ska man inte också avgöra skuldfrågan i enskilda fall.

The Pirate Bay är inte dömda ännu, faktum är att domstolen snart kommer att ta upp fallet och att då EU-parlamentet lägger sig i och försöker påverka hur domstolen ska besluta är fullständigt rättsvidrigt. Hade Riksdagen gjort samma sak hade det troligen stridit mot grundlagen, Regeringsformen 11:2:

2 § Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.

Jag har därför frågat Beatrice Ask vad hon avser göra för att se till att rättsväsendet står självständigt och inte påverkas av politiker. Svar ska komma inom två veckor men kan ju dröja tyvärr…

Obegriplighet &Politik &Riksdagen lage | 29 jan 2009

IPRED på Näringsutskottet idag

Idag hade vi ytterligare information om IPRED/sanktionsdirektivet (egentligen det lagförslag som regeringen har lagt fram med anledning av sanktionsdirektivet), fast inte öppet som förra gången utan bara på det vanliga sammanträdet med Näringsutskottet.

Idag var det istället Post och Telestyrelsen som kom och informerade mer om det tekniska. För en gångs skull kändes det som om föredragande hade koll! Post och Telestyrelsens representanter gick på ett föredömligt sätt kort igenom lite av grunderna för det tekniska kring propositionen.

Det framgick tydligt att regeringens förslag inte är förankrat i verkligheten, åtminstone inte om man tänkt sig att den faktiskt ska tillämpas.

Har tyvärr inte jättemycket tid att skriva nu men i korthet framgick det i varje fall att det kommer bli väldigt dyrt om det ska ha någon effekt samt att det övriga brottsbekämpande arbetet kommer ta rejält stryk genom att mer och mer kommer gömmas. Förutom då att förslaget urholkar rättssäkerheten.

Utskottets ordförande Karin Pilsäter gjorde ett tappert försök att dementera en del uppgifter genom att fråga sig var någonstans i propositionen de stod. Problemet var förstås att de inte stod i propositionen utan att det handlade om KONSEKVENSER av propositionen. Det framgick i varje fall tydligt att myndigheter inte borde ha den typer av åsikter om regeringens utmärkta förslag.

Efter informationen såg alla lite tagna ut. Verkar som om åtminstone några i Näringsutskottet kanske börjar förstå vad de faktiskt kommer att rösta om nu, inte för att det kommer att ändra saken tyvärr. När sossarna pressades lite på hur de faktiskt skulle ställa sig när det kom till att rösta ja eller nej till propositionen utan deras små tillägg så framgick det att de var ganska obekväma men ju var tvungna att erkänna att de i slutändan skulle rösta med alliansregeringen för deras proposition rent, dvs utan sina egna förslag.

Hela saken känns rätt farsartad där hänsyn inte tas till hur det ser ut och konsekvenserna inte är tillräckligt utredda och ingen som helst åtgärd (enligt Statssekreterare Magnus Graner på Justitiedepartementet) har tagits för att se till att de hemska händelserna i Danmark upprepar sig i Sverige…

Obegriplighet &Politik &Riksdagen lage | 20 jan 2009

Riksdagsutfrågning om IPRED

Idag hade riksdagens näringsutskott en offentlig utfrågning om regeringens proposition om civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område. (Även kallat sanktionsdirektivet eller IPRED-lagen eller liknande.)

Jag var Miljöpartiets representant på tillställningen som var mycket intressant på många sätt. Först hade Magnus Graner, statssekreterare på Justitiedepartementet, Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms Universitet, Fredrik Ingblad, kammaråklagare och Göran Gräslund, generaldirektör på Datainspektionen, varsinna föredragningar och sedan öppnades det upp för frågor från närvarande politiker från näringsutskottet.

Kanske återkommer jag till ämnet men så här ganska snart efteråt var i varje fall följande väldigt slående:

1. Det var fyra vita, svenska män som pratade.

2. Alla stödde propositionen utom möjligtvis Datainspektionen som hade varit emot förut men nu var för. Något oklart varför.

3. Jan Rosén lät mycket mer som en politiker än som en professor när han pratade om hur det borde vara och staplade värderingar om hur rättssystemet borde se ut och vilka principer som borde gälla. Detta ägnade han mycket tid istället för att prata om rättsläget på området vilket hade varit klargörande och intressant.

4. Jag uppfattade kammaråklagaren som att sättet att avgöra om en viss abonnent verkligen har begått ett intrång eller inte är husrannsakan. Den civilrättsliga motsvarigheten är intrångsundersökning vilken också ska kunna tillämpas i de fall vi pratar om (dessutom lägre beviskrav än husrannsakan). Kammaråklagaren menade att det var upphovsrättsorganisationernas sak att bedöma när det skulle kunna behövas intrångsundersökning. Kontentan blir alltså att om en upphovsrättsorganisation har en skärmdump där det ip-nummer du haft vid en viss tid förekommer så blir det i princip husrannsakan. Oavsett om du är skyldig till intrånget eller inte.

5. Datainspektionen var inbjudna att prata om integriteten i samband med detta men ansågs sig inte kunna prata om människornas integritet och pratade då istället om annat. (Vilket resulterade att ingen utgick från den utgångspunkten.)

6. Istället pratade Jan Rosén om att ”integritetsskydd är alltför viktigt för att ropa på”. Det är ju också ett sätt att se på frågan om integritet.

7. Moderaterna i utskottet gjorde gemensam sak med Jan Rosén och pratade om att det inte finns något gratisätande. Enligt moderaterna tydligen inget som är gratis över huvud taget. Det sa de i varje fall rätt ut. Då skulle man ju kunna fråga sig varför det finns ett sådant ord i svenska, måste ju vara helt onödigt eftersom ingenting är gratis! Borde det inte vara förbjudet att använda ordet? Och varför fick vi inte möjlighet att betala för att det fanns (iofs dåligt med men iaf) luft i lokalen? Inte kan väl luft vara gratis, det finns ju inget som är gratis och luft finns väl ändå?

8. Det tråkigaste i sammanhanget var dock att varken Jan Rosén eller Magnus Graner bemödade sig med att svara på de frågor som ställdes om det inte passade dem. (Såsom moderaternas egna tillrättalagda frågor.) I och för sig kan man ju ifrågasätta det rimliga i att förväntas svara på riksdagsledamöters frågor under en offentlig utfrågning i riksdagen dit man är inbjuden och har accepterat att komma för att just svara på frågor men det är ju en annan sak.

9. Jan Rosén nämnde i sitt anförande att ip-adresser ofta byts ut varje minut. Jag blev förvånad eftersom jag inte kände till att så var fallet och ställde en följdfråga till honom om hur ofta det är fallet varpå han svarar att han inte vet men att han hört det. Sedan tar kammaråklagaren ordet och påpekar att det som han förstått det inte är så och då svarar Jan Rosén igen att han menade det precis som kammaråklagaren.

Jag måste ändå få säga att jag tycker det är anmärkningsvärt att en professor i juridik som har kommit till riksdagen för att delta i en offentlig utfrågning i sin framställning framhåller saker som inte stämmer som fakta. Frågan som hänger i luften blir ju hur mycket mer av det han sa som inte alls stämmer och ur vilken utgångspunkt man ska se det för att se det rimliga i att framföra osanna utsagor.

Det är säkert så att det inte alls var meningen från Jan Rosén att göra just detta men då kommer ju frågan varför han pratar om saken och vilka fler saker han inte alls har koll på men pratar om som fakta ändå?

10. Det framkom egentligen inget som helst nytt så det jag pratar om som intressant är just ovanstående nio punkter. (Vilket alltså är anmärkningsvärt i sig själv. Det rimliga vore förstås att frågan blev mer belyst av att ha en utfrågning men den här var tydligen inte rätt organiserad eller genomförd alternativt förstörd av någon.)

Obegriplighet &Politik lage | 14 jan 2009

Varför är inte barn myndiga?

Men låt oss börja frågeställningen i en annan ända. Några mp-bloggar har de senaste dagarna föreslagit att barn ska få rösträtt. Detta är inte något Miljöpartiet står bakom. Miljöpartiet driver rösträtt från 16 års ålder.

Argumenten för handlar om att det är många svenskar som inte får rösta (vilket i sig inte är ett argument utan ett konstaterande), att alla borde ha rösträtt (svenskar då gissar jag) eller att barnfamiljer borde få större röstvikt.

Jag gillar argumentet som handlar om en person en röst. Helt och hållet, oavsett ålder, kön, funktionshinder, sexuell läggning, politiska åsikter osv. Det är en bra och demokratisk linje.

Det som riktigt upprör mig är att ombudsröstning diskuteras, och inte vilken ombudsröstning som helst utan en ombudsröstning där ombudet bestämmer vad den röstberättigade ska rösta på. (Föräldrar ska kunna rösta för sina omyndiga barn tills barnet är moget.) Bissarrt är vad det är! Om vi ska ha en röst per person så måste det väl vara den personen som har rösträtten också och inte någon annan? Vad är vitsen med att ge alla rösträtt om det är någon annan som ska utöva den?

Riktigt illa blir det när man diskuterar familjers röstvikt gentemot en annan familjs röstvikt. Värsta kd-snacket. Precis som om familjen skulle vara samhällets minsta beståndsdel och som om alla i en familj skulle rösta likadant. Det fanns en tid när bara män fick rösta och där det ansågs att de utövade familjens rösträtt. Dit vill vi inte tillbaka!

På samma sätt är det ytterst tveksamt att hävda att olika familjer ska ha olika röstvikt. För det första är det som sagt inte familjer som har rösträtt i Sverige utan individer, för det andra kan man inte värdera olika familjer gentemot varandra och hävda att vissa familjer är mer värda och därför borde få fler röster. Olika enheter ska inte ha olika röstvikt baserat på olika kriterier utan alla ska ha samma röstvikt, nämligen lämpligast en röst. (Även om det rent matematiskt inte spelar någon roll hur många röster alla får, så länge alla får samma.) (Även här finns f.ö. exempel där man tidigare i Sverige ansåg att rika människor var värda fler rösträtter, kanske eftersom de var ”ansvariga” för mer.)

Bortom alla dessa tok-argument finns dock en intressant fråga, nämligen om rösträtten ska kopplas till en viss ålder (t.ex. 18 eller kanske om man vill sänka den såsom jag vill till 16) eller om alla ska ha den oavsett ålder.

Om man är för att man ska ha den oavsett ålder men ändå inser att rösträtten inte borde ges till föräldrar är då frågan hur man ser på barn som röstar. Hur ska en 1-åring kunna uttrycka sin politiska vilja? Har den ens någon politisk vilja? (Och vem ska bedöma det?) Ska man hjälpa 1-åringen så den ska få rösta eller ska man låta bli att hjälpa den så att rösten inte utnyttjas? En 1-åring kan rimligtvis inte sköta det praktiska kring röstandet själv. (Vilket inte alla myndiga och välinsatta personer heller kan.)

Eller säg en 4-åring? Är det möjligt för en 4-åring att sätta sig in i politiken och göra ett välinsatt val? (Det är iofs tveksamt om man ska ha ett sådant kriterium på vem som ska få rösta.)

Om man skulle låta en 4-åring välja mellan alla valsedlar som fanns i röstningslokalen riskerar det att bli en jämn fördelning där småpartier såsom nazisterna skulle få sin statistiska del av valen. Eller skulle föräldrarna inte låta barnen välja nazisterna? Kanske inte heller kommunisterna? Eller de där förbannade centerpartisterna?

Huvudproblemet i detta sammahang för de som vill ha rösträtt för barn är att barn inte är som vuxna. Myndighetsåldern kan givetvis diskuteras men att en 3-åring inte får bestämma själv tror jag vi alla är ense om. Barn är nämligen inte kapabla att fatta beslut helt på egen hand och sedan ta konsekvenserna. Det fungerar inte så. Barn är under ett utvecklingsstadie där de måste lära sig att ta ansvar och fatta egna beslut. Barn ska inte behöva ta fullt ansvar för allting från början utan detta ska få mogna fram i en process där man kan vara trygg med att någon annan hjälper en och ser till att man inte fattar katastrofala beslut. Barn ska inte behöva sätta sig in i precis hur illa det är i världen.

En demokratisk process för ett väldigt ungt barn är inte att bestämma vem som sitter i Riksdagen utan snarare att få medbestämmande över sin egen vardag.

Skulle då inte barn kunna få börja rösta när de själva känner sig mogna för det? Kanske. Det tåls att tänka på men kräver bl.a. att föräldrarnas möjliga inflytande kan begränsas på ett tydligt sätt så att det verkligen handlar om barnens röst.

Enklast är förstås att sänka rösträttsåldern (jag föreslår som sagt 16). Det är i vilket fall som helst rimligt att anta att barn före säg 3 års ålder (för att vara på den extremt säkra sidan) inte kan ha uppnåt den mognad man säga krävs för att rösta.

« Föregående sidaNästa sida »