Lagen säger

Många religiösa har börjat beskriva ateister som “vetenskapstroende” i någon sorts försök att misstänkliggöra dem. Poängen torde vara att visa att ateister visst är troende, bara att de tror på vetenskap istället för religion. Detta är så bissart att det faktiskt är riktigt skrattretande men då det är så vanligt förtjänar det ändå att bemötas.

För det första kan man undra om det verkligen borde användas av religiösa som ett skällsord? Borde inte religiösa människor tycka det vara positivt att tro? Om det inte uppfattas som det så är det ju en något självdestruktiv (om än någorlunda klarsynt) inställning till sitt eget liv.

För det andra kan man ju undra om de då menar att de själva inte tror på vetenskap? Det gör säkert vissa av dem inte men de flesta torde nog ändå inte göra det. Det för mig över till det tredje och viktiaste resonemanget:

Ordkonstruktionen är tänkt att signalera någon sorts “övertro” på vetenskap, att vetenskapen skulle ha blivit närmast religiöst dyrkat. Jag tror detta delvis kan bero på många religiösa människors svårighet att förstå att frånvaro av religiös tro oftast bara är just frånvaro av den. Det finns oftast ingen saknad eller tanke att någonting annat skulle sättas “i dess ställe” eftersom det inte borde finnas något “ställe” att sätta in en sådan konstig konstruktion som religion hos många ateister.

Ordkonstruktionen “vetenskapstroende” är dessutom väldigt problematisk. Det handlar alltså att tro på vetenskap. Men vad är då denna vetenskap man ska tro på? Ska man tro på sådant man vet? Och vem gör i sådana fall inte det?

“Vetenskap” är ett abstrakt begrepp som inte ska sammanblandas med kunskap eller vetenskapliga resultat. Det är mer en idé eller en metod än de faktiska resultat enskilda människor kommer fram till vid olika tidpunkter med hjälp av denna vetenskap. Att vara vetenskapstroende i den kontexten torde då betyda att man anser tanken att med olika kvalitetssäkrade metoder undersöka hur saker verkligen ligger till vara en bra idé. Alternativt att man tror att det finns en metod eller idé som kan beskrivas som vetenskap.

Det många religiösa kanske menar är nog ingen av de två ovanstående alternativen utan kanske är det en begreppsförvirring och man menar att “vetenskapstroende” automatiskt tror på alla resultat alla enskilda forskare kommer fram till vid varje enskild tidpunkt. (Vilket givetvis då kommer handla om saker som inte är förenliga.) Förutom det som sagts att detta skulle vara en begreppsförvirring så bör det nämnas att knappast någon omfattar denna bisarra “tro”.

Om någon mot förmodan ändå skulle tänka på detta sätt kring vetenskap så handlar det fortfarande inte om en tro i samma bemärkelse som en tro på en religion. Anledningen till att någon skulle tro på det är ju att de sympatiserar med idén om att ta reda på fakta på ett kvalitetssäkert vis och därmed anser det vara fakta och därmed tror på det. Inte att de läst det i någon gammal skrift som ingen kan verifiera men som däremot falsifierats på en mängd olika ställen.

Ordet “vetenskapstroende” borde lika lite användas som “ödletroende” (tro på att det finns ödlor?), “demokratitroende” (tro på idén om demokrati?) eller “faktatroende” (tro på sådant som bevisligen är fakta?).

Människor får självklart tro på religiösa föreställningar men gärna låta bli att låta sina egna idéer om troende beskriva alla andra människor och deras tankar.

Jag läste idag en artikel i DN om den indisk/amerikanska feministen och professorn i kvinnotvetenskap Chandra Mohanty. Det var en ganska läsvärd artikel även om jag blev lite besviken, hade nog för stora förhoppningar.

Det som slog mig i varje fall var att hon vid ett tillfälle i artikeln citeras:

“Västerländska och särskilt amerikanska feminister måste dessutom skapa motallianser tillsammans med de kvinnor som lever i konflikzonerna, kvinnor på ort och ställe bekämpar USAs imperiprojekt. Annars är risken att västvärldens feminister gör sig medskyldiga till övergreppen. Den intressanta feministen i dagens USA är kort sagt den som undersöker kriget som sådant - och hur kriget inneburit en ny syn på invandring, övervakning och medborgarskap.”

Jag tycker själv det är väldigt intressant vad kriget mot terrorismen inneburit för de mänskliga rättigheterna men ifrågasätter att detta så på rak arm utan förklaring kan sägas vara den intressantaste feminismen i USA. Kanske var det bara hennes åsikt men som professor förväntar jag mig att personliga åsikter markeras som personliga åsikter för att inte misstas som fakta.

Ännu konstigare är uttalandet att västvärldens feminister riskerar göra sig medskyldiga till de övergrepp USA begår på kvinnor och andra i konfliktzoner. Detta om de inte skapar allianser med kvinnorna där. Det räcker alltså inte med att de aktivt jobbar emot, de ska jobba emot på det sätt som Chandra Mohanty förespråkar. Här vore det också intressant att veta om det är professorn eller privatpersonen som talar.

Det intressantaste med detta ur mitt perspektiv är dock inte det jag redan skrivit, detta har många många gjort sig skyldiga till utan det intressantaste tycker jag är att journalisten inte avkräver henne en förklaring på allt detta. Hon kan mycket väl ha helt perfekta förklaringar som jag givetvis missar för att jag inte är tillräckligt insatt.

Det är lite som med matematiska bevis, hur många led som behöver skrivas ut beror på hur insatt den som läser beviset är. Enkla saker kanske inte ens behöver skrivas alls eftersom de är så uppenbara för vissa medan annat måste förklaras in i minsta detalj eftersom personen som ska förstå inte har så stor kunskap från början.

Jag anser mig dock vara relativt allmänbildad och definitivt mer inläst på filosofi, feminism, ekonomisk historia och imperialism än många andra i Sverige. Jag ser tre möjligheter:

1. Både Chandra Mohanty och journalisten tycker det är så uppenbart att de inte disktuerar det ens. (Där tycker jag att journalisten borde insett att det inte är uppenbart.)

2. Journalisten frågade men fick ett blaha-svar som inte går att trycka. (Då tycker jag inte att journalisten borde varit så snäll utan ifrågasatt det hela.)

3. Journalisten frågade och fick ett bra svar som han tyckte var onödigt att trycka. (Borde inte ha utlämnats anser jag eftersom de flesta med mig hade fått en mycket bättre förståelse med förklaringen.)

4. Det var inte uppenbart för journalisten men han frågade ändå inte.

Jag tror tyvärr på det sistnämnda. De flesta människor behöver inte förklara sina konstiga åsikter (som mycket väl kan visa sig vara helt underbyggda) eftersom det inte är journalistens (anser han/hon) uppgift. Politiker däremot behöver, är min erfarenhet, mycket oftare förklara sina ställningstagande. Det finns säkert förklaringar men jag tror världen skulle bli bättre om vi vågade ifrågasätta våra egna och andras slutsater och se vad de baserar sig på.

Tog en promenad med min iPod och lyssnade på Richard Dawkins “The God Delusion”. Uppenbart är att bilarna är ett gigantiskt problem även på den inte så hårt trafikerade Linnégatan. Det gick i princip inte att lyssna på en talbok eftersom bilarnas ljud helt tog över. Det är fascinerande hur väl örat och hjärnan lyckas fjärma av detta ljud när man inte behöver lyssna på någonting annat.

En anna sak som jag tänkte på är givetvis med vilken metod man ska angripa ett problem. Det finns säkert mängder av metoder men den jag föredrar är med logik, empiriska undersökningar och rationella argument. En annan metod kan vara att vända sig till Gud för att höra vad som är lösningen. (Detta kan man då göra genom att antingen känna efter vad gud säger till en eller vända sig till någon form av auktoritet såsom en präst eller en helig bok.)

Det går naturligtvis även att blanda metoder eller använda olika metoder vid olika tillfällen. Jag inser att den vetenskapliga metoden inte fungerar utan någon form av värdegrund när det kommer till moraliska frågor. Det är dessutom rimligt eftersom moraliska frågor inte har något definitivt svar.

Logik, empiriska undersökningar och rationella argument gör sig bäst när det handlar om att ta reda på någon form av objektiv sanning. Den objektiva sanningen kan givetvis vara om det finns hundar men lika gärna hur en viss person känner. Den kan dock inte handla om hur man bör känna.

Jag vill dock starkt ifrågasätta att man använder olika metoder för att undersöka det om vilket det kan finnas en objektiv sanning.* Varför tror människor att det finns övernaturligheter såsom gudar eller spöken men tror samtidigt att det finns DNA? Varför vänder sig människor till bibeln för att få reda på hur världen skapades men till vetenskapen när de vill konstruera en bil? Varför tror religiösa extremister att vetenskapen har fel men använder sig av mediciner baserad på samma vetenskap?

Vad är det som avgör vad som ska förbehållas religion och vidskepelse och vad för någonting man kan undersöka med vetenskap?

* Det kan inte finnas och samtidigt inte finnas vare sig någon form av gud, hästar, ett botemedel mot cancer eller spöken.

Det kan ju finnas många orsaker att skära i någons könsorgan, eller ännu värre skära bort en del av någons könsorgan. Jag tycker att vuxna människor, så långt det är möjligt med hänsyn taget till andra, ska få bestämma själva över sin egen kropp.

Jag tycker alltså att omskärelse ska vara tillåtet för de vuxna människor som vill låta göra ingreppet på sig själva. Jag tycker man kan få skära av sig hur stor del av sitt könsorgan man än känner för om man är vuxen och gjort ett väl genomtänkt beslut.

Däremot vänder jag mig mot den bisarra sedvänja att tro att man får skära bort bitar av någon annans könsorgan utan att fråga personen först. Särskilt när det gäller barn som inte har någon reell möjlighet att protestera (bara skrika vilket de gör). Att många dessutom hävdar att detta ska göras utan vare sig bedövning eller medicinsk expertis får mig att må ännu mer illa.

Det mest bisarra i det hela är dock att det är tillåtet i Sverige idag när det gäller pojkar. Jag skojar inte.

I detta sammanhang måste jag tyvärr gå in på frågan om det inte finns någon fördel för barnen att vara omskurna? (Att ta med de fördelar som de som skär om ett barn kan uppleva tycker jag endast är djupt subversivt.) Jag har lyckats snappa upp två argument:

1. Det är lättare att sköta sig personliga hygien.
2. Det finns viss minskad risk att bli smittad av AIDS vid oskyddade samlag.

Argumenten tycker jag är riktigt sjuka också. Om jag tar tvåan först: Det finns, har det visat sig i en vetenskaplig studie, fog för att säga att risken att bli smittad av någon som har AIDS minskar om den som penetrerar vid samlaget har omskuren penis. (Tilläggas kan att den som har en helt avskuren penis inte alls riskerar att penetrera vid samlag och då försvinner risken helt till skillnad från vid bara omskärelse.) Ett sjukt mycket effektivare sätt att minska risken (den nästan elimineras helt) att få AIDS vid samlag är att använda kondom. Kan vara ett tips innan man vilt börjar skära i andra människors könsorgan.

Så till argument nummer ett: Det är lättare att sköta sin hygien. Förutom att jag inte läst någon vetenskaplig studie som visar detta så kan jag konstatera att det är sjukt lätt att sköta sin hygien utan att vara omskuren. Tro mig jag har prövat. Om man tycker det är svårt eller jobbigt lär man ha gigantiska övriga problem med livet.

Ett annat argument för omskärelse av pojkar är att sedvänjan har religiös anknytning och som alla sedvänjor som har religiös anknytning så ska den särbehandlas och borde således vara tillåten för att inte inskränka på människors religionsfrihet. Frågan är vems religionsfrihet vi pratar om. Vi kan knappast prata om en vuxen människas religionsfrihet att skära i andra människors könsorgan utan att få tillåtelse. Lösningen blir att man anser att barnets föräldrar får bestämma över barnet och välja vilken religion barnet ska tillhöra och vilka ingrepp som behövs för detta.

Religionsfrihet innefattar dock också frihet FRÅN religion och vi har ett samhälle som bygger på varje människas okränkbara rättigheter och inte ett klansamhälle där klanens (familjens) överkucku kan bestämma över alla andra. Det är barnets rättigheter och friheter som måste sättas i främsta rummet och inte föräldrarnas rätt att skära bort olika kroppsdelar beroende på ohejdad vana, religiös övertygelse, psykisk sjukdom, illvilja, missriktad välvilja eller oförmåga att känna medlidande.

Jag undrar ibland hur det kommer sig att man överhuvudtaget gör sådana här ingrepp. När det gäller kvinnors omskärelse finns det ofta tydlig anknytning till att kontrollera och försvåra kvinnans sexualitet. Faktum är att mäns förhud innehåller nervtrådar och tar man bort dem minskar känseln. Dessutom skyddar förhuden. Vetenskapliga undersökningar har visat att känseln i en omskuren penis är betydligt sämre än i en icke omskuren. Männens sexuella njutning minskas alltså också rejält genom att skära bort delar av barnens könsorgan.

Att behålla detta barbari mot oskyldiga människor som inte kan försvara sig eller göra övergreppet ogjort när de är vuxna är så elakt och onödigt att jag bara inte kan förstå.

Barnkonventionen tycker jag är tydlig när det gäller detta. (Barnkonventionen har ratificerats av alla FNs medlemsländer förutom USA och Somalia vilket för övrigt är ganska talande.) Ett urval av punkterna:

Artikel 2
1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt.

Artikel 14
1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

Artikel 24
3. Konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.

Det finns också skrivningar om föräldrars religionsfrihet vilket någon kanske tolkar som att föräldrarna får göra vad de vill med sina barn i religionens namn men jag tycker inte det är en rimlig tolkning.

Särskilt skrivningen om att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa tycker jag är talande.

Det måste bli slut med att konservativa krafter får fritt spelrum att skära i barn för att begränsa deras framtida sexuella lust. Låt alla barn få behålla sina könsorgan!

Tillägg: RFSU har uttryckt det på ett utmärkt sätt!

Skrev för ett litet tag sedan om Mstislav Rostropovich, när jag fått reda på att han precis dött. Det känns fortfarande tråkigt.

Något annat som fortfarande känns tråkigt är att Douglas Adams är död. Igår var det sex år sedan han dog. Det finns många andra som skrivit mycket om honom och inte minst har han skrivit mycket själv.

Fascinerande och beundransvärt hos Douglas Adams är förutom givetvis hans böcker även att han var en varm macintosh-anhängare och allmänt intresserad av teknik och en radikal ateist som såg att vi människor har ett ansvar och därför var engagerad i miljöfrågor.

Tydligen vill skolmajor Björklund (tyvärr fortfarande dito minister) att skolorna bara ska använda “beprövade” metoder mot mobbning. Om han menar metoder som bevisligen fungerar är han inne på helt rätt spår. Allt för ofta används metoder i skolan som man faktiskt inte vet om de har någon effekt när det finns metoder som har en bevisad effekt.

Att använda metoder som har en bevisad effekt är ett bra grundläggande tankesätt nästan överallt. Tyvärr finns det två problem med Björklunds förslag. Dels är det det problem som Eva-Lis Preisz, ordförande i Lärarförbundet nämner i artikeln ovan dvs att det blir svårt att utveckla nya metoder om man inte får pröva. Givetvis borde nya metoder få utprövas och gamla förfinas och utvecklas.

Det andra problemet är att anti-vetenskapsmannen Björklund vill skriva in vilka metoder som ska få användas i skollagen. Detta visar att han alls inte förstått hur vetenskap går till (alternativt är en durkdriven populist som skiter i eleverna). Det sker nämnligen en utveckling av det vi vet med hjälp av vetenskap. Detta är själva poängen med vetenskap; att vi ska lära oss mer för att kunna få ett bättre samhälle. Om han skriver in vilka metoder “som fungerar” i lagen så övergår han från att lita till vetenskapen för att se vad som fungerar till att lita till vad han själv fått för sig att skriva in i skollagen efter att han kanske förstått vad experterna egentligen menar.

Det där med att nya metoder har svårt att komma in kanske inte skulle vara så stort problem i och med att han ändå inte vill tillåta forskningen att testa nya metoder (det är så man får reda på om de fungerar eller inte) om det inte vore för att de nya metoderna kunde hjälpa en massa elever som riskerar för att bli utsatta för mobbning.

Folkpartiet oliberalerna, auktoritärerna och populisterna fortsätter sin marsch mot en skola med mål som likriktning, inordning, kollektivism och frihetens underordning under den allvetande skolministermajoren Björklund.

Denna gång handlar det om obligatoriska nationella prov i svenska och matematik. Kanske inte så farligt tycker någon. Nej, det kanske passar flera elever och/eller skolor. Problemet är ordet obligatorisk. Det ska alltså vara för alla, även de det inte passar. Kanske en annan invändning då, är det inte bra att kolla så att alla skolelever hänger med? Problemet är att förslaget inte är kopplat till den relevanta måluppfyllelsen, den som finns i senare årskurser. Det finns alltså ingen möjlighet att bedriva vissa andra undervisningsmetoder som inte skolöverfurir Björklund tänkt sig:

Svenska Dagbladet rapporterar om hur det skulle slå mot Waldorfskolor. För att undvika missförstånd kan sägas att jag själv gått i en waldorskola i Göteborg. (Trots att jag inte haft ett enda nationellt prov i svenska eller matematik råkar jag vara rätt duktig på både svenska och matematik. För övrigt lärde jag mig en hel del svensk grammatik från en schweizisk lärare, snart kommer väl förslag om att alla som undervisar i svenska på gymnasiet måste ha svenska som modersmål?) Jag är kritisk till en hel del i waldorskolorna men inte är det frånvaron av nationella prov i årskurs tre. Jag skriver kanske om denna kritik någon annan gång.

För waldorfskolor bryter i varje fall detta mot hela pedagogiken. Det verkar dock inte skolöverfuriren Björklund vara ett dugg intresserad av. Jag undrar om folkpartiet oliberalerna antingen inte längre tycker att friskolor ska få finnas eller inte tycker att de ska kunna ha alternativ pedagogik, i varje fall inte en som inte är godkänd av skolöverfuriren. (Skolverket har redan godkänt deras alternativa pedagogik och tillvägagångssätt.)

Istället för att skolkorpral Björklund själv hittar på konstiga regler för skolorna skulle man kunna kräva att det finns vetenskapligt underlag för vad som är bäst eller vad som fungerar och dessutom anpassa det till varje enskild elev. Tänk om fokus kunde ligga på elevernas behov och utveckling istället för på central regelmani.

Okej, förbundet heter “Förbundet Unga Forskare“, eller kort och gott FUF, men jag kan inte låta blir att bli glad när jag möter så många underbara människor.

Lite bakgrund kanske är på sin plats: I helgen var jag på FUFs Riksstämma (RS) och satt som vanligt mötesordförande. Mötesordförandedelen är inte så utmanande (men absolut inte tråkig!) men det är kul att möta dessa unga forskare.

Nu kanske ni tror att det handlar om ett gäng doktorander. Okej för att det fanns några doktorander men de flesta är faktiskt gymnasieungdomar som råkar gilla naturvetenskap och teknik och att sprida denna kunskap och detta engagemang till andra ungdomar.

Det är alltid kul att träffa människor som brinner för sin (och i detta fall extra roligt även min) sak. Det ger inspiration. Det är extra roligt eftersom jag inte träffar Unga Forskare så ofta eftersom jag inte varit aktiv på ett tag och att det inte är helt samma sorts engagemang som finns i t.ex. Grön Ungdom och Miljöpartiet.

Människor är grymma.

Givetvis är jag varken liberal kväkare eller scientolog. Förutom att det svenska uttrycket “att vara någonting” kanske leder tankarna fel, det “man är” är väl knappast det enda som definierar en som människa.

I varje gjorde jag ett test på internet som skulle visa vad jag hade för livsåskådning. För de som känner mig kommer det knappast som någon överraskning att “sekulär humanist” hamnade överst. Mer förvånade är är då kanske att jag ansågs vara 77% “liberal kväkare”. Gör gärna testet själv och jämför med mitt resultat:

1. Secular Humanism (100%)
2. Unitarian Universalism (92%)
3. Liberal Quakers (77%)
4. Nontheist (74%)
5. Theravada Buddhism (68%)
6. Neo-Pagan (66%)
7. Mainline to Liberal Christian Protestants (60%)
8. Taoism (52%)
9. New Age (50%)
10. Orthodox Quaker (40%)
11. Reform Judaism (40%)
12. Mahayana Buddhism (39%)
13. Scientology (27%)
14. Bahá’í Faith (26%)
15. Sikhism (26%)
16. New Thought (25%)
17. Jainism (24%)
18. Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints (Mormons) (19%)
19. Christian Science (Church of Christ, Scientist) (17%)
20. Seventh Day Adventist (17%)
21. Mainline to Conservative Christian/Protestant (13%)
22. Hinduism (11%)
23. Eastern Orthodox (9%)
24. Islam (9%)
25. Orthodox Judaism (9%)
26. Roman Catholic (9%)
27. Jehovah’s Witness (7%)

Naturligtvis kan man kritisera urvalet av religiösa inriktningar men det är, om än med en viss betoning på suspekta protestantiska halv-sekter, ett ganska stort urval och det känns ganska seriöst, betydligt seriösare än många andra tester jag gjort.

Det är även lustigt att katolska kyrkan kommer näst sist. Det känns inte mer är rättvist med tanke på hur upprörd jag blir varje gång de konservativa höger-kristna lägger sig i politiken. (Jag tycker iofs illa om när LO och Svenskt näringsliv lägger sig i politiken också.)

Läste senast i dagens DN om folkomröstningen om abort i Portugal. Nej-kampanjen till hälsa och frihet (ja-kampanjen för patriarkatets ointelligenta mörkermäns marsch för ofrihet och intolerans) leds givetvis av påven för katolska kyrkan och hans enkönade vatikan-”stat”.

Känns bra att veta att vi istället för att använda biståndspengar till svältande barn i Afrika och kampen mot AIDS och malaria så använder vi dem till att genom EU understödja de fattiga länderna Portugal, Frankrike, Italien, Irland och Spanien. De behöver pengarna för att kunna stödja sina konservativa bönder och katolikernas guds-rättfärdigade kamp mot frihet, mänsklig utveckling, miljö och vetenskap.

Då känns det mycket bättre att vara 77% liberal kväkare. Helt tydligt går det att vara kristen och ändå ta avstånd från den auktoritetstro som tyvärr finns i de flesta samfunds idé om det finns något speciellt man ska tro på (utan att få någon anledning till varför).

Jag läste precis en artikel i tidskriften Humanisten av Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, ordförande i Svenska matematikersamfundet och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien.

Han går mycket hårt men sakligt åt nationalekonomers sätt att se (eller inte se) världen. Han kritiserar en bok av nationalekonomer som handlar om hur man bäst ska använda en viss summa pengar för att rädda världen.

Jag ska inte beröva er nöjet att själva läsa artikeln men kan i varje fall ge er följande citat:

“När den räntesats som används i en ekonomisk kalkyl ger så hårresande slutsatser som Copenhagen-panelens konstaterande att vi inte bör bry oss om att medelst minskning av koldioxidutsläppen bromsa klimatförändringarna, så står vi inför valet mellan att förstöra vår jord och att be ekonomen ifråga ta sin räntesats och fara dit pepparn växer. Jag förordar det senare alternativet, som faktiskt redan tillämpats i skogliga sammanhang:”

Detta är en artikel i den ständiga kampen mellan naturvetenskapens idé om att studera naturen och försöka förstå hur den fungerar och nationalekonomernas tro att världen anpassar sig efter deras hugskott samt att det som inte nationalekonomer mäter i pengar inte existerar.

(Jag erkänner för övrigt att jag läst matematik på Chalmers / Göteborgs Universitet.)